AC/DC – POWER UP (2020)

Jag får väl erkänna att jag var bra sugen på att såga det här. AC/DC:s hjärndöda heavy metal har liksom aldrig tilltalat mig. Men tvärtemot vad man skulle kunna tro när man har att göra med ett rockband vars samtliga medlemmar har uppnått svensk pensionsålder så är faktiskt POWER UP fulladdat med energi och skaparglädje. Riffen och låtarna är inte fy skam de heller. När allt kommer omkring kan jag inte göra annat än att lyfta på hatten för dessa australiensiska heavy metal-veteraner. Bra jobbat, mates!

POWER UP bygger på gamla låtidéer som Angus Young hittat i skrivbordslådan från han och bortgångne brorsan Malcolms låtskrivningssessioner till tidigare plattor. Angus betraktar också albumet som en hyllning till Malcolm, som dog 2017. Det tangerar lite 1980 års Back In Black, som var en hyllning till då nyligen avlidne originalsångaren Bon Scott. 

Med Malcolm Youngs död och sångaren Brian Johnsons hörselproblem var det nog inte många som vågade tro annat än att 2014 års Rock Or Bust var AC/DC:s sista album. Den senaste världsturnén klarade de av att med nöd och näppe lösa tack vare Axl Rose oväntade hjälp. Guns N’ Roses-sångaren klev in som stand-in för Brian Johnson efter att Johnson blivit rekommenderad av läkare att lägga ner musicerandet omedelbart innan han blir döv. När det ändå så smått började tisslas och tasslas om en eventuellt ny AC/DC-platta ryktades det faktiskt ett tag om att Axl Rose skulle sköta sångbiten även i studion. I stället återförenades bandet med Johnson under stort hemlighetsmakeri i augusti 2018 och spelade in POWER UP tillsammans. Det lyckades de ganska bra med.

Bästa spår: 08. Wild Reputation

Guns N’ Roses – Use Your Illusion I (1991)

”Tänk att få dansa tryckare till den här låten”, tänkte jag när jag första gången hörde Guns N’ Roses ”November Rain” på ett disco i mellanstadiet. Den vackra pianomelodin! de fantastiska gitarrsolona! Stråkarna… Jag tyckte att det var världens bästa låt som jag lyssnade på. …Och faktiskt. Nästan trettio år senare tycker jag emellanåt fortfarande det. ”November Rain” är Axl Roses stora och obestridda mästerverk. Han ägnade många år åt att fullända låten. Redan till debutplattan Appetite For Destruction figurerade den i ett halvfärdigt skick bland många andra som aldrig kom med på den skivan. Den tidiga akustiska demoversionen ifrån den tiden har länge cirkulerat som bootleg bland fansen, men släpptes officiellt för första gången härom året med deluxe-utgåvan av Appetite For Destruction. ”November Rain” är oerhört vacker även i den tappningen, men den bombastiska nio minuter långa kärleksballad som till slut släpptes med Use Your Illusion I är någonting helt annat.

Någon tryckare till ”November Rain” blev det förstås aldrig någonting av. I vanlig ordning stod jag som fastnaglad vid godisståndet väntandes på att chansen skulle glida mig ur händerna; för feg för att bjuda upp någon. Men ni behöver inte oroa er. Jag har kommit över det vid det här laget.

Precis som tvillingsskivan Use Your llusion II – som släpptes samtidigt – lider Use Your Illusion I av sin ojämnhet. Bitvis är det fullkomligt genialt (”November Rain”, ”Coma” m.fl.), bitvis är det knappt ens mediokert (”Bad Apples”, ”Garden Of Eden” m.fl.). I en alternativ verklighet släppte Guns N’ Roses det bästa ifrån dessa båda skivor som ett enda album och sopade med det mattan med den ändå urstarka debutskivan Appetite For Destruction.

…På sätt och vis kanske spretigheten och ojämnheten i materialet på dessa båda skivor är ett uttryck för den splittring som fanns i bandet vid den här tidpunkten. För om Guns N’ Roses någonsin hade varit ett harmoniskt band så var de dagarna sedan länge räknade när det var dags att spela in Use Your Illusion I och II. Drogmissbruk, girighet och kreativa meningsskiljaktigheter hade drivit bandmedlemmarna ifrån varandra. Det enda som gjorde att bandet inte kollapsade snabbare än vad det faktiskt gjorde var Axl Roses tjurskallighet, och de övriga bandmedlemmarnas gemensamma antipati gentemot den självupptagna frontmannen. …Allt enligt devisen att det finns ingenting som binder en grupp samman bättre än en gemensam fiende…

Här kommer mitt försök på Use Your Illusion som ett album:

  1. You Could Be Mine
  2. Double Talkin’ Jive
  3. 14 Years
  4. Knockin’ On Heaven’s Door
  5. Civil War
  6. Don’t Cry (Original)
  7. Pretty Tied Up
  8. Breakdown
  9. Estranged
  10. November Rain
  11. Dead Horse
  12. Coma

Bästa spår: 10. November Rain

Belinda Carlisle – Heaven On Earth (1987)

Det var någonting bekant över öppningsspåret på Åströms nya. Någonting som jag först inte kunde sätta fingret på. …Men till sist slog det mig. ”Inbetweener” lånar melodin i versen lite halvt ifrån Belinda Carlisles megahit ”Heaven Is A Place On Earth”. Inte så mycket så att det blir ett plagiat förstås, men ändå tillräckligt för att man man ska känna igen sig en smula. Det får mig faktiskt att gilla Kristofer Åströms nya ännu mera.

”Heaven Is A Place On Earth” var den låt som gav Belinda Carlisle superstjärnstatus. Låten var den första att släppas som singel ifrån Carlisles andra soloalbum Heaven On Earth, och det dröjde inte länge innan den toppade listorna världen över. ”Heaven Is A Place On Earth” skrevs av proffslåtskrivarna Rick Nowels och Ellen Shipley. Det hela började för dem med frasen ”Heaven On Earth”, som Shipley hade sett skriven på en skylt vid en bensinmack i Brooklyn. Hon visade frasen för Nowels som omedelbart adderade ”Is a place” i mitten av frasen och låtens titel var ett faktum. Musiken skrevs därefter nästan av sig självt, om man ska tro på utsagorna ifrån Nowels och Shipley. Ordentlig hitpotential fick låten dock inte förrän Nowels i sista stund fick för sig att ändra versmelodin från att gå i moll till att i stället gå i dur. 200 tagningar tog det innan Belinda Carlisle därefter spikade sångspåret. I bakgrunden kan man för övrigt höra körsång ifrån Michelle Phillips från The Mamas And The Papas.

Belinda Carlisle var inte särskilt känd som soloartist innan Heaven On Earth släpptes. Hennes karriär hade börjat som sångerska i new wave-bandet The Go-Go’s, som varit ett mycket populärt band i USA under 80-talets första hälft. Efter att The Go-Go’s splittrades 1985 gav hon sig på en solokarriär med debutplattan Belinda. Skivan var långt ifrån något misslyckande, men i termer av genomslagskraft kom den inte i närheten av den massiva tyngd som Heaven On Earth hade. Sex av skivans tio spår släpptes som singlar och tre av dem nådde Billboards topp-10.

Bästa spår: 01. Heaven Is A Place On Earth

Kristofer Åström – Hard Times (2020)

Norrlänningen Kristofer Åström är den svenska Americanans främsta kulturbärare. I drygt tjugo års tid har han opererat i periferin av den svenska musikscenen, på behörigt avstånd ifrån reklamradiokanaler och tillgjorda galatillställningar. Nya Hard Times är Åströms tionde studioalbum (lite beroende på hur man räknar). Han bryter ingen ny mark den här gången heller, men det är liksom inte det man är ute efter i de här sammanhangen. Av Kristofer Åström vill man bara höra okonstlad melankolisk countryrock som känns, och det levererar han utan anmärkning.

Bästa spår: 03. Our Thing

The Lemonheads – Lovey (1990)

Lovey utgör startskottet på vad nog de flesta menar är Lemonheads mest klassiska period. Efter att Ben Deily hade lämnat bandet stod Evan Dando kvar ensam som sångare och frontman. Tidigare hade de dragit bandets sound åt olika håll, vilket också resulterat i ganska spretiga och osammanhängande historier. Nu var det i stället Dandos poppiga alternativrock som gällde för hela slanten. Samtidigt så hade Dandos låtskrivande även mognat så pass att han nu faktiskt kunde fylla ut ett helt album på egen hand. Ännu bättre skulle det förstås komma att bli på nästa skiva It’s A Shame About Ray, men redan på Lovey får man en försmak av vad som skulle komma.

Dando själv betraktar Lovey som den skiva till vilken han började hitta sitt uttryck. Samtidigt hade de fortfarande mycket att lära: ”Det hörs att vi är lite försiktiga och oerfarna”, sa Dando till Uncut 2018, och nämner ”Ballarat” samt Gram Parsons-covern ”Brass Buttons” som favoritlåtar ifrån skivan. Country-legendaren Gram Parsons var vid tidpunkten en tämligen ny bekantskap för Dando. En kompis hade tipsat honom om att lyssna på Parsons efter att Dando spelat honom sin nya låt ”Ride With Me”. Det ledde till att Evan Dando blev Gram Parsons-frälst för livet.

Lovey fyller trettio i år och har precis släppts i en jubileumsversion. Den nya utgåvan bjuder utöver originalalbumet på åtta spår ifrån ett liveframträdande i Australien 1991.

Bästa spår: 04. Ride With Me

Kanye West – Late Registration (2005)

Jag har lite svårt att förstå varför det ska behöva ta sån evinnerligt lång tid för jänkarna att räkna rösterna när de har val. Sen kan jag även tycka att det är överdrivet mycket fokus på herrarna Biden och Trump för närvarande. Den enda frågan som man egentligen vill ha svar på är ju: Hur gick presidentvalet för Kanye West?

…Inte så pjåkigt, är svaret. Den kända amerikanska rapparen, som tidigare betraktades som ett geni och nu för tiden mest bara som skvatt galen, samlade ihop 60 000 röster totalt över landet. Då ska det tilläggas att han bara gick att rösta på i tolv delstater, eftersom han var för sent ute med att tillkännage sitt valdeltagande i resten av staterna. 60 000 är väl ändå ganska lyckat, kan jag tycka. Det är ju ett helt Borås.

Late Registration är Kanyes andra studioalbum. Han var mån om att förnya sig efter succén med The College Dropout och valde därför att samarbeta med filmmusikkompositören Jon Brion för att få till ett nytt och fräscht sound. Kanye hade fattat tycke för Brions konstnärskap via filmen ”The Eternal Sunshine Of The Spotless Mind”, som Brion hade stått för musiken till. Tunga namn som Jay-Z, Brandy och Adam Levine bidrog också de till Late Registration, som tog över ett år att färdigställa. Skivan hyllades unisont av kritikerkåren när den släpptes, och sålde som smör i skivbutikerna.

Bästa spår: 04. Gold Digger

Nirvana – Bleach (1989)

Två år innan det stora genombrottet med Nevermind släppte Nirvana detta ganska underskattade debutalbum på indie-skivbolaget Sub Pop. Än idag är Bleach Sub Pops bäst säljande album någonsin, vilket förstås beror på den enorma popularitet som bandet skulle komma att uppnå senare. När Bleach först släpptes var det egentligen en försäljningsmässig besvikelse, men kritikerna gillade albumet.

Bleach skiljer sig ifrån Nevermind med sin betydligt mer opolerade ljudbild. Och annat vore kanske konstigt. Bleach spelades ändå in för bara en spottstyver av vad Nevermind senare skulle komma att kosta. De trettio timmar som Nirvana spenderade i studion tillsammans med producenten Jack Endino gick på lite drygt 600 dollar. Pengarna fick bandet till låns av kompisen Jason Everman, som blev kompenserad genom att både få vara med på omslaget och att få ett omnämnade som gitarrist i bandet – trots att han faktiskt inte spelar en enda ton på skivan.

Även om soundet på Bleach är skitigt är det inte tillräckligt skitigt för att dölja Kurt Cobains känsla för starka och minnesvärda popmelodier. Man behöver inte lyssna många gånger för att låtar som ”School” eller ”Negative Creep” ska sätta sig på hjärnan. Och fina ”About A Girl”, som Cobain skrev efter att ha lyssnat på The Beatles en hel dag, hade lika gärna kunnat vara en av Lennon och McCartneys bättre kompositioner. Till sin fulla rätt kom den dock inte förrän några år senare, när den framfördes akustiskt i Nirvanas MTV-Unplugged-framförande.

Bästa spår: 04. School

Billy Bragg & Wilco – Mermaid Avenue (1998)

1967 avled den legendariska folksångaren Woody Guthrie. Bland hans beundrare fanns såväl Bob Dylan som Pete Seeger. Det sägs att Dylan blev förnärmad när Woody Guthries dotter Nora trettio år senare vände sig till den brittiska singer-songwritern Billy Bragg i stället för till honom själv med erbjudandet att sätta musik till outgivna dikter som hon hade hittat efter sin far. Billy Bragg, som själv var en stor Guthrie-entusiast, blev förstås smickrad och nappade på erbjudandet. I efterhand har han dock erkänt att den första tanken som hade flugit genom hans huvud faktiskt hade varit: ”Det här måste ju ändå vara Bob Dylans jobb”.

I den guldgruva som Woody Guthrie lämnade efter sig fanns drygt tusen dikter skrivna mellan åren 1939 och -67. Nora Guthrie gav Billy Bragg fria händer att botanisera i materialet. Han bjöd in sina kompisar Jeff Tweedy och Jay Bennett från det amerikanska alt-rock-bandet Wilco för att få hjälp med att välja ut rätt låtar. Bragg ville inte imitera Guthries musikstil. Det han ville göra var i stället att föra Guthries arv in i modern tid. I arbetet med att få fram rätt sound blev Wilco en perfekt samarbetspartner i projektet.

Mermaid Avenue, som är uppkallat efter den gata på Coney Island som Guthrie bodde på under 40- och 50-talet, släpptes sommaren 1998 till fina recensioner. Billy Bragg och Wilco släppte två år senare en uppföljare byggd på ytterligare dikter av Guthrie. Det är dock detta första album som är det klart mest njutningsvärda.

Bästa spår: 13. Hesitating Beauty

The Rolling Stones – Tattoo You (1981)

Tattoo You är lite Rolling Stones motsvarighet till de där resterna från julbordet som man äter i mellandagarna. De smaskigaste inslagen, som köttbullarna och skinkan, är slut. Men man kan fortfarande avnjuta t.ex. prinskorven och laxen, och det är ju inte fy skam det heller. Tattoo You betraktas ofta som en sista stark kreativ bredsida från Stones innan de för alltid försvann in i mediokritetens träskmarker. Den historiebeskrivningen skall man dock ta med en ordentlig nypa salt. Bandet gjorde det nämligen ganska lätt för sig till detta, sitt sextonde album. Samtliga låtar var i själva verket outgiven skåpmat från tidigare inspelningssessioner under 70-talet. Det enda de egentligen gjorde var att addera någon gitarr här och något sångspår där. Anledningen att det ändå blev ganska bra i slutändan är väl helt enkelt att låtarna stammar ifrån en tid då Rolling Stones fortfarande var ett av planetens bästa rockband.

Tattoo You kom till av ganska cyniska skäl. Rolling Stones hade en världsturné inbokad och ville av marknadsföringsskäl ha en ny platta med sig i bagaget att turnera på. Eftersom de hade ganska tight om tid såg de helt enkelt ingen annan utväg än att använda redan inspelat material. Av skivans elva spår kommer två låtar ifrån inspelningarna av Goats Heads Soup 1973 och två ifrån 1976 års Black And Blue. Från Some Girls-tiden 1978 kommer tre låtar, inklusive jättehiten ”Start Me Up” (vilken obegripligt nog lämnats åt sidan tidigare). De återstående fyra låtarna var överblivna ifrån Emotional Rescue som hade släppts året innan.

För Tattoo You fick Rolling Stones tummen upp av både kritiker och skivköpare. Albumet är både det femte i raden och sista i bandets katalog att klättra till förstaplatsen på Billboardlistan i USA. Bandet har sedan dess heller inte haft någon singel som har varit mer framgångsrik än ”Start Me Up”. Tattoo You är alltså i flera avseenden slutet på en era för detta stolta brittiska rockband.

Bästa spår: 01. Start Me Up

David Bowie – David Bowie (1969)

David Bowies andra album är kanske mer intressant än bra. Den 22-åriga Bowie håller fortfarande på att utveckla sina låtskrivarfärdigheter här. Man bereds här och var försmak på den briljans som skulle komma att genomsyra den fantastiska serie skivor som följde på denna. Men albumet är faktiskt även ganska mediokert i sina stycken.

Öppningsspåret ”Space Oddity” blev skivans stora hit, och kom även att bli en av Bowies signatur-melodier. Bowies inspiration till låten kom ifrån Stanley Kubrics mästerverk ”2001: A Space Odyssey”, som hade gått upp på biograferna bara året dess för innan. 1969 var intresset och fascinationen för rymden och rymdresor på topp, och låten träffade därmed helt rätt i tidsandan. Bara tio dagar efter att låten hade släppts som singel landade Neil Armstrong som första människa på månen. Om det låter som ett för bra sammanträffande för att vara sant så är det också för att det är det: I själva verket timade förstås skivbolaget aktivt singel-releasen för att den skulle sammanfalla med månlandningen, i hopp om att det skulle generera låten maximal exponering. Det fick de också rätt i.

Skivans andra stora behållning är det sju minuter långa avslutningsspåret ”Memory Of A Free Festival”. Bowie skrev låten till minne av den gratisfestival i Beckenhem som han hade varit med och organiserat och spelat på 1969. Festivalen besöktes av 3000 åskådare och betraktades som mycket lyckad. Bowie själv hade dock delade känslor kring upplevelsen: Bara några dagar innan festivalen ägde rum hade nämligen hans far gått bort i lunginflammation.

Bästa spår: 01. Space Oddity