Nico – Chelsea Girl (1967)

Den tyska sångerskan och modellen Nico var allt annat än tillfreds med sitt första soloalbum Chelsea Girl. Skivbolaget blandade sig nämligen i det mesta. Egentligen hade hon velat ha trummor på låtarna, men det fick hon inte. Hon föreslog även att det skulle läggas på mer gitarrer. Det fick hon inte heller. Nico var mån om att arrangemangen på Chelsea Girl skulle vara ganska simplistiska till sin natur. Det skivbolaget valde att göra i stället var att lägga på stråkar och flöjt tvärs över inspelningarna, utan att vare sig konsultera eller informera henne om detta. Enligt egen utsago grät Nico första gången hon fick höra det färdiga resultatet. ”Stråkarna hade jag kunnat leva med”, menade hon; ”men flöjten var förfärlig”.

Chelsea Girl backas Nico upp av ett minst sagt namnkunnigt band: Närmare bestämt hela Velvet Underground minus Maureen Tucker, plus den då fortfarande okända singer-songwritern Jackson Browne. Lou Reed och Browne delar ungefär på låtskriveriet fifty-fifty. Men en låt som Nico hade fått av Bob Dylan finns också med på skivan: ”I’ll Keep It With Mine” skrev Dylan när han 1964 var på semester i Grekland tillsammans med Nico. Låten hade släppts i en version av Judy Collins 1965.

Bästa spår: 02. These Days

Tom Petty & The Heartbreakers – Into The Great Wide Open (1991)

Johnny Depps rockstjärnedrömmar sammanfattas nog ganska väl i den underhållande videon till ”Into The Great Wide Open”. Han spelar här en ung man som slår igenom med sitt band och därefter lever ett dekadent liv i sus och dus. I videon skymtar även ”Vänner”-skådisen Matt LeBlanc (Joey) förbi i en av sina allra första roller. Johnny Depp hade vid den här tidpunkten gjort ”Edward Scissorhands” och var superhet. Tom Petty uttryckte vid något senare tillfälle att han aldrig hade träffat så många kvinnor på en och samma plats som när de hade med Johnny Depp i ”Into The Great Wide Open”-videon.

Into The Great Wide Open var uppföljaren till Pettys magnifika soloplatta Full Moon Fever. Åter igen använde sig Petty av Jeff Lynne från Electric Light Orchestra som låtskrivarpartner, och Lynne står även som medproducent på albumet. Under de här åren stod Tom Petty på topp, såväl kreativt som popularitetsmässigt. Han radade upp listhits och dök upp i alla möjliga sammanhang. Into The Great Wide Open hämmas lite av en något daterad och bitvis gubbig produktion, men några riktigt bra låtar hittar man på skivan. Titelspåret och jättehitten ”Learning To Fly” inte minst. Antikrigslåten ”Two Gunslingers” är en annan fin låt i all sin enkelhet. Låten var Pettys kommentar på Gulfkriget. Han hade fått idén från en gammal filmaffisch för westernrullen ”Hostile Guns” från 1967, som en kompis hade gett honom på skämt.

Bästa spår: 03. Into The Great Wide Open

Neil Young – Freedom (1989)

Bejublade Freedom anses vara Neil Youngs stora comeback-album. Det ska då ses i ljuset av en serie förskräckligt dåliga album som Young släppte under 80-talet. …För något mästerverk är Freedom verkligen inte, även om det innehåller några riktigt fina toppar. Här hittar man t.ex. en av Youngs mest kända kompositioner: Käftsmällen ”Rockin’ In The Free World” målar upp en kall och mörk bild av Ronald Reagans Amerika. Precis som Springsteens ”Born In The U.S.A” har låten kommit att bli kraftigt missförstådd och använts av politiska krafter som den kanske inte var riktigt avsedd för. Donald Trump var den senaste i raden republikanska företrädare att använda låten i sin valkampanj för några år sedan.

Freedom är ett ganska spretigt album, vilket egentligen inte är särskilt konstigt. Albumet består nämligen av material hämtat från flera olika faser i Youngs långa karriär. Vackra ”Too Far Gone” var t.ex. en låt som hade varit med ända sedan hans akustiska folk-dagar i början av 70-talet. ”Crime In The City” och ”Someday” å andra sidan kom från hans mer sentida blues-period med The Bluenotes. De många olika stilarna gör att man lätt kan få känslan av att det saknas en röd tråd på Freedom, och det är heller ingen slump. Det Neil Young ville göra med Freedom var att skapa en skiva som bara var honom själv och hans känslor. Han var inte intresserad av något noga utstuderat eller konstlat den här gången.

Bästa spår: 01. Rockin’ In The Free World (även om den tunga distade gitarren vid 4.41-strecket i ”Eldorado” är albumets skönaste ögonblick)

Fleetwood Mac – Tango In The Night (1987)

Under det smaklösa musikårtiondet 80-talet skulle alla stora rocksinglar låta ungefär som TOTOs ”Africa”. Det gällde även band som tidigare hade varit ganska bra, som exempelvis Fleetwood Mac, så därför för man leva med den ganska gräsliga ljudbild som omger bandets fjortonde studioalbum Tango In The Night.

Tango In The Night är det sista albumet som spelades in med den klassiska Fleetwood Mac-line-up som tio år tidigare hade skapat megasuccén Rumours. Plattan började egentligen som ett soloprojekt av gitarristen Lindsey Buckingham, men en bit in i processen hade så många av Fleetwood Mac-medlemmarna gästspelat att Buckingham väl kände att detta lika gärna kunde få bli ett Fleetwood Mac-album. Graden av deltagande skiljde sig dock en del åt bland bandmedlemmarna. Sångerskan Stevie Nicks spenderade t.ex. bara två veckor i studion under skapandet av Tango In The Night, trots att albumet i sig tog nästan arton månader att färdigställa. Dels var hon upptagen med att marknadsföra sin solokarriär, dels var hon under en tid inskriven på den kända avvänjningskliniken Betty Ford för att tackla sitt kokainberoende. I sin frånvaro skickade hon sina bidrag till Tango In The Night som demos för resten av bandet att jobba färdigt på.

Tango In The Night är, näst efter Rumours, Fleetwood Macs kommersiellt mest framgångsrika album. Fyra singlar nådde topp-20 på Billboardlistan. Både ”Little Lies” och ”Everywhere” utgör kända hits som man direkt känner igen när man hör dem.

Ganska snart efter att Tango In The Night hade släppts hoppade Lindsey Buckingham av bandet efter ett häftigt bråk med Stevie Nicks. Bandet hann inte ens börja turnera på skivan. Ersättningsgitarrister anlitades förstås omgående, men Fleetwood Mac blev sig aldrig riktigt likt igen. Nicks höll ut ytterligare några år innan även hon hoppade av bandet 1991. Detta drygt trettio år gamla album har Fleetwood Mac inte lyckats överträffa sedan dess.

Bästa spår: 03. Everywhere

Fleet Foxes – Fleet Foxes (2008)

Fleet Foxes debutalbum var ett av de sena 00-talets mest kritikerrosade. Men förutom briljanta ”Tiger Mountain Peasant Song” är det väl egentligen ett ganska tråkigt album? Visst bjuds det på vacker stämsång och finstämda arrangemang, men energin är ju närmast obefintlig. Fleet Foxes låter ungefär som ett bakfullt Beach Boys på avtändning klockan 4 på morgonen.

Fleet Foxes spelades in 2007 och släpptes i juni 2008. Vid det laget hade trummisen Nicholas Peterson redan hunnit att lämna bandet. Han ersattes av en viss Josh Tillman, som skulle komma att göra sig ett namn senare under den inte helt obekanta monikern Father John Misty.

Bästa spår: 04. Tiger Mountain Peasant Song

Gram Parsons – Grievous Angel (1974)

Sommaren 1973 spelade Gram Parsons in sitt andra – och vad som även skulle visa sig bli hans sista – soloalbum. Till följd av ett långvarigt alkohol- och heroinmissbruk var han vid det här laget i ett mer eller mindre ständigt bedrövligt skick. Till inspelningssessionerna kom han alltid in sent, och då alltid i ett så pass berusat tillstånd att det var honom övermäktigt att prestera på ens en någorlunda hyfsad nivå. De inhyrda studiomusikerna fick därför tämligen fria händer med det låtmaterial som fanns till buds. Dock fanns det inte särskilt mycket låtmaterial till buds, så för att dryga ut den ganska tunna samling egna kompositioner som Parsons hade lyckats knåpa ihop sedan senaste skivan spelades även några covers in – samt några gamla låtar som Parsons redan hade gett ut tidigare under karriären. Slutresultatet är en mycket ojämn samling låtar, som bärs upp av Parsons och Emmylou Harris omisskännliga kemi snarare än kvaliteten på låtarna i sig. Något mästerverk är Grievous Angel verkligen inte. Men bitvis, som t.ex. i briljanta öppningsspåret ”Return Of The Grievous Angel”, bär albumet på en förnimmelse av vad som skulle kunna ha kommit om det inte vore för huvudpersonens plötsliga död bara några månader senare.

Grievous Angel släpptes fyra månader efter Gram Parsons död. Det fick positiva recensioner, men på det kommersiella planet föll albumet fullkomligt platt. Egentligen skulle albumet faktiskt ha titulerats ”Gram Parsons With Emmylou Harris – Grievous Angel”. Parsons änka var dock måttligt förtjust i tanken på att ge sin romantiska rival det erkännandet, så hon använde det inflytande hon hade för att få bort Emmylous namn ifrån titeln.

Bästa spår: 01. Return Of The Grievous Angel

The Chicks – Gaslighter (2020)

The Chicks är antagligen mer kända för sina politiska utspel än för sin musik. Nyligen slopade bandet – som ju tidigare hette Dixie Chicks – ordet ”dixie” ur bandnamnet. Anledningen var ordets association till gångna tiders rasistiska södern. I vissa läger sågs tilltaget visserligen som kontroversiellt, men det ordentliga ramaskriet orsakade de för drygt femton år sedan – när de öppet kritiserade den sittande presidenten Bush. Den överdrivna uppståndelsen kring detta kan från ett utanförperspektiv tyckas obefogad, men man får komma ihåg att den typen av mycket polerad Nashville-country som dessa damer är verksamma inom är ganska troget kopplat till en konservativ republikansk höger. Att ge sig på en republikansk president gör man helt enkelt inte.

Gaslighter är The Chicks första album på fjorton år. Det är också ett skilsmässoalbum. Sångerskan och frontkvinnan Natalie Maines separation ifrån ex-maken Adrian Pastar genomsyrar temat på albumet och låtarna. Skivan har fått fin kritik på många håll och beskrivits som en ny formtopp för bandet.

Personligen kan jag tycka att det är ganska tröttsamt att det är Jill Jonssonsk överproducerat radioskval som detta som folk föreställer sig när man berättar att man lyssnar på country-musik. Country för mig är typ Townes Van Zandt eller Gram Parsons. Det är skör musik. The Chicks är ett exempel på en betydligt plastigare produkt som visserligen mäktar med att underhålla en stund i bilen, men som man ganska snabbt förtränger så fort man har nått dit man ska.

Bästa spår: 01. Gaslighter

Metallica – Load (1996)

1996 fick de mer ortodoxt lagda Metallica-fansen sig en smärre chock. Efter några års frånvaro återvände bandet till rampljuset, fast denna gång i kortklippta frisyrer och designerkläder(!). Men inte nog med det… Musiken på nya plattan Load skiljde sig dessutom ganska markant ifrån den trash metal som de ha de slagit igenom med under 80-talet. Nu flirtade Metallica plötsligt med blues och alternativrock i stället. Experimentet föll självklart inte alla i smaken, men några starka spår finns onekligen att hämta på Metallicas sjätte skiva. Och även om bandets sound hade uppdaterats så hade materialet i sig skapats på samma sätt som materialet på de tidigare skivorna: Som råa demoinspelningar av Hetfield och Ulrich i Lars Ulrichs källare.

Loads stora minus är väl att det är (mycket) onödigt långt. Skivan är rent av så lång att den maxade vad cd-formatet mäktade med, något som det inledningsvis också skröts med i marknadsföringssyfte. Den första tryckningen skivor som skickades till butikerna märktes med en sticker på framsidan på vilken det stod ”78:59”, vilket var albumets totala speltid.

Load tjänade som min introduktion till Metallica. Jag var väl aldrig direkt något superfan, men gillade flera av låtarna på skivan.

Bästa spår: 05. King Nothing

The Velvet Underground – Loaded (1970)

1970 hade Velvet Undergound skrivit på för det stora skivbolaget Atlantic Records. Höjdarna på Atlantic trodde på sitt nyförvärv, men de uppmanade Lou Reed att hålla sig ifrån stötande teman i sina låttexter och se till att nästa album var ordentligt ”loaded with hits”. Uppmaningen inspirerade i alla fall Reed att döpa albumet till Loaded. Hur direktiven i övrigt påverkade hans kreativitet förtäljer inte historien.

Loaded var Velvet Undergrounds fjärde skiva. Det skulle också visa sig bli deras sista. Vid det här laget hade de lämnat samarbetet med Andy Warhol och sångerskan Nico bakom sig sedan länge. Multiinstrumentalisten John Cale hade även han lämnat bandet, efter interna stridigheter med Lou Reed kring bandets sound och framtid. Velvet Underground bestod nu av Lou Reed, Sterling Morrison, Doug Yule och Maureen Tucker. Tucker medverkade dock inte på inspelningarna av Loaded, eftersom hon var höggravid.

Loaded finns Velvet Undergrounds allra bästa låt: ”Sweet Jane”. Den har även ett av rockhistoriens såväl enklaste som bästa gitarriff, vilket faktiskt gör sig ännu bättre i elektrisk tappning. Lyssna t.ex. på versionen som finns på Lou Reeds livealbum Rock ‘n’ Roll Animal. Men förutom just ”Sweet Jane” och en handfull halvschyssta låtar till är Loaded ett ganska blekt verk i förhållande till Velvet Undergrounds tidigare bedrifter.

Lou Reed lämnade Velvet Underground tre månader innan Loaded släpptes. I efterhand har han uttryckt missnöje över slutresultatet, som han menar skiljer sig kraftigt ifrån det album som han själv var med och skapade. Dels ska låtordningen vara ändrad, dels är låtarna i sig om-mixade. Alla ändringar gjordes utan Reeds medgivande.

Bästa spår: 02. Sweet Jane

Dundertåget – Dom Feta Åren Är Förbi (2010)

Bra svensk rock av klassiskt snitt har varit en bristvara sedan lång tid tillbaka. En av de trevligare akterna inom fältet i en någorlunda samtid är Dundertåget. Bandets andra album Dom Feta Åren Är Förbi bjuder på fin Stones-aktig gitarrock när den är som skitigast. Låtarna är uppbyggda kring Robert ”Strängen” Dahlqvists fingerfärdiga riff och kläs med underfundiga texter signerade Stefan Sundström. Det är musik att digga till i bilen på väg mot semesterdestinationen.

Dundertåget var i mångt och mycket Robert Dahlqvists projekt. Sedan tidigare var han känd som gitarrist i Hellacopters. I Dundertåget spelade han både gitarr och sjöng. Hans tragiska död 2017 tvingade dock bandet till ett allt för tidigt avslut. Robert ”Strängen” Dahlqvist blev bara 40 år gammal.

Bästa spår: 05. Dom Feta Åren Är Förbi