Foo Fighters – Foo Fighters (1995)

Den 5:e februari släpps Foo Fighters nya album Medicine At Midnight. Albumet är bandets tionde i ordningen. Man kan lugnt säga att det har hunnit rinna ganska så mycket vatten under broarna sedan Foo Fighters självbetitlade debutalbum 1995. Bandet – som åtminstone sedan tjugo år tillbaka är en fullt utvecklad sextett – bestod då bara av Dave Grohl. Han spelade in de tolv spåren helt själv som ett sätt att fokusera tankarna på annat under sorgearbetet efter den nära vännen Kurt Cobains självmord. Musiken till nästan alla låtarna var skriven under Grohls tid i Nirvana. Hela skivan spelades in under bara en vecka i oktober 1994. Texterna hastade Grohl ihop på några minuter strax innan de skulle sjungas in. Ingen av dem har någon djupare innebörd, eller innebörd alls egentligen: ”När man spelar in femton låtar på sju dagar finns det inte mycket tid att sitta och fundera” menade Grohl senare.

Grohl hade inga ambitioner på att göra någon stor affär av sitt nya projekt, och hade till en början som plan att hålla sig anonym genom att gömma sig bakom bandnamnet. Namnet ”Foo Fighters” tog han ifrån flygvapnets benämning under andra världskriget på oidentifierade flygande farkoster (alltså UFOs). ”Om jag verkligen hade trott att jag skulle kunna göra en karriär på det här hade jag antagligen valt ett annat namn, för det är världens dummaste bandnamn”, sa Dave Grohl till Kerrang 2007.

Bästa spår: 03. Big Me

Gasolin’ – Gasolin’ 3 (1973)

Senare skulle han komma att bli känd som Queens producent under deras mest hyllade period. Han skulle även komma att jobba med storheter som Alice Cooper och Ozzy Osbourne. Men innan han hade fyllt meritlistan till den graden tog sig Roy Thomas Baker an att producera det i internationella sammanhang obskyra danskbandet Gasolin’. Det var i augusti 1973 som han strålade samman med Kim Larsen och dennes bandkamrater i Köpenhamn för att påbörja inspelningen av Gasolin’s tredje fullängdare i Rosenberg Studio. Albumet döptes sedermera, kanske aningen fantasilöst, till Gasolin’ 3. Roy Thomas Bakers inflytande märks tydligt på plattan, vars sound är mer proffsigt och – skulle jag vilja påstå – mer intressant än på föregångarna. Gasolin’ 3 innehåller väl inte någon av Gasolin’s kändare låtar, men den har ett skönt gung rakt igenom. Som några kalla Tuborg på Nyhavn ungefär. Sämre kan man ha det.

Min pappa spelade gärna Gasolin’ på stereon hemma. Han hade den där live-plattan som de släppte 1978. Själv råkade jag se Kim Larsen uppträda på en festival utanför Karlskrona för ett antal år sedan. Av spelningen kommer jag inte ihåg särskilt mycket, men jag minns tydligt hur besviken min Gasolin’-frälsta kompis var efter att ha träffat en mycket otrevlig och dryg Kim Larsen backstage.

Bästa spår: 03. Katten

Kim Wilde – Kim Wilde (1981)

Kim Wildes ett år yngre bror Ricky fick skivkontrakt redan som elvaåring. Han upptäcktes av producenten Jonathan King som ville göra tonårsstjärna av honom. Med det gick det sådär. Ricky fick någon enstaka mindre hit i Skandinavien, och någon i Spanien, men något mer än så blev det aldrig av det hela.

Ricky Wilde hade nog fortfarande inte helt gett upp när han nitton år gammal stövlade in på Jonathan Kings kontor för att visa upp några nya låtar som han precis hade skrivit ihop. En måttligt entusiastisk Jonathan King stoppade demokassetten i sin bandspelare och tryckte på ”play”. När musiken börjar spela hajar han till. Men det är inte så mycket Rickys egna kompositioner som han fångas av som sångerskan som framför dem. Ricky hade nämligen tagit hjälp av sin storasyster Kim för att lägga referenssång på demoinspelningarna. Där och då bestämmer sig King för att spela in en skiva med Kim i stället, som fortfarande då var helt okänd. För Rickys del innebar det att han blev degraderad till sin systers producent. Men för Ricky gjorde det egentligen inte särskilt mycket. Han hade aldrig riktigt trivs i rampljuset och tog mer än gärna en plats i bakgrunden.

Samma dag som mötet på Jonathan Kings kontor gick Ricky Wilde hem och komponerade ihop embryot till det som skulle komma att bli ”Kids In America”. När Kim och Ricky senare gick in i studion för att spela in låten hade de allt klart utom orden till refrängen. Deras far Marty, som själv var en gammal avdankad popstjärna, kom på den kända refrängraden precis innan det var dags att sjunga in den. Den vanebildande ”whoa”-körsången som upprepas efter varje refrängfras var från början menad att spelas på gitarr, men de märkte snart att det gjorde sig bättre i form av körsång.

”Kids In America” blev ingen jättehit i USA, men i Kim Wildes hemland Storbritannien nådde den andraplatsen på singellistan. Även i Sverige och många andra europeiska länder blev låten mycket populär. Det var den självklara ledsingeln för Kim Wildes debutalbum som släpptes i juni 1981.

Bästa spår: 05. Kids In America

The Hellacopters – By The Grace Of God (2002)

Tydligen har det sedan flera år nedlagda svenska rockbandet Hellacopters skapat rubriker på nytt genom att ha agerat husband i ”På Spåret”. Det hade faktiskt gått mig helt förbi, men det beror nog mest på att jag helt enkelt inte brukar titta på ”På Spåret”. Men visst. Deras cover på Arvingarnas ”Eloise” är väl småkul sådär, men jag ser ju hellre Nicke Andersson & co. framföra eget material.

…Och Dregen i all ära. Men den bästa inkarnationen av Hellacopters var ändå den med Robert ”Strängen” Dahlqvist på gitarr. Det var den som bl.a. levererade detta fina rock n’ roll-album i början av 2000-talet. Själv gjorde jag lumpen då, och minns hur videon till medryckande förstasingeln ”By The Grace Of God” gick varm på ZTV på den lilla tjock-tv:n som vi hade på logementet.

Bästa spår: 01. By The Grace Of God

The Bangles – Different Light (1986)

”It’s just another manic Monday” suckar The Bangles sångerska Susanna Hoffs i ”Manic Monday”. …Och så känns det ju verkligen idag. Helgdagarna är till ända. Så också de semesterdagar eller föräldradagar som man har plockat ut för att dryga ut ledigheten. Första dagen på jobbet efter en längre ledighet är alltid lite seg. Men som tur är kommer man ganska fort in i den grå vardagen igen. Glaset är halvfullt! Rätt vad det är hägrar semestern på nytt och man sitter där och försöker boka en stuga på västkusten, bara för att inse att man är för sent ute i år igen och får nöja sig med en tältplats på Mjölby Camping.

Det var Prince som skrev ”Manic Monday” åt The Bangles. Enligt obekräftat skvaller var han intresserad av Susanna Hoffs och skrev låten för att imponera på henne. Så kanske det delvis var, men sanningen är att Prince hade snickrat ihop låten redan två-tre är tidigare och nästan slumpat bort den till den kortlivade R&B-trion Apollonia 6. I The Bangles tappning blev ”Manic Monday” en världshit. Låten nådde andraplatsen på listorna både i USA, Storbritannien och Tyskland. Förstaplatsen ockuperades av en annan låt som Prince hade skrivit: nämligen hans egen framförda hit ”Kiss”. Om man är nyfiken på hur det hade låtit om Prince hade valt att sjunga även ”Manic Monday” själv kan man höra detta på den postumt utgivna samlingen Originals, som släpptes 2019. Där finns nämligen Prince demoversion av låten med.

Different Light var The Bangles andra album, och blev bandets största framgång. Soundet var lite mer tillrättalagt än på debuten, och det gjorde nog sitt till att de denna gång även fick hjälp med låtskriveriet utifrån. Av de fem singlar som släpptes ifrån Different Light skrevs tre av utomstående kompositörer. Men det finns ingen anledning att ta ifrån The Bangles att det var ett kompetent band med känsla för bra pop.

Bästa spår: 01. Manic Monday

David Bowie – Hours (1999)

Om David Bowie fortfarande hade levt hade han fyllt 74 igår. Skivbolaget uppmärksammade detta genom att släppa två gamla covers ifrån gömmorna: ”Tryin’ To Get To Heaven” är en låt ifrån Dylans Time Out Of Mind och ”Mother” kommer ifrån John Lennons första soloalbum. För hardcore-fansen är det egentligen inte mycket att bli exalterad över. Båda låtarna har cirkulerat på nätet i åtminstone tio år, och ingen av dem kan mäta sig med sin respektive originalversion. Låtarna spelade Bowie in under Hours-sessionerna, som Bowie släppte ett par månader innan millennieskiftet.

Hours är långt ifrån dåligt, men det är heller inte den musikaliskt mest intressanta perioden i Bowies karriär. Framför allt har det – med sitt sound som tydligt bottnar i dåtida trender – åldrats ganska illa. Men Hours är intressant av andra skäl. Flera av låtarna hade redan innan albumsläppet gått att lyssna till via dataspelet ”The Nomad Soul”. Spelet är ett sci-fi-äventyrsspel som utspelar sig i en (i alla fall då) futuristisk framtidsvärld i vilken spelaren får i uppdrag att utreda en märklig serie mord. Bowie spelar själv två roller i spelet; dels som karaktären Boz, dels som sångaren i bandet The Dreamers (det är ”The Dreamers” som framför Hours-låtar). Idag har ju vart och vartannat dataspel Hollywood-skådespelare som gör rösterna och erkända artister som specialskriver musiken, men så var verkligen inte fallet 1999. Jag vågar påstå att Bowie med ”The Nomad Soul” agerade pionjär i sättet att betrakta dataspel som en legitim konstnärlig plattform. Men Bowie var banbrytande på flera sätt än så: Hours var faktiskt det första albumet släppt av en storbolagsartist som tillgängliggjordes för nedladdning på internet. Med sitt 56-kbps-modem kunde man ladda ner Hours ifrån Bowies hemsida redan två veckor innan det släpptes fysiskt i butikerna.

Bästa spår: 02. Something In The Air

Neil Young – Neil Young (1969)

Nu cashar de in en efter en, de gamla rockrävarna. Kanske inför pensionen? Vad vet jag. Men det är ju inte direkt några påläggskalvar som vi har med att göra. Strax innan årsskiftet sålde den 79-åriga Bob Dylan rättigheterna till sin låtkatalog till Universal Music Group för den svindlande summan av 300 miljoner dollar. Nu står det klart att även den 75-åriga Neil Young säljer 50% av rättigheterna till sin låtskatt till konkurrenten Hipgnosis Songs Fund. Young ska nog kunna klara sig ganska hyfsat på de 150 miljoner dollar som han uppges erhålla i denna affär. Samma Hipgnosis Songs Fund har på senare tid dessutom säkrat rättigheterna till musik av såväl Fleetwood Mac som Bruce Springsteen och U2.

Neil Young solodebuterade med detta självbetitlade album 1969. …Eller 1968… Uppgifterna är motstridiga kring huruvida plattan faktiskt släpptes i november -68 eller i januari -69. Neil Young var nämligen mycket missnöjd med mixningen på den första utgåvan, och begärde att skivan drogs tillbaka och mixades om – vilket också skedde.

Plattan är kanske mer mysig än bra. Den är, på gott och ont, uppenbart skapad av en singer-songwriter som fortfarande söker efter sitt uttryck. Här hittar man m.a.o. ingen av Youngs signaturlåtar, men exempelvis ”The Old Laughing Lady” är en låt som har hängt med länge och som Young fortfarande spelar live lite då och då. Mycket av skivan spelade Young in själv. Men värt att nämna är att man på bakrundssång bitvis kan höra Merry Claytons stämma. Hon skulle senare skriva historia med sin formidabla insats som bakgrundssångerska i Rolling Stones legendariska låt ”Gimme Shelter”.

Bästa spår: 05. The Old Laughing Lady

Lou Reed – Rock N’ Roll Animal (1974)

Mott The Hooples All The Young Dudes innehåller en ganska trött men elektrifierad version av Velvet Undergrounds ”Sweet Jane”. På Lou Reeds livealbum Rock N’ Roll Animal som han släppte två år senare visade Reed hur slipstenen ska dras. Hans ”Sweet Jane” börjar med ett gôtt gitarrsolo som i ett lugnt och behärskat tempo leder oss in i det där enkla men geniala riffet (ett av tidernas bästa väl?) som nästan blir arenarocksmässigt när det får trycket av en distad gitarr i ryggen. Rock N’ Roll Animal var en skiva som fanns i min fars gamla vinylsamling. När han spelade den för mig för första gången någon kväll för många år sedan drog han upp volymen på max och förklarade att ”Lou Reed ska man lyssna på högt”. Det höll inte min mor med om. Hon kom stormandes in ifrån sovrummet med mord i blicken redan innan Lou Reed hade hunnit öppna käften.

Lou Reed spelade in det som skulle komma att släppas som Rock N’ Roll Animal i New York den 21:e december 1973. Fyra av de fem låtarna hade han tidigare släppt med Velvet Underground. Den sista; ”Lady Day”, kom ifrån hans då ganska nyligen släppta soloplatta Berlin. Den rockiga live-versionen på Rock N’ Roll Animal skiljer sig dock en hel del ifrån den mer återhållsamma och deppigare studioversionen. Lou Reed frontade ett nytt och mycket kompetent band vid tidpunkten. De två gitarristerna skulle senare komma att spela i Alice Coopers band. Reed själv hade en lyckad skiva i Sally Can’t Dance framför sig innan han fullständigt skulle tappa det med 1975 års Metal Machine Music. Men det är en annan historia.

Bästa spår: 01. Intro / Sweet Jane

Mott The Hoople – All The Young Dudes (1972)

1972 hade det brittiska glamrockbandet Mott The Hoople redan släppt fyra plattor, men till en stadigt sjunkande skara intresserade. Bandet, som hade tagit sitt udda namn ifrån titeln på en roman av Willard Manus, hade i princip bestämt sig för att kasta in handduken när David Bowie plötsligt knackar på dörren. Han gillar bandet och förfäras över att höra att de funderar på att lägga ned. Det Bowie gör då är att han sätter sig på golvet framför sångaren Ian Hunter och skriver på studs låten ”All The Young Dudes” åt bandet. Det är i alla fall så som det påstås att det hela gick till. I verkligheten kan man tänka sig att Bowie kanske hade en och annan strof till låten klar redan innan. ”All The Young Dudes” blev hur som helst en enorm hit för Mott The Hoople, och betraktas än idag som en av glamrockerans mest definierande låtar. Men det var faktiskt inte den första låten som Bowie skrev åt Mott The Hoople. Han hade tidigare erbjudit dem den rockigare ”Suffragette City”, men den hade Mott The Hoople tackat nej till. ”Suffragette City” släpptes i stället senare på Bowies mästerverk Ziggy Stardust.

Albumet All The Young Dudes kom ut i september 1972. David Bowie producerade skivan och ryckte även in på saxofon och bakgrundssång. Albumet kom att bli en karriärhöjdpunkt för Mott The Hoople, vars frontman Ian Hunter kom att lämna bandet för att satsa på en solokarriär bara två år senare. Det är svårt att se det på annat sätt än att All The Young Dudes vilar tungt i knät på det fantastiskt starka titelspåret, men ett och annat hyggligt glamrockspår hittar man ändå här.

Bästa spår: 03. All The Young Dudes

Metallica – Reload (1997)

Idag får det bli lite tuff amerikansk hårdrock, så att vi får lite fart på det här nya året.

Metallicas sjunde album Reload är väl knappast hardcorefansens favorit, och inte heller är det min. Men av av de två systerplattorna Load och Reload gillar jag denna bäst. Skivorna var egentligen menade att släppas som ett dubbelalbum, men tiden i studion räckte helt enkelt inte till för att bandet skulle hinna spela in allt material som de hade skrivit. De kvarvarande låtarna fick då helt enkelt läggas på hyllan och omarbetades senare till Reload, som släpptes ett och ett halvt år efter Load. Enligt James Hetfield gynnade detta låtarna, som fick den tid de behövde på sig för att mogna. Precis som på Load är det ett experimenterande Metallica som vi har att göra med här. Den trash-metal som de hade slagit igenom med intresserade dem inte särksilt mycket vid den här tidsperioden: ”Snabb thrash var inte spännande för oss längre”, sa Hetfield senare; ”Om jag skrev någonting sådant så använde vi det, men det hände sällan”.

Även om det inte blev något regelrätt dubbelalbum betraktade ändå Metallica de båda plattorna Load och Reload som sammanhörande verk. Det märks t.ex. i titlarna och på estetiken kring albumen. Omslaget på Reload skapades av Andres Serrano; samma fotokonstnär som hade skapat Load-omslaget. Det föreställer ett foto på en vätska bestående av piss och blod. Metallicas gitarrist Kirk Hammett var en stor beundrare av Serranos konst. Sångaren James Hetfield tyckte dock att Serrano var en ”sjuk jävel” och avskydde egentligen bilden, men valde att bortse ifrån det eftersom han menade att skivomslagen måste matcha varandra.

Bästa spår: 11. Low Man’s Lyric