War – Why Can’t We Be Friends? (1975)

Jag vaknade härom natten med Wars klassiska hit ”Why Can’t We Be Friends?” på hjärnan. Låten hade jag varken hört eller haft en tanke på på åtminstone tio år. …Eller så har jag faktiskt hört den spelas i bakgrunden någonstans och registrerat det undermedvetet? Vem vet? Det är konstigt hur sånt där fungerar… Hur som helst så var jag förstås bara tvungen att spela låten på stereon, och visst har den ett bra skönt gung ändå? ”Why Can’t We Be Friends” är unik på det sättet att den är en av de första låtarna att ha spelats upp i rymden. Låten spelades upp av NASA under det första rymdsamarbetet mellan amerikanska astronauter och sovjetiska kosmonauter; det s.k. ”Apollo-Soyuz-projektet” 1975.

War var annars ett funk-band ifrån Long Beach i Kalifornien. Med hits som ”Gypsy Man”, ”Low Rider” och ”Why Can’t We Be Friends” nådde bandet kulmen av sin popularitet någon gång runt 70-talets mitt. War är faktiskt fortfarande aktivt, i vad som måste vara bortåt den hundrade uppsättningen av bandet eller något. Hela 34 olika musiker har någon gång varit medlemmar i War sedan det att bandet grundades 1969.

Bästa spår: 09. Why Can’t We Be Friends?

Neil Young & Crazy Horse – Ragged Glory (1990)

1990 var Neil Young plötsligt relevant igen, efter att ha betraktats som en föredetting under gott och väl ett decennium. Alternativrocken låg och bubblade i hörnen, och snart skulle Nirvana vända upp och ner på allting med grunge-milstolpen Nevermind. När Ragged Glory släpptes var alternativrocken fortfarande en undergroundrörelse, men många av dess förgrundsfigurer höll Neil Young och hans skitiga rock varmt om hjärtat. Senare skulle Neil Young komma att få epitetet ”grungens gudfader”, och ge sig ut på turné tillsammans med Pearl Jam. Han skulle även få en av sina låttexter citerade i Nirvana-frontmannen Kurt Cobains självmordsbrev.

Som av ett ödets nyck sammanföll Neil Youngs återupplivade popularitet med att han själv åter toppade formen kreativt. Redan på 1989 års Freedom hade man sett spår av den Neil Young som på 60- och 70-talet hade radat upp mästerverk. Till Ragged Glory hade låtskriveriet blivit än starkare, och låg nu även på en konsekvent högre lägstanivå. Med kompbandet Crazy Horse garagerockiga uppbackning ingjuts dessutom en kraft och energi i låtarna som gör dem svåra att värja sig emot.

Ragged Glory spelades in i april månad 1990 hemma på Neil Youngs ranch i Kalifornien. Albumet är i princip en enda lång ihopklistrad liveupptagning. Neil Young & Crazy Horse jammade materialet rakt upp och ner två gånger per dag under några veckor, och valde sedan helt enkelt ut de bästa tagningarna av varje låt. Såväl öppningsspåret ”Country Home” som ”White Line” är faktiskt gamla (outgivna) låtar som Young hade i repertoaren redan på 70-talet, men det var först i Crazy Horse skitiga tappning som de fann sitt rätta element.

Bästa spår: 07. Mansion On The Hill

Neil Young & Crazy Horse – Way Down In The Rust Bucket (2021)

När nu livekonserter helt har eliminerats ifrån nöjesutbudet får man försöka söka tröst i annat. En grej kan ju vara att lyssna på ett live-album då t.ex. Way Down In The Rust Bucket utgör ännu ett släpp ifrån Neil Youngs digra arkiv. Albumet består i ett maratonlångt framförande (nästan två och en halv timme) som han och Crazy Horse stod för i Santa Cruz, Kalifornien, den 13:e november 1990. Inspelningarna fångar ett rockband som tänder på alla cylindrar, med en Neil Young i ny kreativ toppform efter en lång tids svacka. Vid tidpunkten hade Young och Crazy Horse precis släppt det hyllade Ragged Glory, och konserten i Santa Cruz var egentligen en ren uppvärmning inför den stundande Ragged Glory-turnén.

Way Down In The Rust Bucket är en njutning för den som gillar skitig rock. Men det riktar sig i allra högsta grad mot de redan Young-frälsta. Bandet jammar friskt och är inte blyga för att dra ut på låtarna, gärna i tvåsiffrigt antal minuter. Som album betraktat kan Down In The Rust Bucket bli lite segt, men det var säkert en häftig upplevelse att vara där i publiken den 13:e november 1990. Young och hans vänner är på tok för gamla för att leverera med den här energin och geisten numera.

Band Of Horses – Everything All The Time (2006)

Tänk att det har hunnit gå hela femton år sedan Band Of Horses släppte debutplattan Everything All The Time! Albumet är resultatet av en låtskrivare och ett band som fortfarande trevar efter att hitta sitt uttryck och stil, och det både på gott och ont. Frontmannen Ben Bridwell hade egentligen föreställt sig ett mer Electric Light Orchestra-liknande sound för Band Of Horses när bandet gick in i studion. När det väl kom till kritan valde de dock att lämna de stora arrangemangen och keyboardarna på idéstadiet, och tur är väl det. Everything All The Time funkar nämligen fint som den lite oborstade rockuppvisning som det är. …Och det skadar ju inte att plattan krönts av bandets allra bästa låt: ”The Funeral” är en sån där låt som aldrig blir gammal. När de distade gitarrerna kickar in når den magiska nivåer.

Bästa spår: 04. The Funeral

Guns N’ Roses – Live Era ’87-’93 (1999)

Det är tuffa tider att vara ett Guns N’ Roses-fan. Den där hypade återföreningen med originalmedlemmarna Slash och Duff McKagan visade sig vara precis den cyniska cashgrab som man befarade att den skulle vara. Någon ny musik verkar det inte finnas några planer på över huvud taget. Axl Rose verkar fullt tillfreds med att äta sig allt tjockare, sjunga allt sämre och turnera jorden runt på gamla hits som hans anställda bandmedlemmar numera framför så oengagerat att man undrar när de ska somna på scen.

Men som tur är så är vi Guns N’ Roses-frälsta ett sällsynt härdat släkte. Vi pratar ju trots allt om ett band som inte har varit en fungerande enhet sedan åtminstone 1993, så vi är så illa tvungna. Att man är härdad av motgångar innebär också att man har lättare för att vara nöjd med det som man faktiskt får. …Så att det idag tillkännagavs att Axl Rose kommer att vara med som sig själv i nästa avsnitt av ”Scooby Doo” känns som en ovanligt positiv nyhet. Det kanske inte är i paritet med ny musik riktigt, men helt klart bättre än ingenting är det ju. Det är för övrigt Axls andra gästspel i en tecknad serie på (med Axl-mått mätt) ganska kort tid. Han spelade också sig själv i ”Looney Tunes” för två år sedan.

1999 tvingade skivbolaget igenom släppet av Guns N’ Roses Live-skiva Live Era. Bandet var vid det laget redan splittrat sedan flera år tillbaka. Ensam kvar stod Axl Rose, som då fortfarande hade visionen att bygga någonting nytt. Skivbolaget Geffen orkade dock inte vänta på att Axl skulle söla med det, varför de såg till att denna samling med liveframträdanden ifrån åren 1987-1993 kom ut lagom till julhandeln 1999. Med lite god vilja kan man välja att betrakta innehållet på Live Era som delvis nytt material. Såväl Slash som Axl lade nämligen en hel del energi på att piffa till liveupptagningarna i studion, något som därefter doldes dåligt i slutmixen. På några låtar är det faktiskt pinsamt uppenbart var Axls originalsång slutar och hans nyinspelade studiosång börjar. Det är egentligen obegripligt att man valde att göra på det viset, för när Guns N’ Roses var i sitt esse var det ett oerhört vasst live-band.

Bästa spår: 01. Nightrain

Joan Baez – Diamonds & Rust (1975)

Jag hade länge svårt för Joan Baez ganska speciella sångröst. Men fantastiska ”Diamonds And Rust” ifrån albumet med samma namn har jag aldrig kunnat motstå. Låten är inte bara hennes bästa, det är även den största hit som hon har haft under karriären. Hon skrev den i november 1974. Till en början handlade den om någonting helt annat, men så ringde Bob Dylan plötsligt upp henne ifrån ingenstans och började pladdra om sin egen nyligen skrivna låt ”Lily, Rosemary And The Jack Of Hearts”, vars text han ville ha Baez feedback på. Efter det samtalet kom hela ”Diamonds And Rust” att kretsa kring deras kortvariga kärleksaffär tio år tidigare.

Joan Baez är ju annars en ganska känd Dylan-tolkare. På Diamonds & Rust är det ”Simple Twist Of Fate” som hon gör i en riktigt trevlig tappning. Baez har kommit att bli så förknippad med Dylan-covers att man lätt glömmer att det i tidernas begynnelse faktiskt var hon som gav Dylans karriär en skjuts, och inte tvärtom. När Dylan dök upp på folkscenen i Greenwich Village under 60-talets första skälvande år var det Joan Baez som var den etablerade akten och inte han. Baez säkrade gigs åt Dylan och lät honom följa med som ”förband” på hennes turnéer. Efter att The Freewheelin’ Bob Dylan släpptes och Dylans karriär tog fart på riktigt gled de ifrån varandra. En permanent knäck skulle relationen ta några år senare, när rollerna var ombytta. Dylan lockade då med Baez på sin Europa-turné med löftet att hon skulle få framföra egna låtar under hans konserter, som ett sätt att återgälda Baez tidigare hjälp. Bob Dylan fullföljde dock aldrig löftet.

Bästa spår: 01. Diamonds And Rust

R.E.M. – Out Of Time (1991)

R.E.M.s skivbolag Warner Bros valde motvilligt ”Losing My Religion” som första singel ifrån bandets sjunde studioalbum Out Of Time. Låten – om än trevlig i största allmänhet – saknade ju helt refräng, och ansågs inte ha mycket till hitpotential. Den hade egentligen börjat som gitarristen Peter Bucks försök att lära sig ett nytt instrument. Bland de första trevande mandolinspår som han hade spelat in mest för att roa sig själv upptäckte han ett riff som stack ut ur mängden. Han bearbetade riffet en aning och tog sedan med sig låtembryot till resten av bandet för input. Väl i replokalen föll bitarna snabbt på plats. Musiken färdigställdes på bara några minuter, och Michael Stipe ägnade därefter en knapp timme åt att snickra ihop texten. ”Losing My Religion” sjösattes i slutet av februari 1991 och blev en megahit över hela världen. Låten handlar inte om religion, som man kanske skulle kunna tro – utan är Michael Stipes tolkning på obesvarad kärlek (han har liknat låtens tema med The Police klassiker ”Every Breath You Take”). Titelfrasen är ett taluttryck ifrån den amerikanska södern. Att ”förlora sin religion” betyder ungefär att man ”tappar tålamodet”.

”Losing My Religion” gjorde R.E.M. till världsstjärnor. Albumet som härbärgerar låten är inte R.E.M.s bästa, men Out Of Time har sina stunder. Antagligen hade albumet blivit bättre om det inte vore för att bandet hade så dålig smak i valet av samarbetspartners vid den här tidpunkten. Öppningsspåret gästas av hiphopparen KRS-One, som avslutar en annars helt OK låt med ett oerhört malplacerat rap-parti. Bandets samarbete med plojbandet B-52’s, vilket genererade bottennappet ”Shiny Happy People”, ska vi inte ens prata om…

Bästa spår: 02. Losing My Religion

The Rolling Stones – Some Girls (1978)

Some Girls var lite av en comeback för Stones, efter att ha radat upp den ena halvdana insatsen efter den andra under 70-talets senare hälft. Men man kan argumentera för att det var för sent: 1978 var Rolling Stones gårdagens nyheter, och nu var det disco och punkrock som gällde. Singlarna ”Miss You” och ”Beast Of Burden” kom ändå att generera en hel del spelningar på radion, och båda låtarna har kommit att bli uppskattade trotjänare i bandets liverepertoar. Den senare kan man tolka som en kärlekslåt, men var egentligen Mick Jaggers kommentar på Keith Richards bottenlösa drogmissbruk kring tidpunkten. I något sällsynt nyktert ögonblick hade Richards tackat Jagger för att ha hjälpt honom att ”bära bördan”, och då syftat på sitt drogande. Kommentaren gjorde ett starkt intryck på Mick Jagger.

Bästa spår: 09. Beast Of Burden

Foo Fighters – The Colour And The Shape (1997)

Foo Fighters är ett sånt där band som konsekvent genom karriären spottat ur sig precis lagom skapliga tre-stjärnors-album. Men eftersom Dave Grohl är så pass sympatisk av sig som han är, och så underhållande att titta på i intervjuer, vill man ju gärna att plattorna ska vara bättre än vad de faktiskt är. Bandets andra album The Colour And The Shape, släppt några år innan millennieskiftet, är väl det närmaste som Foo Fighers någonsin har kommit ett fyrstjärnigt album. Här återfinns flera av bandets mest omtyckta låtar, så som ”Everlong”, ”Monkey Wrench” och ”My Hero”. Den sistnämnda dedikerade Grohl till svenska läkaren Johan Sampson under bandets senaste Sverige-spelning, som tack för Sampsons hjälp med Grohls brutna fot under den klassiska Ullevi-spelningen 2015.

Många av låtarna på The Colour And The Shape speglar den skilsmässa som Dave Grohl genomled vid tidpunkten. Därav är texterna åt det mer introverta hållet denna gång. Dave Grohl tog sällskap av Pat Smear (gitarr) och Nate Mendel (bas) för att spela in The Colour And The Shape, vilket gör skivan till den första på vilken Foo Fighters faktiskt är ett regelrätt band och inte ett soloprojekt. Inledningsvis kompletterades lineupen även av trummisen William Goldsmith. Han valde dock att lämna bandet i affekt efter det att Grohl insisterat på att själv spela in alla hans trumspår på nytt. Grohl har i efterhand uttryckt ånger över hur han hanterade situationen, även om han också tillagt att det fanns flera orsaker till att Goldsmith inte riktigt funkade i Foo Fighters. Senare kom Taylor Hawkins att ta över trumpinnarna i bandet, och sitter än idag bakom trumsetet.

Bästa spår: 03. Learn To Fly

Dolce – Ur Aska (2020)

Den här skivan har jag råkat missa med nästan ett helt år. Den 21:e februari 2020 släppte Umeåbandet Dolce sitt andra album; uppföljaren till 2017 års vackra Av Liv Och Grönska. Jag lyssnade ganska mycket på Av Liv Och Grönska när det kom, och gillade det skarpt. Ur Aska följer samma mönster som debuten: Det är finstämd vispop som låter ungefär som svartvita sommarminnen ifrån ett svunnet Sverige. Men det var ingen självklarhet att det skulle bli ett album till. Det skar sig nämligen mellan bandmedlemmarna Anna Levander och Leopold Nilsson efter framgångarna med den första skivan. Som tur är har de lyckats hitta tillbaka till varandra, trots att de numera bor i helt olika delar av landet.

Dolce spelar på Pusterviksbaren den 28:e augusti i år. …Om nu inte Covid-19 ställer till det igen vill säga (konserten har blivit uppskjuten en gång redan). Jag siktar i alla fall på att vara där!

Bästa spår: 06. Skyll Dig Själv