Neil Young – A Letter Home (2014)

Om man undantar hans bedrövliga 80-tal så var Neil Young länge kanske den ur sin generations singer-songwriters som åldrades med mest värdighet. Fortfarande efter fyllda 60 släppte Young faktiskt en del riktigt livskraftiga verk; 2006 års Living With War inte minst. Det senaste decenniet har dock kvaliteten på hans kreativa output sviktat betänkligt. A Letter Home från 2014 känns nästan mer som en kul grej än som ett album. Hela skivan är inspelad i bara en tagning i ett sådant där gammalt bås som man spelade in grammofonskivor med på den tiden det begav sig. Det gör då även att A Letter Home låter precis som en gammal grammofonskiva gör – komplett med knaster och allt. Inspelningsapparaten, som var från 1947, lånades ut till Young av f.d. White Stripes-frontmannen Jack White. De båda hade funnit varandra i den något audiofila fascination som de delade för det analoga ljudet. Young hade redan tjugo år tidigare begråtit hur det nya digitala ljudet urholkar musikens själ via textrader i Harvest Moon-låten ”Natural Beauty”. I en tid när den digitala revolutionen i princip gjort fysiska musikinstrument överflödiga är kanske att spela in ett helt album på antik inspelningsutrustning ifrån 40-talet det mest motvalsa man kan göra, vilket antagligen gjorde det till ett givet val för den erkänt tjurskalliga Neil Young.

A Letter Home består av covers på låtar som Neil Young har inspirerats av under sin karriär. På skivan tolkar Young såväl Dylan som Willie Nelson och Bruce Springsteen. De framförs visserligen med själ och hjärta, men mig lyckas de ändå aldrig riktigt engagera. Mest intressant är att höra Youngs version av Bert Janschs ”Needle Of Death”, som i Youngs tolkning blir påtagligt lik hans egen låt ”Ambulance Blues”. Neil Young har aldrig gjort något hemlighet av att han inspirerades till att skriva ”Ambulance Blues” efter att ha hört just ”Needle Of Death”. Starkast intryck på A Letter Home lämnar annars det talade introspåret, som är en gripande hälsning ifrån Neil Young till sina sedan länge döda föräldrar.

Bästa spår: 04. Needle Of Death

Elvis Presley – Moody Blue (1977)

Elvis Presleys sista studioalbum Moody Blue släpptes mindre än en månad före det att han avled i sitt hem i Graceland, bara 42 år gammal. De sex nyinspelade studiospåren fylldes ut med liveupptagningar ifrån spelningar i Ann Arbor och Memphis. Elvis var vid det här skedet i sin karriär i ett uselt skick såväl fysiskt som psykiskt. Han var kraftigt överviktig, med stor sannolikhet deprimerad och knaprade i sig receptbelagda läkemedel som andra äter frukosflingor. Hans intresse för att spela in ny musik var i princip obefintligt, så att fylla ut Moody Blue med liveupptagningar var skivbolagets enda sätt att få ihop tillräckligt mycket stoff för att det med någon form av värdighet skulle kunna passera som ett album. Producenten Felton Jarvis hade annars bokat en studio i Nashville för Elvis räkning, och de hade t.o.m. valt ut vika låtar som de skulle spela in tillsammans. Elvis brydde sig dock aldrig om att dyka upp. Han lät hälsa att han var sjuk och tvungen att stanna hemma för att krya på sig. Det var en ursäkt som inte var ny för Elvis. Han hade använt den frekvent under 60-talet för att slippa undan att spela in filmmusik för många av de usla filmer som han mer eller mindre frivilligt medverkade i under några år.

Bästa spår: 09. She Thinks I Still Care

Michael Jackson – Invincible (2001)

Bland avlidna artister har han flera år i rad dragit in överlägset mest stålar. 2019 var faktiskt inget undantag, trots den skada mot hans varumärke som den uppseendeväckande dokumentären ”Leaving Neverland” rimligen bör ha åsamkat. Enligt Forbes årligen uppdaterade lista tjänade Michael Jackson ihop 60 miljoner dollar under 2019. Tvåan Elvis Presley fick nöja sig med 39 miljoner, vilket i sig i och för sig inte är kattpiss för någon som har varit död i över 40 år.

Man kan lugnt säga att det inte är för den senare delen av sin karriär som Michael Jackson är ihågkommen. Magplasket Invincible, släppt åtta år före hans död, blev hans sista. Här är han blott en skugga av den larger-than-life-popstjärna som han en gång var. Känslan för starka beats och melodier är som bortblåst. Förstasingeln ”You Rock My World” är helt OK (även om introt med Chris Rock är sällsynt fånigt). I övrigt känns Invincible mest som ett forcerat och överarbetat klippa- och klistrande ifrån någon som anstränger sig alldeles för mycket för att verka relevant.

På sätt och vis var det nog lika bra att Invincible var en ganska dålig skiva, för den hade ändå aldrig kunnat leva upp till sin hype. Med sex år förflutna sedan Jacksons senaste ”riktiga” album, och popvärlden alltjämt i avsaknad av en värdig arvtagare, var The King Of Pops återkomst oerhört efterlängtad. Jackson började jobba på Invincible redan 1997, och under åren som följde försvann 30 miljoner dollar in i det svarta hål som utgjorde produktionen av albumet. Det i sig gjorde Invincible till tidernas i särklass dyraste album, och med tanke på hur musikindustrin har förändrats sedan dess lär det så förbli.

Bästa spår: 06. You Rock My World

Bob Dylan – Self Portrait (1970)

Bob Dylan rivstartade 70-talet med sitt dittills sämsta bidrag till musikhistorien. Self Portrait består ungefär till hälften av dåliga covers och till andra hälften av mycket undermåliga egna kompositioner. I efterhand har Dylan själv kallat albumet för ”ett skämt”. I en intervju med Rollingstones Kurt Loder 1984 förklarade han att enda anledningen till att han valde att göra ett dubbelalbum av eländet var att det ändå inte hade hållit måttet som ett enkelalbum: ”Då hade det verkligen blivit dåligt”, menade han; ”Om man ändå tänker lägga på en massa skräp kan man ju lika gärna ladda upp med det ordentligt”.

Å andra sidan har Dylan även sagt om Self Portrait att det ”finns en jäkla massa bra musik där på”. Det lilla han har yttrat om skivan på mer sentida dagar har dock tenderat att vara mer åt det negativa hållet. Många har gjort tolkningen att Dylan gjorde Self Portrait dåligt med mening, helt enkelt för att slippa all den hype som fanns kring hans person vid den här tiden. Dylan var trött på att ständigt omnämnas som någon slags profet som skulle vara talesman för sin generation.

Man vet aldrig riktigt med Dylan.

Bästa spår: 23. Wigwam

The Offspring – Splinter (2002)

Det mest intressanta med skatepunkrockarna The Offsprings sjunde album är nog det publicitetsstunt som bandet tog sig för några månader innan det att skivan släpptes. Sångaren Dexter Holland gick då ut och deklarerade att titeln på Offsprings nästa album skulle vara ”Chinese Democrazy”. Titeln var förstås en stöld rakt av på titeln på det då ännu ej släppta Guns N’ Roses-album som Axl Rose vid det laget redan hade jobbat på i flera år. Axl Rose lär ha satt morgonkaffet i vrångstrupen och per omgående skickat sina advokater i riktning Dexter Holland och hans bandkamrater. Rose hade dock inte behövt oroa sig. Det hela var bara ett skämt ifrån The Offsprings sida. Ett tag senare tillkännagav bandet den korrekta titeln Splinter.

Splinter släpptes i december 2003. Skivbolaget Columbia hade höga förväntningar på albumet; dels eftersom Offspring hade mängder med hits från det sena 90-talet i bagaget, och dels var det fortfarande ganska inne med skatepunk vid den här tiden. Förstasingeln ”Hit That” förekom albumet med någon månad och blev faktiskt en av bandets större hits, även om den egentligen inte är särskilt bra. Offspring är en blek kopia av sig själva på Splinter. Låtarna och idéerna känns bara återanvända och oinspirerade.

Bästa spår: 06. (Can’t Get My) Head Around You

The Rembrandts – L.P. (1995)

Är det bara jag, eller har streamingtjänsternas utbud börjat fyllas på bra mycket långsammare efter det att Corona dök upp? Själv har jag avverkat mig så långt bakåt i Netflix mörkaste skåpsgömmor att jag sedan någon vecka tillbaka har börjat titta på den gamla sitcom-klassikern ”Vänner” igen. Jag vill nog påstå att serien fortfarande är smått trivsamt underhållande, även om den kanske inte har åldrats med stil i alla avseenden.

Den amerikanska popduon The Rembrandts enda gärning för musiken (eller otjänst om du så vill) är att de låg bakom den kända ”Vänner”-vinjetten ”I’ll Be There For You”. Låten skrev de tillsammans med tv-seriens producenter. Till en början var låten faktiskt inte längre än den knappa minut som man behöver plåga sig igenom i inledningen av varje ”Vänner”-avsnitt, men när serien blev populär insisterade skivbolaget på att de skulle göra om den till en treminuters popsång. ”I’ll Be There For You” släpptes som singel 1995 och skördade snabbt framgångar på listorna världen över. För Danny Wilde och Phil Solem i The Rembrandts var låten det lyckokast de behövde för att kunna skicka sina barn till college. De har inte haft en hit vare sig före eller efter den.

L.P. var The Rembrandts tredje album. Kvalitetsmässigt håller det samma mediokra nivå som deras första och andra album, men sålde ändå som smör i solsken ändå helt enkelt för att ”Vänner”-låten fanns med som ett ”hemligt” sistaspår. L.P. nådde som högst en 23:e plats på Billboardlistan och sålde platina i USA. Om man ska hitta en höjdpunkt på skivan så är det väl just det där omnämnda sistaspåret som är den, även om ”I’ll Be There For You” faktiskt gör sig mycket bättre som en kort vinjett.

Bästa spår: 15. I’ll Be There For You

The Smashing Pumpkins – Shiny And Oh So Bright, VOL. 1/ LP: No Past. No Future. No Sun. (2018)

Smashing Pumpkins frontman Billy Corgan har fått storhetsvansinne (igen)… Bandets elfte studioalbum Cyr som kommer att släppas i november i år kommer att vara ett dubbelalbum, och det kommer att åtföljas av en animerad tv-serie i fem delar – skriven av Corgan själv.

Kan han inte vara lite realistisk och fokusera på att bara göra ett vanligt klassiskt enkelalbum med tio halvhyggliga låtar i stället?

Lite trist tycker jag att det är att jag inte känner mer entusiasm inför en release av ett av mina favoritband från tonåren, men det var ju många år sedan som Corgan var en låtskrivare att lita på. Senaste plattan, med den hopplösa och typiskt Corgan-pretentiösa titeln Shiny And Oh So Bright, VOL. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun., var på sin höjd OK. Någonting säger det väl ändå om statusen på Corgans kreativitet vid tidpunkten att plattans ledsingel ”Solara” var en gammal överbliven låt som han hade snickrat på åtminstone sedan 2014. Shiny And Oh So Bright fick oförtjänt fina recensioner som mest bottnade i kritikernas förtjusning över att originalgitarristen James Iha var tillbaka i bandet igen. Även jag uppskattar i och för sig Corgans återförening med Iha, men det räddar inte det bleka och ganska poänglösa Shiny And Oh So Bright. Inte ens det faktum att skivan producerades av den levande legenden Rick Rubin räddade upp projektet. Låtarna är helt enkelt för svaga.

Jag hoppas verkligen att Corgan överraskar mig med kommande Cyr. Det vore kul.

Bästa spår: 02. Silvery Sometimes (Ghosts)

Nirvana (UK) – All Of Us (1968)

Drygt två decennier innan det amerikanska grungebandet slog igenom fanns det faktiskt redan ett brittiskt band som hette likadant. Nirvana var ett mediokert flower-power-band som aldrig fick något större kommersiellt genomslag. Höjdpunkten i bandets karriär var när de uppträdde tillsammans med Salvador Dalí i fransk tv. De framförde då sin singel ”Rainbow Chaser” samtidigt som den kända surrealisten skvätte färg på dem.

Det brittiska Nirvana upplöstes 1971, men återförenades igen 1985. När det kända grungebandet tog världen med storm vädrade brittiska Nirvana morgonluft och stämde amerikanerna. Amerikanska Nirvanas skivbolag var dock inte på humör för någon rättsprocess. De löste det hela genom att ge britterna 100 000 dollar bara för att sluta krångla, vilket de också gjorde. Britterna drog tillbaka stämningen och parterna landade i en uppgörelse som innebar att båda banden helt enkelt fick fortsätta heta Nirvana.

I början av 90-talet jobbade brittiska Nirvana på en coverplatta med Nirvana-låtar. ”Nirvana Sings Nirvana” tänkte de lite putslustigt kalla projektet. Det hela lades dock kvickt ner när Kurt Cobain tog livet av sig. Covern på ”Lithium” kom dock att släppas på deras Orange And Blue som kom 1996.

Bästa spår: 01. Rainbow Chaser

Ramones – Brain Drain (1989)

Jag slötittade en stund på nyinspelningen av Stephen Kings ”Djurtjyrkogården” på Netflix härom kvällen. Lättglömd rutinskräck skulle jag nog vilja påstå. Den största behållningen var väl att John Lithgow från ”Tredje Klotet Från Solen” dyker upp i en biroll. Det i sig gjorde i och för sig att filmen blev ganska svår att ta på allvar. Jag har faktiskt aldrig sett den första versionen av filmen som kom 1989. Men den låt som Ramones bidrog med till soundtracket känner jag väl till: ”Pet Sematary” är en av mina favoritlåtar med Ramones.

Ramones basist Dee Dee Ramone skrev faktiskt ”Pet Sematary” i källaren hemma hos Stephen King. King var ett stort Ramones-fan och bjöd hem bandet till sig efter en av deras spelningar i New England. Under besöket fick Dee Dee ett exemplar av ”Pet Sematary” av King. Gåvan inspirerade basisten så till den milda grad att han försvann ner i källaren i en timme och kom tillbaka med den nyskrivna låten i högsta hugg. ”Pet Sematary” kom sedermera att bli en av Ramones största radiohittar.

Brain Drain är ett av Ramones sämre album, ledsingeln ”Pet Sematary” till trots. Det var också den sista Ramones-plattan som originalmedlemmen Dee Dee Ramone kom att medverka på. Han hade precis lyckats bli nykter efter ett mångårigt heroinmissbruk, och kände att ett kringflackande turnéliv med Ramones inte var det som han behövde för att kunna hålla sig fortsatt drogfri. Strax efter att Brain Drain släpptes lämnade han bandet.

…Samtidigt som Brain Drain var Dee Dee Ramones sista Ramones-skiva, så var det även trummisen Marky Ramones första. I alla fall på ett tag. Han hade basat över rytmsektionen i Ramones även tidigare under karriären; mellan 1978 och 1983. Den gången hade han fått sparken p.g.a sina alkoholproblem. När han nu fick en ny chans tog han till vara på den och kom att behålla sin plats bakom trumsetet ända tills det att bandet lades ner 1996.

Bästa spår: 07. Pet Sematary

Lill-Babs – 40 Bästa (2019)

”Star Trek”-febern nådde aldrig Sverige. Man kunde faktiskt inte ens se serien i någon av den svenska statstelevisionens båda kanaler förrän 1977 – nästan tio år efter att den lagts ned i USA. Men det hade nog inte spelat någon roll oavsett. Här var det western-såpan ”High Chaparral” som gällde, och Sveriges Mr. Spock hette Manolito Montoya. Han var en amerikansk-mexikansk cowboy som både kunde skjuta skarpt och prata apache-språk. Henry Darrow, som spelade karaktären, blev så omåttligt populär i det här landet att han bjöds över från staterna för att turnera runt i svenska folkparker under en sommar. Det enda han behöver göra var att visa sig på scen under några minuter och kanske ta några danssteg. Publikens förtjusning var fullständig.

Även i musikmediet lämnade ”High Chaparall” sina avtryck. 1968 släppte Lill-Babs singeln ”Manolito”, i vilken hon utförligt beskriver sin obesvarade kärlek till denna fiktiva figur. Dagens skiva får därför bli denna samlingsplatta med Lill-Babs från 2019, släppt antagligen mest i syfte att profitera på hennes död. Verkshöjden på det här är kanske inte svindlande, men goa låtar som ”Är Du Kär i mej ännu, Klas-Göran?” och ”Leva Livet” lockar ändå fram ett och annat litet leende.

Bästa spår: 02. Leva Livet