Hollywood Vampires – Rise (2019)

Inte heller jag är immun mot lite smaskigt kändisskvaller. Den pågående rättstvisten i London mellan Johnny Depp och hans ex Amber Heard fyller löpsedlar och är svår att missa, och jag måste motvilligt erkänna att jag tycker att den är ganska intressant att följa. Johnny Depp har varit en av mina favoritskådespelare, och jag tyckte under många år att hans namn på en film var en kvalitetsstämpel i sig. Men med de senaste årens klavertramp får man väl konstatera att stjärnglorian faktiskt har falnat en aning.

…Som så många andra ville den unge Johnny Depp egentligen bli rockstjärna. Men till skillnad från de flesta av oss som i stället blev någonting i stil med receptionist, syokonsulent eller vaktmästare – så gick Johnny Depp och tog ett knegarjobb som filmstjärna. Som tur är har han ändå kunnat leva ut sina gitarrhjältedrömmar under lediga stunder vid sidan av filmstjärneriet. Han har bl.a. gästspelat på album av Oasis och Iggy Pop, och var t.o.m. påtänkt som ny gitarrist i kompisen Marilyn Mansons band för några år sedan. På senare tid har det dock varit all-star-hårdrocksbandet Hollywood Vampires som har gällt. Hollywood Vampires – som förutom Johnny Depp även består av skräckrockslegendaren Alice Cooper och Aerosmith-gitarristen Joe Perry – har gett ut två ganska usla album, varav Rise utgör det senaste.

Rise hade varit ursäktat om personerna bakom spektaklet hade varit femton år gamla. Av ett gäng medelålders män förväntar man sig kanske en något lite mognare insats. Samtidigt får man väl ta Hollywood Vampires för vad det faktiskt är: Bara ett gäng gubbs som tycker att det är skoj att lira några hårdrocks-covers tillsammans i garaget. Den enda skillnaden är egentligen att heter man Johnny Depp, Alice Cooper och Joe Perry blir giggen som man får inför utsålda arenor i stället för på den lokala karaokebaren kl. 16 en torsdagseftermiddag.

Bästa spår: 10. Heroes

Michael Jackson – Michael (2010)

Ibland kan spelet bakom kulisserna kring en skiva vara mer intressant än själva musikalbumet i sig. Michael var det första Michael Jackson-albumet som släpptes postumt. Det var en blandad kompott bestående både av gamla demos som härrörde ända ifrån Thriller-tiden till andra mer nyinspelade alster. Materialet har putsats på ordentligt efter huvudpersonens död, vilket givetvis upprörde många i kretsen kring Jackson. will.i.am från Black Eyed Peas menade t.e.x att albumet aldrig ens borde ha släppts, eftersom det var i ett ofärdigt skick och Jackson själv, som ändå var något av en perfektionist, aldrig fick en chans att ge projektet tummen upp. Mest kontrovers blev det dock kring de tre låtarna på skivan – inklusive förstasingeln ”Breaking News” – som Jackson påståtts ha spelats in 2007 i en session med Eddie Cascio och James Porte. Nog för att det hade polerats och mixats tämligen ogenerat med de andra låtarna på skivan, men upprörda röster menade att på Eddie Cascio-låtarna är det inte ens Michael Jackson som sjunger. Bland betvivlarna finns såväl Jacksons egen mor som hans barn, så det är liksom inte på något obskyrt internetforum som dessa rykten frodas. Den kända Michael Jackson-imitatatören Jason Malachi har pekats ut som den verkliga sångaren på dessa spår. I ett inlägg på Facebook erkände Malachi t.o.m. detta själv, men dementerade därefter uppgiften och hävdade att hans konto hade blivit hackat.

Även om Sony Music hela tiden envist har hävdat att det är Michael Jackson och ingen annan som vi hör på Michael, så råder än idag oklarheter kring vem som verkligen sjunger på låtarna. ”Breaking News” är hur som helst skivans bästa låt, vare sig det är Michael Jackson, Jason Malachi eller Musse Pigg som sjunger den.

Bästa spår: 07. Breaking News

TOTO – TOTO IV (1982)

Är TOTO tidernas töntigaste rockband? Väldigt mycket talar väl ändå för det. Det finns förstås band som är så töntiga att de blir coola, men TOTO är liksom inte ens där. På senare år har bandet och deras fåniga 80-talsdänga ”Africa” reducerats till en (visserligen ganska rolig) meme på Internet. När gitarristen och frontmannen Steve Lukather har fått frågan kring hur det känns att ständigt drivas med har han faktiskt tagit det hela med ro. Han vet att han har en stabil karriär att luta sig emot. Inte nog med TOTOs framgångar under 80-talet. Han är även en framstående studiomusiker vars insatser har bidragit till att skapa såväl Michael Jacksons Thriller som flera av Chers och Elton Johns (sämsta) plattor under 80-talet. Det går helt enkelt ingen nöd på honom.

TOTOs fjärde album innehöll monsterhittarna ”Rosanna” och ”Africa”, och utgör förstås deras tveklöst mest framgångsrika skiva. Bandet var hårt pressat att leverera inför skapandet av IV. Columbia Records hade börjat tröttna på dem efter två dåligt säljande skivor på raken, och hotade att bryta kontraktet om de nu inte såg till att krama fram några hits. Skivbolaget fick som de ville: Såväl ”Rosanna” som ”Africa” och ”I Won’t Hold You Back” blev topp-10-låtar på Billboardlistan.

Radioplågan ”Africa” har för övrigt fått evigt liv som konstinstallation någonstans i ödsligaste Namiböknen. Den tysk-namibiska konstnären Max Siedentopf ligger bakom installationen som utgörs av en solenergidriven mp3-spelare som spelar låten på evig repeat. Poängen med det hela är något oklar (som med konstinstallationer i största allmänhet kan jag tycka), men han hoppas hur som helst – kanske en smula optimistiskt – att installationen ska stå pall i åtminstone 55 miljoner år.

Bästa spår: 10. Africa

Queen – A Kind Of Magic (1986)

Jag såg den gamla 80-talsklassikern ”Highlander” på tv igår. Den filmen har verkligen inte åldrats väl. Som action/äventyr går det inte att ta den på allvar över huvud taget längre, men det hindrar ju inte att den kan vara underhållande på andra sätt i stället. Storyn i sig lockar fram en del skratt i all sin dumhet. Sen är det ganska kul att scenerna ifrån medeltida Skottland ser ut att vara hämtade ifrån Monty Python & The Holy Grail. Pricken över i:et är Christopher Lamberts skådespeleri. Det är verkligen häpnadsväckande uselt. En rolig scen är när han sitter bredvid sin döende hustru som ber honom att tända ett ljus för henne på hennes kommande födelsedagar när hon är död, varpå Lambert engagerat utropar ”Aye, I Will!” – som om någon frågat honom om han ska gå på Liseberg eller nåt.

Något annat som är ganska häpnadsväckande är att Queen tyckte att det var en klok idé att förknippas med denna hopplösa film. Bandets tolfte album A Kind Of Magic är mer eller mindre det inofficiella soundtracket till ”Highlander”. Flera av låtarna är med i filmen, som släpptes nästan tre månader innan albumet. Titelspåret skrevs av trummisen Roger Taylor, som var inspirerad av huvudkaraktären Connor MacLeods beskrivning av de övernaturliga krafter som han hade. I filmen beskriver MacLeod dem helt sonika som ”A kind of Magic”.

På denna skiva känns det ganska långt till det Queen som gjorde fantastiska låtar som ”Bohemian Rhapsody” och ”We Will Rock You”. A Kind Of Magic är väl halvhyfsat på sina ställen, men omåttligt bedrövligt för det mesta. Allra sämst är ”Gimme The Prize”, som även innehåller diverse fåniga citat ifrån Highlander-filmen. Gitarristen Brian May skrev låten på egen hand. Enligt hans utsago hatade de andra bandmedlemmar den. Man kan ju förstå varför.

Kul trivialt vetande: Christopher Lambert anlitades för rollen som Connor MacLeod utan att behöva testskådespela. Regissören blev alldeles förskräckt när han sedan insåg att Lambert inte kunde prata ett ord engelska. Det fick bli en snabbkurs i engelska för Lambert, som klarade sig ganska bra ändå eftersom han hade så få repliker i filmen.

Bästa spår: 02. A Kind Of Magic

Crosby, Stills & Nash – Live It Up (1990)

När vi ändå är inne på temat skivomslag måst vi ju ägna en liten stund åt ett riktigt ohyggligt ett också. Crosby, Stills & Nash tionde album pryds av en bild på jorden sedd från månen, med grillkorvar spetsade på telefonstolpar som några tekniker klättrar uppför i förgrunden. Det är ett album som ofta rankas högt i olika ”fulaste skivomslaget”-omröstningar. Och det kan man ju förstå. Man undrar liksom vad de tänkte på.

Tyvärr för Crosby, Stills & Nash del är musiken på Live It Up nästan lika bedrövlig som omslaget. Trions bottenlösa fantasilöshet drev dem till att konsultera proffslåtskrivare för att få fart på låtsnickeriet. Ändå är inget av de tio spåren bättre än mediokert, och idag låter de till råga på allt oerhört daterade i sin smaklösa 80-talsproduktion. Men det finns självklart de som påstår sig gilla det. Legendproducenten Rick Rubin ska i ett förvirrat ögonblick ha refererat till Live It Up som en av trions starkaste plattor.

Själv håller jag Crosby, Stills & Nash som ett av rockhistoriens mest överskattade band. Något bättre blev de under de korta perioder som Neil Young förstärkte lineupen, men ändå inte tillräckligt för att bli intressant.

Bästa spår: 04. Haven’t We Lost Enough

Bad Religion – The Gray Race (1996)

Är punkare den sortens musiker som har svårast att åldras med värdighet? Jag tror att det kan vara så. De enda punkare som har lyckats behålla någon slags heder efter det att hårfästet har börjat stiga och magen puta är väl i princip bara de som har bytt genre helt? De amerikanska trallpunkarna Bad Religion hade sin storhetstid på 90-talet. Jag minns tydligt hur en yngre version av mig själv diggade med till ”Punk Rock Song” när den var med på Voxpop under några veckor. Jag kom mig aldrig för att införskaffa någon skiva med bandet på den tiden. Som tolv-trettonåring var man tvungen att hushålla med sina cd-inköp och Bad Religion drog väl den kortaste stickan mot Meat Loaf eller någon. Men när jag härom året fick höra att Bad Religion skulle spela på Liseberg retade det ändå mitt inre tonårsjag en smula. ”Klart man ska gå och se Bad Religion”, tänkte jag. Framträdandet var ingenting annat än genomuselt. Dessa åldrade farbröder visade med all önskvärd tydlighet att de bara var där för att casha in på de gamla hitsen, vilka de framförde helt inlevelsebefriat. Någon punk-mentalitet – om det ens någonsin funnits någon sådan på riktigt – fanns det inget spår av. Som min kompis som var med beskrev det hela: ”Bad Religion såg precis ut som att de nyss kommit in från en runda på golfbanan”.

Bästa spår: 05. Punk Rock Song

Cat Stevens – Matthew & Son (1967)

Engelsmannen Cat Stevens går ju sedan han konverterade till islam under namnet Yusuf Islam, men en gång i tiden hette han Steven Demetre Georgiou. När han som artonåring skulle ge sig in i showbusiness valde han dock att i stället kalla sig för Cat Stevens, eftersom han insåg att Steven Demetre Gergiou var ett på tok för hopplöst namn för att någon någonsin skulle komma ihåg det.

Cat Stevens har faktiskt svenskt påbrå. Han har en svensk mamma och en grekisk far. När han var åtta bodde familjen i Gävle under ett års tid. Han är släkt (syssling) med både skådespelaren Sissela Kyle och TV4-chefen Jan Scherman.

Matthew & Son är namnet på Cat Stevens debutalbum. Han spelade in det i London för Decca Records när han var nitton. Låtarna, som han alla har skrivit själv, osar av Beatles och Simon & Garfunkel; hans huvudsakliga influenser under den här tiden. Det är småmysigt, men utan att nå några högre höjder.

Bästa spår: 03. Here Comes My Baby

Guns N’ Roses – The Spaghetti Incident (1993)

I dagarna skulle trummisen Matt Sorums nya bok ha släppts. Boken ska tydligen vara laddad med smaskigt skvaller om bandkamraterna från hans tid i Guns N’ Roses under 90-talet. Tydligen så laddad att Axl Rose har lyckats få den uppskjuten på obestämd tid. Lite konstigt egentligen, kan jag tycka. För inte kan väl gammalt skvaller om gubbsen i Guns N’ Roses vara något sprängstoff år 2020? Ut på nätet har boken hur som helst läckt ändå, så eventuell skada är redan gjord. Slash och Duff beskrivs båda som giriga och Axl Rose som en opiummissbrukare. Återföreningen dem emellan beskrivs som en ren och skär cynisk pengajakt.

Guns N’ Roses föll i bitar under 90-talets mitt. The Spaghetti Incident var det sista som spelades in med den något sådär klassiska uppsättningen. Izzy Stradlin och originaltrummisen Steven Adler var visserligen båda redan borta vid det här laget, men det hela hade ännu inte degraderats till den Axl Rose-cirkus med ständigt växlande bandmedlemmar som Guns N’ Roses kom att bli några år senare. The Spaghetti Incident spelades in under den maratonlånga ”Use Your Illusion”-turnén och består av covers på låtar och artister som inspirerat Guns N’ Roses genom åren. Albumtiteln anspelar på en händelse under rättstvisten mellan Steven Adler och de övriga bandmedlemmarna efter det att de hade sparkat honom från bandet och han i sin tur stämt dem över förlorade royaltyintäkter. När Adler ombads beskriva de orättvisor som han påstått sig behövt utstå under sin tid i bandet exemplifierade han detta med den s.k. ”spaghettiincidenten”. Den bestod helt enkelt i att han ska ha blivit kastad spaghetti på vid ett tillfälle när de var ute och åt tillsammans.

The Spaghetti Incident är faktiskt den första Guns-skiva som jag hade i min ägo. Jag måste ha varit elva-tolv år gammal när jag för min veckopeng köpte den via min farbror, som kunde få tag på cd-skivor billigt eftersom han jobbade i skivaffär. Jag tyckte att den var väldigt bra, men jag hade ju då ännu inte hört de överlägset mycket bättre plattorna som Guns hade släppt före denna – så mina referensramar var väl lite off.

Bästa spår: 06. Ain’t It Fun?

Oasis – Standing On The Shoulder Of Giants (2000)

Ibland – som när man t.ex. kastas ut för att hålla i en presentation om någonting som man inte begriper sig på i jobbet – önskar man att man hade lite mer av ett Noel Gallagher-självförtroende. I en MTV-intervju 1996 hävde Noel ur sig att Oasis var större än Beatles. De upprörda reaktionerna lät förstås inte vänta på sig, men de rörde egentligen inte Noel i ryggen. Vid ett senare tillfälle spädde han på det hela med att påstå att Paul McCartney inte lyckats producera någonting annat än gödsel under de senaste 25 åren. Den kommentaren skulle kunna vara gångbar på honom själv nu också, med tanke på hur länge sedan som det faktiskt börjar bli sedan han medverkade på någonting kreativt av värde.

Ibland hånas Noel och Oasis för att titeln Standing On The Shoulder Of Giants är grammatiskt feluppbyggd (det borde ju ha varit ”shoulders”, d.v.s. plural, i stället för ”shoulder – som är singular). Men Noel var, i alla fall enligt egen utsago, medveten om missen. Titeln är ett känt citat av Isaac Newton, som Noel såg skrivet på ett mynt i en pub någonstans. Han tyckte att citatet lät som en bra albumtitel och skrev upp det på en papperslapp. Full som han var missade han dock att lägga till ett ”s” på ”shoulder”. När han såg detta morgonen därpå tyckte han att det mest var en kul grej, så han lät det vara.

Standing On The Shoulder Of Giants är ett Oasis på kraftig dekis. Noel har i efterhand sagt att det aldrig borde ha gjorts. ”Go Let It Out” är dock en låt med potential, men den borde ha kortats ner med minst en minut för att funka.

Bästa spår: 02. Go Let It Out

Peps Blodband – Spelar För Livet (1992)

Nej, nu är det på tok för fint väder för att sitta inne och blogga. Nästan för fint för att lyssna på musik också faktiskt. Det är liksom trevligt att bara höra fåglarnas kvitter när man går runt och pysslar i trädgården. Jag har alltid tyckt att det är lite konstig att så mycket bra musik kommer ifrån soliga Kalifornien. En varm sommardag är det sista som jag är sugen på att sitta inne i en svettig replokal och hålla på. Å andra sidan är vi väl inte riktigt lika bortskämda med varmt väder här i Sverige som de är är borta heller, så de kanske helt enkelt inte bryr sig.

En som förstår sig på att uppskatta en fin sommardag är hur som helst Peps Persson. Hans jättehit ”Oh Boy” återfinns på 90-talsplattan Spelar För Livet. Det är väl kanske inte en skiva som lämnat några djupare avtryck i populärmusikhistorien, men man gillar ju Peps för det original som han är – och hans skånska reggae har onekligen sin charm.

Peps har aldrig varit särskilt förtjust i kändisskapet. 2006 drabbades han av hjärtflimmer och har sedan dess helt hållit sig undan offentligheten, med undantag för någon enstaka spelning och en kamplåt för Vittsjö GIK som han släppte 2019.

Bästa spår: 04. Oh Boy