Faces – Ooh La La (1973)

Det är svårt att tänka sig att smörrockaren Rod Stewart en gång i tiden varit delaktig i någonting som faktiskt varit åtminstone avlägset bra. Faces bildades ur resterna av Small Faces, som 1969 hade kapsejsat när deras sångare Steve Marriot hade lämnat dem i sticket. De tre kvarvarande medlemmarna fick sällskap av gitarristen Ronnie Wood (sedan 1975 medlem i Rolling Stones) och den då fortfarande ganska okända sångaren Rod Stewart. Denna brittiska bluesrockgrupps fjärde och sista album Ooh La La är mest känt för det trallvänliga titelspåret. Men det är faktiskt Ronnie Wood, och inte Rod Stewart, som sjunger på låten. Det hörde förstås till ovanligheterna. Stewart spelade in ett sångspår även han, men varken han själv eller producenten Glyn Johns kändes sig tillfreds med insatsen (Stewart skyllde på att låten var i fel tonart för honom). Men kanske hade det svaga resultatet delvis sin förklaring i det mycket bristfälliga engagemang som Stewart hyste för gruppens förehavanden vid den här tidpunkten. Hans solokarriär hade precis tagit fart, och den uppmärksamheten var minst sagt distraherande för den unge Stewart. De första två inspelningsveckorna missade han helt, och på tre av skivans tio spår lyser han med sin frånvaro. Ooh La La blev ändå till slut en helt OK avrundning på Faces kortlivade karriär, men utan det där fina titelspåret hade den inte varit mycket att ha.

Bästa spår: 10 Ooh La La

The Box Tops – The Letter/Neon Rainbow (1967)

Innan Alex Chilton var med och grundade kultbandet Big Star var han sångare i 60-talsgruppen The Box Tops. När gruppens debutalbum The Letter/Neon Rainbow släpptes var han bara sexton år gammal. Redan då hade han skrivit mängdvis med låtar, men ingen av dessa kvalade in till The Letter/Neon Rainbow. Det var knappt att bandmedlemmarna själva kvalade in, för övrigt. Skivbolaget lät studiomusiker spela in nästan samtliga instrumentala spår till låtarna på skivan. Det finns ju liksom ingen anledning att förlita sig till amatörer om det finns riktiga proffs att tillgå, tänkte man väl antagligen. The Box Tops stora hit ”The Letter” utgör dock ett undantag. (Ni vet den där låten som börjar med frasen ”give me a ticket for an Aeroplane”?) På den spelar bandmedlemmarna faktiskt sina instrument helt på egen hand. Men så tog det ju trettio tagningar att få ihop låten också. På en tidig version av ”The Letter” hade producenten Dan Penn lagt på en fräck effekt som lät som ett lyftande flygplan. Skivbolaget tvingade honom dock att ta bort effekten före det att låten släpptes.

Utöver hitsingeln ”The Letter” finns det egentligen ingenting anmärkningsvärt med The Box Tops debutalbum. Alex Chilton skulle gå vidare i livet och göra betydligt mer intressanta saker senare i karriären. Men småtrevlig är ju skivan ändå.

Bästa spår: 01. The Letter

The Beach Boys – Smiley Smile (1967)

När Beach Boys kreativa motor Brian Wilson hörde Beatles Rubber Soul för första gången insåg han att insatserna för hur popmusik skapades hade höjts. Han inspirerades att ta det hela till nästa nivå, och gav sig i kast med att spela in det banbrytande Pet Sounds. Beatles kontrade redan året därpå genom att släppa mästerverket Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Albumet fullkomligt överväldigade Brian Wilson. Hur skulle han svara på det här? Wilson blev besatt av att överträffa Beatles psykedeliska mästerverk, och började jobba frenetiskt på sitt överlägset mest utstuderade verk ditintills: Smile var menat att bli Beach Boys tolvte album, och Brian Wilson ämnade för det att bli det fulländade och definitiva popalbumet som en gång för alla skulle visa var skåpet skulle stå. Han började experimentera med kompositioner, arrangemang och tematik på ett sätt som han aldrig hade gjort förut. Projektet växte i en lavinartad takt och Wilson hämtade inspiration ifrån alla möjliga håll och kanter. Han kastade bl.a. in numerologi och det ockulta i mixen. Till slut blev ambitionen att överträffa Sgt. Pepper‘s till en förbannelse. Prestationsångesten blev för mycket för Wilson och han drabbades av ett psykiskt sammanbrott. Smile blev aldrig färdigställt. Beach Boys lade verket på hyllan och valde att i stället släppa den urvattnade halvmesyren Smiley Smile, som var en förenklad och långt mindre ambitiös version av Smile. Både kritiker och fans bemötte Smiley Smile med en gäspning, och Brian Wilsons självförtroende tog sig en ordentlig och permanent knäck.

Smile fick faktiskt till slut se dagens ljus. Det kom dock att dröja över trettio år. 2004 släppte Brian Wilson Smile som ett soloalbum, men – enligt honom själv – kraftigt omarbetat ifrån det verk som Beach Boys hade jobbat på under 60-talet.

Bästa spår: 06. Good Vibrations

The Buggles – The Age Of Plastic (1980)

Det är kul med one-hit-wonders. Brittiska The Buggles timing kunde knappast ha varit bättre för deras catchiga debutsingel ”Video Killed The Radio Star”. MTV var i startgroparna att lanseras i USA och temat på låten var ju nästan som ett specialskrivet soundtrack till det. ”Video Killed The Radio Star” fick således äran att bli den första videon någonsin att spelas på MTV. Trettio år senare blev den faktiskt också den miljonte i ordningen. Nu – 2021 – kan man nästan börja fundera kring vilken som kommer att blir den sista. Det var länge sedan som musikkanalerna mådde någon vidare, och i konkurrensen med youtube och andra mer interaktiva plattformar är det svårt att se deras självberättigande i förlängningen. Å andra sidan har väl MTV knappt spelat några musikvideos på åtminstone en sådär tjugo år.

The Buggles var en new wave-duo bestående av sångaren/basisten Trevor Horn och keyboardisten Geoffrey Downes. Debutplattan The Age Of Plastic släpptes i kölvattnet av dunderhiten ”Video Killed The Radio Star” (som finns med som andraspår på skivan). Skivan är ett konceptalbum på temat modern teknologi och dess baksidor. Horn och Downes var kraftigt inspirerade av det tyska electropopbandet Kraftwerk som nyligen hade släppt The Man-Machine på i princip samma tema. Trevor Horn var dock även ett stort fan av Elton John, och ville egentligen få till ett sound likt det på Elton Johns sena 70-talsskivor. När han insåg att han inte kunde räkna ut hur man skulle efterapa Elton Johns sound bestämde han sig för att helt enkelt bara ordentligt överdriva vad han nu än fick till. …Och att The Age Of Plastic med alla sina syntar och överdubbningar låter överdrivet kan man väl ändå hålla med om?

Bästa spår: 02. Video Killed The Radio Star

Marcy Playground – Marcy Playground (1997)

Ett tag skulle alla låta som Kurt Cobain, och den alternativrock som en gång hade börjat som en perifer alternativ musikrörelse blev super-mainstream. Skivbolagen dammsög varenda vrå i jakten på nya band som de kunde marknadsföra som det nya Nirvana. Inte många av banden som de hittade var egentligen av det rätta virket, och Minneapolis-bandet Marcy Playground var det verkligen inte. Men ett ganska trevligt one-hit-wonder lyckades de i alla fall få till med singeln ”Sex & Candy” ifrån deras självbetitlade debutplatta.

Sångaren John Wozniak skrev ”Sex & Candy” flera år efter det att titel-frasen hade fastnat i hans huvud. Låtens kryptiska text strävar inte efter att förmedla något djupare budskap, eller något budskap över huvud taget. Wozniak har själv medgett att han inte har en aning om vad låten handlar om. ”Sex & Candy” blev Marcy Playgrounds stora och enda hit. Den parkerade femton veckor i sträck som etta på Billboards rocklista och gjorde dessutom bra ifrån sig både i Europa och på den australiensiska kontinenten.

Bästa spår: 02. Sex & Candy

Weezer – OK Human (2021)

Javisst, ja… Weezer har släppt nytt också. Bandets fjortonde album OK Human kom för bara några dagar sedan. Tyvärr har jag väl svårt att komma på något band som har gjort mig besviken fler gånger än denna kaliforniska alternativrockskvartett. Med mycket få undantag har Weezer inte gjort någonting riktigt bra på femton år. Nya OK Human, vars titel anspelar på Radioheads mästerverk ifrån 1997, har fått helt OK recensioner. Men det följer samma själlösa formula som det mesta som Weezer har släppt under 2000-talet. Känner man för att lyssna på Weezer gör man bättre i att sätta på Pinkerton eller Blue Album i stället…

Bästa spår: 01. All My Favorite Songs

Neil Young – Trans (1982)

Neil Youngs Geffen-period är en intressant kuriositet i sig. Från att ha radat upp klassiska album för Reprise Records under 70-talet började han plötsligt att göra inte bara dålig musik, utan även märklig musik. Skiftet går hand i hand med att han värvades till Geffen med löfte om fullständig konstnärlig frihet. Först ut i en serie knepiga skivor var det semi-elektroniska albumet Trans, på vilket Young till stora delar sjunger genom en vocoder. När det kom slog det fansen med häpnad. Inte för att det var bra (det var det inte), utan för att det helt enkelt var så långt ifrån någonting som Young någonsin hade gjort tidigare. Här hade vi ändå en artist som gjort sig ett namn på att låta sin själ tala genom musiken. Som högtidligt hållit fast vid devisen att en falsk ton spelad med känsla är många gånger bättre än en ren ton spelad på slentrian. Att detta upplevdes som en krock med den maskinella perfektionism som binder samman Trans är väl kanske egentligen inte särskilt konstigt. Men Neil Young menade allvar med Trans. Skivan hade skapats under en turbulent tid i hans liv, när han försökte etablera en relation med sin svårt funktionshindrade son Ben. Den förvrängda vocoder-rösten symboliserar Youngs ansträngningar att kommunicera med sin son.

Neil Youngs sejour på Geffen Records började egentligen inte med Trans. Young hade redan tidigare samma år levererat det mer konventionella Island In The Sun till skivbolaget. Plattan ratades dock av Geffen och ligger än idag outgivet och samlar damm i någon byrålåda. Men för oss Neil Young-fantaster kom glada nyheter under gårdagen: Neil Young avser att släppa Island In The Sun, som han nu kallar Johnny’s Island, någon gång under 2021.

Bästa spår: 04. Transformer Man

Kiss – Crazy Nights (1987)

1987 hade Kiss popularitet dalat betänkligt. Gene Simmons var vid det här laget mer intresserad av sin skådespelarkarriär än av sitt musikskapande, och allmänheten var väl i ärlighetens namn inte särskilt intresserad av någotdera. Ett par år tidigare hade bandet gjort en ansats till att försöka förbli relevanta och spännande genom att börja uppträda osminkade. Tilltaget hade väl resulterat i ett mer anonymt band snarare än någonting annat. Till fjortonde albumet Crazy Nights tog Kiss till ett annat verktyg ur lådan: Proffsproducenten Ron Nevison anlitades och keyboards och synthar släpades med in i studion för att anpassa bandets sound efter rådande trender. Musiken blev förstås inte bättre av det, även om albumet sålde relativt bra. Ledsingeln ”Crazy Crazy Nights” blev en stor hit, och kom även att bli ett standardnummer i bandets live-repertoar ända fram tills det att trummisen Eric Carr avled 1991. Crazy Nights är ett av många mediokra album i detta seriefigursaktiga hårdrocksbands katalog. Men sämst bland Kiss många album är det inte, även om Gene Simmons yttrat åsikter åt det hållet. Kanske var han bara tjurig över bandkollegan Paul Stanleys kritik kring hans bristande engagemang under skapandet av skivan.

Bästa spår: 01. Crazy Crazy Nights

Foo Fighters – In Your Honor (2005)

Foo Fighters är ett sånt där band som jag verkligen gillar utan att riktigt förstå varför. Bandet har vid det här laget visserligen material nog för en relativt hygglig greatest hits-samling, men utan att egentligen någonsin ha gjort ett riktigt bra album. Det är väl helt enkelt Dave Grohls charm som gör det. Onekligen är det uppfriskande med en rockstjärna som inte tar sig själv på särskilt stort allvar. Och det kan väl ingen påstå att Dave Grohl gör?

Foo Fighters femte studioalbum, och uppföljaren till det hit-späckade One By One, är på tok för långt. Osäker på vad han skulle hitta på härnäst med Foo Fighters började Dave Grohl skriva akustiska låtar efter att bandet hade avslutat turnerandet på One By One. Ett tag övervägde han att låta Foo Fighters nästa skiva få bli en helt akustisk historia. I slutändan bestämde han sig för att inte göra på det viset: ”Jag måste ha högljudd rockmusik i mitt liv någonstans”, förklarade Grohl för Classic Rock 2005. In Your Honor fick då i stället bli en dubbelskiva. Den första plattan utgörs av gitarrdriven hårdrock och den andra av avskalade akustiska verk. Det är förstås en trevlig idé, men In Your Honor kryllar tyvärr av ointressanta fillers. Det hindrade inte skivan från att toppa listorna i fem länder och generera bandet fem grammy-nomineringar. Men Foo Fighters har nått högre höjder än så här.

Bästa spår: 03. Best Of You

Lee Hazlewood – Cowboy In Sweden (1970)

Lee Hazlewood hade en speciell relation till Sverige. Mest känd är han ju tveklöst för sitt samarbete med Nancy Sinatra under 60-talet, men på något vänster hamnade han efter det i Sverige. Och t.o.m. i en svensk film. I tv-filmen ”Cowboy In Sweden” som släpptes 1970 spelade han en amerikansk cowboy som visas runt i Sverige av en ung blond svenska. Såväl filmen som visan ”Vem Kan Segla Förutan Vind?” som Hazlewood spelade in för filmens soundtrack tillsammans med motskådespelerskan Nina Lizell blev ganska populära under ett tag. Hazlewood var inte dummare än att han passade på att smida medan järnet var varmt, och släppte även ett album med samma namn som filmen.

Låtskriveriet på Cowboy In Sweden når inte i närheten samma höjder som det exempelvis gjorde på Nancy & Lee några år tidigare. På egen hand blir Lee Hazlewood faktiskt ganska tråkig att lyssna på. Han hade visserligen en bra baritonröst, som i sig hade ett visst underhållningsvärde, men utan Nancy Sinatra blir det liksom ingen riktig själ i låtarna.

Bästa spår: 03. Forget Marie