Meat Loaf – Bat Out Of Hell (1977)

Oftast är det profithungriga skivbolagspampar som vi har att beskylla för de allra mest skamlösa övergreppen på musiken som konstform. Undantaget som bekräftar regeln är väl då Meat Loaf. I det fallet arbetade skivbolagsföreträdarna aktivt för att stoppa honom. Och det är ju sunt, kan man tycka. När Meat Loafs producent och låtskrivare Jim Steinman valsade in på den legendariska skivmogulen Clive Davis kontor med Bat Out Of Hell i näven blev han utskrattad. Davis hånade Steinman och menade att han skulle köpa sig några rock n’ roll-skivor och lära sig att skriva låtar i stället. Steinman var dock inte den som hade vett på att ge upp. Han vände sig till det småskaliga skivbolaget Cleveland International och lyckades lura dem att ta sig an projektet. Moderbolaget; det mäktiga Epic Records, var dock föga imponerade av Steinmans och Meat Loafs teatraliska fjantrock och försökte begrava det hela med minimal marknadsföring. Det hjälpte inte. Efter att Meat Loaf framfört det nio minuter långa titelspåret i ett brittiskt tv-program exploderade plötsligt Bat Out Of Hell i Storbritannien. Snart spred sig succén till Amerika och resten av världen. Mot alla odds kom det här besynnerliga rockskivan att bli ett av tidernas bäst säljande album. Sedan releasen 1977 har Meat Loaf lyckats kränga över 43 miljoner exemplar av Bat Out Of Hell. Det är lika många människor som bor i Argentina.

Jim Steinman började jobba på Bat Out Of Hell redan 1974. Det hela började som en musikal som skulle vara någon slags modern version av ”Peter Pan”. Musikalen, som Steinman döpte till ”Neverland”, kom bara att framföras ett fåtal gånger i Washington D.C. innan den lades ner. När Steinman en tid senare bekantade sig med Meat Loaf tog han de tre bästa låtarna ifrån ”Neverland” och lät dem utgöra fundamentet för det som sedermera blev Bat Out Of Hell. Två uppföljare har gjorts till albumet efter detta. Bat Out Of Hell II släpptes 1993 och blev även det en stor hit. Bat Out Of Hell III släppte Meat Loaf på egen hand 2006, efter segdraget rättsprocessande mot Jim Steinman kring rättigheterna till användandet av titeln.

Bästa spår: 02. You Took The Words Right Out Of My Mouth

Chris Rea – The Road To Hell (1989)

Det är lite konstigt att tänka att Chris Rea var en sån där som sålde ut arenor under sina bästa dagar på 80-talet. Jag – som är lite för ung för att komma ihåg honom ifrån den tiden – känner mest till honom för den sönderspelade jullåten ”Driving Home For Christmas”. Men med sitt tionde studioalbum The Road To Hell var faktiskt den här bluesgitarr-spelande britten riktigt i ropet ett tag. Titelspårets del 2 är plattans obestridliga höjdpunkt: ”The Road To Hell Part 2” skrev Rea i frustration över att stå still i bilköerna i rusningstrafikens London (”well I’m standing by a river, but the water doesn’t flow” o.s.v.). Låten släpptes som singel och blev en av Chris Reas största hits i karriären. I övrigt präglas dock The Road To Hell av ganska sömnig bluesrock utan vare sig riktning eller driv.

Chris Rea började spela gitarr ganska sent. Han var över tjugo när han köpte sin första gitarr och lärde sig spela genom att härma gamla blues-musiker som Charlie Patton och Blind Willie Johnson. Parallellt med att försöka få fart på sin artistkarriär jobbade Rea extra i sin fars glass-kafé. 1978 lossnade det för honom när han fick sin första hit med singeln ”Fool (If You Think It’s Over)”. Låten fanns med på debutskivan Whatever Happened To Benny Santini?, som uppkallades efter det artistnamn som skivbolaget föreslog att han skulle anta.

Bästa spår: 02. The Road To Hell Part 2

Frankie Goes To Hollywood – Welcome To The Pleasuredome (1984)

”Relax” är en av 80-talets mest ikoniska låtar. Låten släpptes sent i oktober 1983 och var Liverpool-bandet Frankie Goes To Hollywoods debutsingel. Trots sin uppenbara hit-potential fick låten dock en ganska trög start på listorna. BBC vägrade nämligen spela ”Relax” på grund av textens anspelningar på sex. Men ”Relax” gick inte att stoppa. Med 2 miljoner sålda exemplar bara i Storbritannien kom låten att bli den sjunde mest sålda singeln i brittisk historia. Frankie Goes To Hollywood fick aldrig uppleva i närheten samma succé igen.

En remixad version av ”Relax” fanns med på Frankie Goes To Hollywoods debutalbum Welcome To The Pleasuredome som släpptes 1984. Welcome To The Pleasuredome är ett dubbelalbum fyllt med ett material som i ärlighetens namn knappt hade klarat att bygga ett halvhyfsat enkelalbum. Inspirationslösa covers på Springsteens ”Born To Run” och The Temptations ”War” är väl om något tecken på det. Skivan producerades av Trevor Horn, som var känd från sin tid i The Buggles och jättehiten ”Video Killed The Radio Star”. Medlemmarna i Frankie Goes To Hollywood hyste stor respekt för Horn, som i kraft av sina tunga meriter fick styra och ställa bäst han ville i studion. Det innebar också att bandmedlemmarna inte vågade opponera sig när Horn började ta in utomstående studiomusiker i stället för att använda sig av deras egna förmågor. På slutprodukten är det därför i mångt och mycket endast sångaren Holly Johnson som vi hör ifrån Frankie Goes To Hollywood. Trevor Horns proffsmusiker står för resten av kalaset. På ”Relax” är det bara ljudet av ett hopp ner i en swimmingpool som vi hör ifrån de andra bandmedlemmarna. Trevor Horn kommenterade det senare någonting i stil med att ”även om det kanske inte är de faktiska bandmedlemmarna som spelar på skivan så har jag ändå lyckats fånga själva känslan av Frankie Goes To Hollywood”. Så kan man också resonera.

Bästa spår: 03. Relax

Frank Zappa – Sheik Yerbouti (1979)

Frank Zappa var en fascinerande karaktär. Han var en fantastisk gitarrist och en säregen låtkompositör som var verksam inom ett brett spektra av genrer. Han var även oerhört produktiv. Under sin livstid producerade han över 60 album. Han slog igenom tillsammans med sitt band The Mothers Of Invention under 60-talets flower-power-period. Egentligen hade han dock inte mycket till övers för hippierörelsen och fjärmade sig ifrån den senare under karriären, inte minst på grund av den drogkultur som den kom att nära förknippas med. Tvärtemot vad man skulle kunna tro var nämligen Zappa själv helt ointresserad av droger, och gjorde sig emellanåt lustig över att hans allvarligaste laster var kaffe och cigaretter. Politiskt beskrev sig Zappa som ”praktiskt konservativ”, men bekände sig egentligen aldrig till någon specifik politisk rörelse. Han var mycket frispråkig och har myntat många lustiga citat. Det kanske mest reciterade är hans kommentar på rockjournalistiken:

”Most Rock journalism is people who can’t write, interviewing people who can’t talk, for people who can’t read”.

För den stora massan blev Frank Zappa känd med sitt första album på eget skivbolag: Sheik Yerbouti. Det gäller i alla fall för Europa i allmänhet, och Skandinavien i synnerhet. Det var här som skämtlåten ”Bobby Brown Goes Down” blev en oväntad jättehit. I USA hade den aldrig någon sportslig chans. Där var det allt för många som hakade upp sig på den för sin tid mycket kontroversiella texten (låten handlar den unge Bobby Brown och dennes erotiska utsvävningar, vilka beskrivs tämligen målande).

För den som har missat det är albumtiteln Sheik Yerbouti en ordlek (”Shake Your Booty”). Frank Zappa blandade alltid humor och allvar om vartannat i sin konst, och Sheik Yerbouti utgör inget undantag. Förutom ovan nämnda singel (som han egentligen från första början inte ens tänkt ta med på skivan) så finns här även en ganska skojig parodi på Bob Dylan (mellanpartiet i andraspåret ”Flakes”). Sheik Yerbouti är ett dubbelalbum som till största delen är inspelat live, fast med överdubbningar gjorda i studion. Det är en av Zappas största kommersiella framgångar och anses allmänt var ett av hans mest lättillgängliga verk. Men bortsett från singlarna får man nog ändå vara ganska Zappa-frälst för att ta till sig albumet med dess många långa improviserade passager och udda låtkompositioner. Min kopp te är musiken inte riktigt, men som person och artist finner jag Frank Zappa sällsynt intressant.

Bästa spår: 09. Bobby Brown Goes Down

Paul McCartney – McCartney III (2020)

Man behöver inte dra in Beatles i ekvationen. Paul McCartneys nya soloplatta är inte bra även om man låter bli att låta den magi som han var med och skapade på 60-talet utgöra måttstocken. Den 79-åriga veteranen verkar helt enkelt inte ha något intressant kvar att förmedla. I någon låt upplyser han oss om att han måste laga staketet på lantstället. Den textstrofen exemplifierar ganska väl hur pass mycket nerv det blir på McCartney III. Nämligen ingen.

Paul McCartney spelade in McCartney III i sitt hem i Sussex tidigare i år under Corona-lockdown. Låtarna började som enkla skisser på mobiltelefonen som han därefter arrangerade och spelade in helt själv i studion. Titeln till trots är albumet McCartneys artonde i ordningen, inte det tredje. Men McCartney ser projektet som en slags andlig uppföljare till de två plattorna McCartney (1970) och McCartney II (1980), på vilka han också spelade alla instrumenten själv.

Bästa spår: 04. Women And Wives

Bob Dylan – Christmas In The Heart (2009)

Bob Dylan har aldrig varit någon skönsångare. Å andra sidan har hans låtar alltid handlat mer om att fånga den råa osminkade känslan snarare än om musikalisk perfektionism. På Christmas In The Heart kraxar han sig oblygt igenom femton välkända julklassiker; psalmer och sekulära visor om vartannat. Det är faktiskt lite som att bevittna en elefant rumla omkring i en porslinsbutik. När skivan kom blev kritikerna så nervösa att de allihopa gav Christmas In The Heart toppbetyg bara för att vara på den säkra sidan. Man vill ju inte vara den som inte ”fattar” Bob Dylans julalbum.

…Men det finns inget högre syfte med Christmas In The Heart, och det var heller inget ironiskt statement så sofistikerat att det flög över huvudet på alla i hela världen. Dylan tyckte helt enkelt att det kunde vara en kul grej att spela in ett julalbum. Och det kan väl vara en rock-legendar som Nobelprisvinnaren Bob Dylan väl förunnat att bara få roa sig en smula emellanåt? Han har ju ändå gjort sin beskärda del, och mer därtill, för rockhistorien vid det här laget. Christmas In The Heart släpptes i oktober 2009. Intäkterna ifrån albumförsäljningen skänkte Dylan oavkortat till välgörenhetsorganisationen Feeding America, som hjälper mer än 46 miljoner människor i USA att få mat för dagen.

Bästa spår: 01. Here Comes Santa Claus

Yes – 90125 (1983)

Många av de bästa idéerna kommer man på när man sitter på toaletten. Trevor Rabin kan säkert relatera till detta. Det var någon gång 1979, tre år innan han började spela ihop med medlemmarna i det då nedlagda progressiva rockbandet Yes, som han under ett längre toalettbesök kom på hiten ”Owner Of A Lonely Heart”. Han spelade in en demo på låten och lät den sedan samla damm på hyllan ett tag. Lustigt nog var det under ett annat av Rabins toalettbesök flera år senare som låten upptäcktes på nytt. Albumet 90125 var då nästan färdiginspelat, fast av bandet Cinema, inte av Yes. Cinema bestod av resterna av gamla Yes efter sångaren Jon Andersons avhopp 1980. Hans plats hade tagits av den nyrekryterade Trevor Rabin, som drev soundet i en helt annan riktning än vad Anderson hade gjort. Rabin och hans bandkamrater var själva ganska nöjda med vad de hade åstadkommit vid det laget, men skivbolaget menade att det saknades en hitsingel. Det var då som producenten Trevor Horn råkade höra Rabins demo av ”Owner Of A Lonely Heart” medan den senare satt på toaletten. Horn blev lyrisk över den hitpotential som han hörde i låten, men han fick tjata länge och väl innan bandet gick med på att spela in den. Bandmedlemmarna avskydde nämligen låten.

Trevor Rabin låg egentligen bakom det mesta på 90125, men på rollen som frontman för Cinema blev han snuvad på konfekten. I sista stund valde nämligen den förre Yes-sångaren Jon Anderson att återförenas med sina forna bandkamrater, vilket innebar att det som skulle ha varit Cinemas debutalbum i stället kom att bli Yes elfte studioalbum. Trevor Rabin fick fortfarande vara med på ett hörn, men nästan all sång spelades in av Anderson.

90125 låter ganska annorlunda ifrån Yes tidigare alster. Soundet är betydligt mer kommersiellt och skivan genererade också några hitsinglar. ”Owner Of A Lonely Heart” kom att bli bandets signaturlåt, och den enda av Yes låtar som har toppat Billboardlistan. 90125 har dock inte åldrats särskilt väl. Det fullständigt osar smaklöst 80-tal över denna produktion.

Bästa spår: 01. Owner Of A Lonely Heart

The Flaming Lips – Christmas On Mars (2008)

Ett julalbum av det mindre ortodoxa slaget skapade det amerikanska indierockbandet The Flaming Lips med det psykedeliska verket Christmas On Mars. Albumet, som helt saknar sång, är egentligen ett soundtrack till filmen med samma namn. Frontmannen Wayne Coyne skrev, producerade och spelade själv en av huvudrollerna i filmen som handlar om det första julfirandet på en nyligen koloniserad planeten Mars. Flaming Lips trummis Steven Drotz spelar huvudrollen som den psykotiske Major Syrtis, som är den som introducerar julfirandet till den röda planeten. Wayne Coyne spelar en mystisk marsian som i brist på något bättre får tjänstgöra som planetens jultomte.

Christmas On Mars (alltså filmen) spelades till största del in hemma hos Wayne Coyne i hans hus i Oklahoma City, som höll på att renoveras under tiden. Bandet stoppade in 200 000 dollar från egen ficka i filmprojektet, som tog hela sju år att färdigställa – mest på grund av att en massa annat råkade komma i vägen. När bandet påbörjade arbetet med filmen 2001 var det ingen som räknade med att Yoshimi Battles The Pink Robots som de släppte året därpå skulle bli den dundersuccé som det blev. Om Christmas On Mars har Wayne Coyne sagt att det det hela började lite som en ursäkt för Flaming Lips att göra filmmusik. Filmen hittade de på först efteråt.

Bästa spår: 01. Once Beyond Hopelessness – Pt. 1

John Denver and The Muppets – A Christmas Together (1979)

På 70-talet blev John Denver kompis med mupparnas skapare Jim Henson. De trivdes i varandras sällskap och Denver var inte sen att tacka ja när Henson i början av 1979 erbjöd honom att vara med i ett avsnitt av ”The Muppet Show”. Samarbetet föll väl ut och de bestämde sig snart för att följa upp gästspelet med en hel julspecial. ”John Denver and the Muppets: A Christmas Together” började spelas in i Storbritannien i juni 1979 och premiärvisades på ABC den femte december 1979. Men låtarna hade släppts med julskivan A Christmas Together redan två månader tidigare.

A Christmas Together består av en blandning av julklassiker utspädda med någon enstaka nyskriven låt. Skivan sålde ganska bra och nådde en hedrande 26:e plats på Billboardlistan. Både John Denver och mupparna var nöjda med skivan och de slog sina påsar ihop på nytt några år senare med uppföljaren Rocky Mountain Holiday. Den blev dock inte lika lyckad.

A Christmas Together fångar den brokiga ensemblen julens sanna budskap. Man kan verkligen inte klaga på Miss Piggys levande julentusiasm i ”Christmas Is Coming”, eller på Grodan Kermits andaktsfulla insats i vackra ”The Christmas Wish”. I sammanhanget får man tyvärr konstatera att det är heltidsmusikern John Denver som är den svaga länken. Han når helt enkelt inte samma höjder som sina kompisar ifrån Sesame Street vare sig i inlevelse eller i framförande.

Mupparna såg dagens ljus 1955. Grodan Kermit var en av de första figurerna som Jim Henson skapade. Mupparna dök först upp i korta inslag med tv-serien ”Sam And Friends”, som egentligen var riktat mot en vuxen publik. Efter att ”Sam And Friends” lades ner 1961 dök mupparna under en tid upp lite då och då i olika late-night talkshows. Figurerna blev allt mer populära och snart fanns det både tv-serier och filmer med mupparna. Numera är mupparna en Disney-ägd mångmiljardindustri.

Bästa spår: 10. The Christmas Wish

David Bowie – Tonight (1984)

Den nya David Bowie-filmen ”Stardust” premierade i USA för några veckor sedan. Den har fått avgrundsusla betyg. Det stora problemet med filmen är att filmmakarna inte har lyckats säkra rättigheter till Bowies musik, eftersom hans efterlevande inte har velat ha med filmprojektet att göra. Det innebär att den enda Bowie-relaterade musik som förekommer i filmen är låtar av andra artister som Bowie brukade framföra covers på: som t.ex. Yardbirds ”I Wish You Would”. Det känns ju mycket märkligt att filmmakarna ändå valt att att gå vidare med projektet utifrån sådana förutsättningar. Det måste vara ungefär lika hopplöst som att försöka göra en film om Michael Phelps utan att ha med vatten, eller om Maradona utan att ha med någon fotboll. Inte minst med tanke på att ”Stardust” ska spegla perioden när Bowie skapade mästerverket Ziggy Stardust, vilket sannolikt är det djupaste popmusikaliska avtryck som Bowie har lämnat efter sig.

Tonight är en av Bowies sämre skivor. Efter den massiva succén med Let’s Dance var David Bowie helt uttömd kreativt. Tidigare hade han aldrig haft några problem med att gå sina egna vägar (emellanåt till fansens förtret), men oket av framgångarna med brottarhits som ”Let’s Dance” och ”China Girl” gjorde att han kände en viss skyldighet av att gå massan till mötes med mer musik i Let’s Dance lättillgängliga anda. Bowie led dock av skrivkramp under de här åren och låtarna kom inte till honom på samma sätt som de hade gjort tidigare. Sin egna svaga tilltro till låtmaterialet kanske även speglades i Bowies bristfälliga engagemang i studion under Tonight-inspelningarna. Han överlät arrangemangen helt till studiomusikerna och nöjde sig med att bara lägga sångspåren över låtarna på slutet. Det var någonting helt annat än den makalöst drivna David Bowie som hade spottat ut mästerverk på löpande band under 70-talet.

Tonight blev en kommersiell framgång. Såväl ”Blue Jean” som titelspåret ”Tonight” (en dålig Iggy Pop-cover som Bowie gjorde med Tina Turner) blev hyfsat framgångsrika singlar. Hos kritikerna föll dock inte albumet i god jord, och Bowie själv har i efterhand uttryckt stort missnöje med resultatet.

Bästa spår: 06. Blue Jean