4 Non Blondes – Bigger, Better, Faster, More! (1992)

Många dåliga skivköp har det blivit genom åren. Är man så gammal som vad jag är så kommer man ihåg den gamla tuffa tiden då det var som att köpa grisen i säcken när man köpte skiva. Fenomen som ”Streaming” eller ”nerladdning” fanns inte ens som tankebegrepp då. Ett av mina absolut sämsta skivköp någonsin måste vara detta bottennapp av det kortvariga one-hit-wonder-bandet 4 Non Blondes. Lockad av deras stora hitsingel ”What’s Up?” införskaffade jag deras första och enda album Bigger, Better, Faster, More!. Skivan är fullständigt genomusel från början till slut. Men genom att rida på framgångarna av ”What’s Up?” sålde den förstås bra ändå.

4 Non Blondes splittrades 1994 mitt under arbetet med bandets andra album, vilket de ändå hade förstånd nog att förskona världen ifrån. Sångerskan Linda Perry har det dock inte gått någon nöd på. Efter att 4 Non Blondes gick i graven har hon åtnjutit en riktigt fin karriär som låtskrivare och producent åt andra artister. Hon ligger bl.a. bakom hits som Christina Aguileras ”Beautiful”, Pinks ”Get The Party Started” och flera av låtarna på Gwen Stefanis debutalbum. På senare år har hon bl.a. jobbat ihop med Adele och Miley Cyrus.

Bästa spår: 03. What’s Up?

Nick Borgen – We Are All The Winners (1993)

Nick Borgen var på vippen att bli diskad med sitt bidrag till Melodifestivalen 1993. På den tiden fick man fortfarande bara sjunga på svenska i tävlingen, och Borgens låt hade flera ord på engelska i refrängen. Efter att regelverket hade luslästs gavs dock ”We Are All The Winners” klartecken, och låten slutade sedan som hedersam tvåa i tävlingen. Vann gjorde Arvingarna med sin ”Heloise”. ”We Are All The Winners” kom efteråt att bli en stor hit i Sverige.

Om man ska hitta någonting som faktiskt är värre att lida sig igenom än en tv-kväll framför Melodifestivalen så skulle väl det möjligen vara att lyssna igenom ett helt album med Nick Borgen. We Are All The Winners innehåller inte ett enda minnesvärt ögonblick. Men man får ge Borgen att det är ett rätt festligt tilltag att bjuda på titellåten även som singbackspår på albumet.

Bästa spår: 02. Du e’ det finaste jag vet

Scorpions – Crazy World (1990)

Den kanske mest underhållande konspirationsteori som florerar på nätet just nu är att CIA ska ha skrivit Scorpions megahit ”Wind Of Change”. Detta ska CIA ha gjort för att infiltrera de då fortfarande tillstängda öststaterna med västerländsk kultur, i syfte att få ett snabbt slut på det kalla kriget. Scorpions frontman Klause Meine konfronterades med uppgifterna i en podcast på ämnet, men skojade bara bort det hela: ”Det är en bra filmidé”, skrattade han, varpå han bedyrade att CIA inte har haft någonting med låten att göra.

Skivan Crazy World är annars arenarock när den är som sämst. Det som kanske mest talar för att konspirationsteorin är sann är att alla låtarna på Crazy World förutom just ”Wind Of Change” är så makalöst usla. Man undrar liksom hur det är möjligt att de kan vara skrivna av samma personer.

CIA borde ha skrivit alla låtarna på albumet.

Bästa spår: 04. Wind Of Change

Joe Exotic – I Saw A Tiger (2013)

Har ni sett den hysteriska dokumentärserien om tigerkungen Joe Exotic på Netflix? Serien skyltar ett persongalleri så skruvat att man inte hade kunnat fantisera ihop någonting ens i närheten lika bisarrt utan att folk hade tyckt att det var för osannolikt. Huvudpersonen och zoo-ägaren Joe Exotic – som förresten har tidernas hockeyfrilla – lever i ett polygamt homosexuellt äktenskap och går omkring beväpnad med revolver. Han är i ständig fejd med djurrättsaktivister och har siktet inställt på att bli president samtidigt som han filar på hur han ska mörda sin värsta zoo-rival.

Joe Exotic har även gjort musik, något som man får flera smakprov på i dokumentärserien. Hans usla countrylåtar handlar oftast om tigrar och ackompanjeras inte sällan av lika smaklösa som ofrivilligt komiska videos.

Joe Exotic sjunger dock inte själv, även om han vill att vi ska tro det. Han läppsynkar. Han skrev faktiskt inte ens låtarna. Exotic lyckades lura sångaren Danny Clinton och dennes kompanjon musikern Vince Johnson att göra låtarna åt honom, mot ett löfte att de skulle få vara med i hans tilltänkta reality-show, som förstås aldrig blev av.

Underhållande musik detta, även om den inte är särskilt bra. Musiken finns tyvärr inte på Spotify. Men ni hittar den överallt på Youtube.

Bästa spår: I Saw A Tiger

Lou Bega – A Little Bit Of Mambo (1999)

Tro det eller ej. Men det här albumet sålde faktiskt platina i tio länder. Försäljningssiffrorna drevs förstås fram av jättehitten ”Mambo No. 5”, som under en tid låg etta på nästan alla topplistor världen över. ”Mambo No. 5″ baserades på en sampling av en gammal mambo/jazz-dänga från 1949 av den kubanska musikern Damaso Perez Prado. Det Lou Bega tillförde var egen text och sång över Prados instrumentala stycke. Detta ogillades av Prados efterlevande, som snabbt stämde Bega för upphovsrättsbrott. Rättsprocessen kom att hålla på i sju år innan ett avgörande fälldes i Prados favör, och Bega fick vackert acceptera att dela royalty-intäkterna för”Mambo No. 5” lika med Prados efterlevande.

Man kan säga att Lou Begas artistkärriär var kort men intensiv. Han följde upp A Little Bit Of Mambo med Ladies And Gentlemen två år senare, men det blev mest en angelägenhet för de närmast sörjande. Allmänhetens intresse för hans tramsiga latinopop hade svalnat avsevärt vid det laget. Nu för tiden lägger Lou Bega sin energi på att tjäna Jesus i stället. Han är missionerade medlem i den radikala kristna sekten The Last Reformation; en rörelse som jämförts med Scientologikyrkan i sina galenskaper.

Bästa spår: 01. Mambo No. 5

Backstreet Boys – Backstreet Boys (1996)

2008 dömdes stjärnmanagern Lou Pearlman till 25 års fängelse för omfattande bedrägeriverksamhet. Han hade under många år lyckats försnilla mer än 300 miljoner dollar genom att lura finansiärer att investera i hans företag Trans Continental Airlines Travel Services Inc och Trans Continental Airlines Inc. Inget av företagen existerade på riktigt. De var bara pappersprodukter.

Visst är det illa att lura och bedra folk, men jag skulle vilja påstå att Pearlmans brott mot musiken under det glada 90-talet trumfade hans ekonomiska brottslighet både i omfattning och i mänskligt lidande.

Genom att skapa band som Backstreet Boys och NSYNC var Lou Pearlman en av de starkast drivande krafterna bakom den explosion av bildsköna pojkband som plötsligt kom att dominera listorna under den senare hälften av 90-talet. Pearlman hade inspirerats av New Kids On The Blocks enorma framgångar vid decenniets början, och helt enkelt bestämt sig för att kopiera konceptet rakt av. För säkerhets skull rekryterade han New Kids On The Blocks manager som konsultativt stöd. Med en annons i Orlando Sentinel påbörjade han sedan sökandet efter lämpliga medlemmar till sitt pojkband och höll under några månader 92-93 auditions med hundratals lycksökare. Till slut bestämde han sig för att satsa på AJ McLean, Howie Dorough, Nick Carter, Kevin Richardson och Brian Littrell. Han döpte gruppen till Backstreet Boys (efter Backstreet Market i Orlando) och skeppade iväg dem till Sverige för att spela in låtar med Max Martin och Deniz Pop. Resultatet blev ingenting mindre än en supersuccé. Med 100 miljoner sålda album är Backstreet Boys tidernas bäst säljande pojkband.

Hur värderar man egentligen nåt sånt här? Backstreet Boys självbetitlade debutalbum vimlar förstås av medryckande melodier och starka refränger. Men samtidigt är allt så genomcyniskt kommersiellt att det bara blir motbjudande. Samtliga låtar är skrivna av proffslåtskrivare, med varenda ton minutiöst utstuderad för att skapa största möjliga hitfaktor. Backstreet Boys-pojkarna själva bidrar med utseende och sång. Sjunga var de förvisso duktiga på. Men även om de inte hade varit det hade det inte spelat någon roll. Det hade man bara rättat till i efterproduktionen.

Backstreet Boys turnerar fortfarande världen runt och släppte ett nytt album så sent som 2019. För Lou Pearlman har det gått sämre. Han avled i fängelset 2016, bara 62 år gammal. Innan dess hade han hunnit med att bli stämd av samtliga band som han hade representerat under sin karriär, inklusive Backstreet Boys.

Bästa spår: 05. Quit Playing Games With My Heart

Kevin Federline – Playing With Fire (2006)

När jag för ett gäng år sedan blev arbetslös och av Arbetsförmedlingen fick mig tilldelad en s.k. ”jobbcoach” fick jag upprepat höra att jag måste ”använda mitt kontaktnätverk”. Ungefär så tänkte nog Kevin Federline också. För egen del hade jag ju inte särskilt många trådar att dra i, men ”K-Fed” var ändå gift med Britney Spears – världens då största popstjärna – så för honom var det väl fullt naturligt att betrakta musikartistyrket som en fullt rimlig karriärbana.

Kevin Federline började jobba på sitt debutalbum Playing With Fire någon gång 2005. Hans förmögna hustru finansierade projektet och den generöst tilltagna budgeten tillät honom att koppla in flera av de just då allra hetaste producenterna. Disco D hade t.ex. nyligen jobbat med 50 Cent och J.R. Rotem hade bl.a. producerat Rihanna.

…Då måste det väl ha varit upplagt för braksuccé, eller?

Nja… Resultatet blev ett genomuselt hip-hop-album med en Kevin Federline rappande banaliteter över helt ointressanta beats. Playing With Fire blev ett magplask såväl försäljningsmässigt som kritikermässigt. På sajten Metacritic, som räknar samman betyg från mängdvis av recensioner från olika ställen, har Playing With Fire fortfarande rekordet för lägsta sammanvägda betyg av alla.

Skivsläppet var planerat att följas upp av en U.S.A.-turné. Första spelningen i New York lockade dock endast 300 besökare, varav bara en tredjedal fortfarande dröjde sig kvar när konserten var slut. Detta i en lokal som kunde inrymma 1500 åhörare. Till nästa konsert i Chicago skänktes biljetter bort gratis i ett försök att bättra på publiktrycket något. När inte ens det tilltaget lyckades attrahera fler intresserade ställdes resten av turnén in och Federline lade musikkarriären på hyllan.

Tyvärr förnekar oss Spotify nöjet att avnjuta Playing With Fire. Men låten ”Popozao”, som släpptes som singel strax innan albumet kom ut, finns i alla fall att lyssna på (i tre remixar dessutom). Jag lägger upp den i stället.

Bästa spår: Popozao

Michael Bolton – Time, Love & Tenderness (1991)

När jag startade den här bloggen gjorde jag ett medvetet val att inte betygsätta skivorna som jag skriver om. Anledningen till det är tråkiga erfarenheter från en tidigare musiksajt som jag drev för några år sedan. Att se sin favoritskiva få ett lågt betyg på någon obskyr hobbyrecensents musikblogg verkar tydligen kunna dra fram det sämsta ur människor.

Men nu när jag börjar inse att ingen läser det här ändå känner jag att jag lika gärna börja sätta lite betyg igen. För jag tycker ju att det är kul egentligen. Så fr.o.m. idag torsdagen den 30:e januari 2020 blir det betyget 1-5 stjärnor på alla skivor som jag skriver om. De som redan är publicerade har jag betygsatt retroaktivt.

Vilken skiva ska då få vara den första att föräras med ett betyg på ansedda enskivaperdag.com? Ja, det är ju alltid roligare att såga efter fotknölarna än att hylla någonting. Och allra roligast är förstås att såga någon med en lustig frisyr – så först ut får bli Michael Bolton och hans avgrundsusla Time, Love & Tenderness från 1991.

Michael Bolton har väl inte stått för många minnesvärda ögonblick i musikhistorien direkt. Men med Time, Love & Tenderness lyckades han åtminstone lämna ett bestående avtryck. Inledande låten ”Love Is A Wonderful Thing” är nämligen den låt som har genererat högst skadestånd till upphovsrättsmakaren genom tiderna avseende plagiatfall som har avgjorts i domstol. Hela fem miljoner dollar fick Michael Bolton punga ut med till Isley Brothers. Enligt devisen ”om man ska fuska kan man lika gärna göra det ordentligt” stal Bolton inte bara melodin från Isley Brothers-låten från 1964; han stal även låttiteln och delar av texten. Går det så går det.

Time, Love & Tenderness utgörs av 44 minuter superproducerad klämkäck arena-pop av det allra mest avskyvärda slaget. I egenskap av sångare och låtskrivare är Bolton den som får hållas ansvarig för majoriteten av bedrövligheterna. Men till sista låten har han faktiskt fått draghjälp av en känd låtskrivarpartner som borde ha vetat bättre; självaste Bob Dylan hjälpte faktiskt till att skriva ”Steel Bars” i ett av sina mindre nogräknade samarbeten.

Bästa spår: Det finns inga bra.

Neil Young – Everybody’s Rockin’ (1983)

David Geffen tyckte att han hade gjort världens kanonaffär när han lockade över Neil Young från Reprise Records. Young hade ett fantastiskt 70-tal bakom sig med kritikerrosade plattor som Harvest och Rust Never Sleeps. David Geffen tänkte att nu var det bara att luta sig tillbaka och invänta att Young skulle börja spotta ur sig hitsen.

Men Youngs debutskiva på Geffen Records blir inte riktigt vad David Geffen hade väntat sig. Trans var något slags förvirrat elektroniskt hopkok inspirerat av Kraftwerk och Devo som inte tilltalade många lyssnare. Geffen tog sig ett allvarligt snack med sitt nyförvärv: ”Jag vill ha ett rock n roll-album och jag vill ha det nu” förklarade han med all önskvärd tydlighet. Den tjurskallige Young tog Geffen på orden så ordagrant som det nånsin går och kom tillbaka med Everybody’s Rockin’; ett album beståendes av 50-talsrockabilly. David Geffen visste nog inte om han skulle skratta eller gråta.

Everybody’s Rockin’ är genomuselt, och det hade varit en karriärdödare för vilken annan artist som helst. Men heter man Neil Young kan man kosta på sig ett och annan dåligt album. Förstasingeln ”Wonderin'” var faktiskt en gammal låt redan när Everybody’s Rockin’ släpptes. Young hade spelat in den redan under After The Gold Rush-eran över tio år tidigare, och den versionen är klart lyssningsvärd (finns på Archives Vol. I). Rockabilly-versionen på Everybody’s Rockin’ är dock tämligen kass, fast lite skojig.

Det var illa nog med Trans. Everybody’s Rockin’ gjorde David Geffen så ursinnig att han stämde Neil Young för att ” släppa musik som inte är representativ för Neil Young”. Det gick sådär med det. Neil Youngs kontrakt berättigade honom nämligen fullständig kreativ frihet. Det var liksom hela anledningen till att han hade signat med Geffen från första början. Rättegångsprocessen innebär ingenting mer för Geffen Records än dålig PR, och att man går miste om att signa R.E.M. – som var en av den tidens mest lovande framtidsakter. När R.E.M. fick höra om Geffens behandling av Neil Young nobbade de uppvaktningen ifrån Geffen och skrev på för RCA Records i stället. Vad Neil Young anbelangar gjorde han några halvdana plattor till för Geffen Records innan han 1988 återvände till Reprise och började göra bra musik igen.

Bästa spår: 04. Wonderin’

Boney M. – Christmas Album (1981)

Nu börjar det likna något! Här har vi julmusik som inte har vett att skämmas för sig. Boney M.s julalbum är bandets i ordningen åttonde studioalbum. Den mest kända låten från skivan var dock redan tre år gammal när albumet gavs ut. Hitten ”Mary’s Boy Child / Oh My Lord” hade släppts som singel 1978.

Vem tror ni låg bakom Boney M. om inte ärkeskojaren Frank Farian? D.v.s. samma opportunistiska Bert Karlsson-figur som några år senare skulle komma att ligga bakom bluffen Milli Vanilli. Precis som Milli Vanilli bara var ett fejk-band var Boney M. förstås inte heller ett riktigt band. Initialt stod Frank Farian i själva verket helt på egen hand för allt sjungande. Det sena 70-talets studioteknik tillät honom att låta både som man och kvinna genom att pitcha rösten upp och ner. Det var först när Boney M. började få uppmärksamhet som han påbörjade sökandet efter lämpliga (snygga) ansikten som kunde fronta bandet.

Detta är julalbumet som skapar rätt stämning runt granen. Extrapoäng för tonartshöjningen i ”Jingle Bells”.

Bästa Spår: Jingle Bells