Lou Bega – A Little Bit Of Mambo (1999)

Tro det eller ej. Men det här albumet sålde faktiskt platina i tio länder. Försäljningssiffrorna drevs förstås fram av jättehitten ”Mambo No. 5”, som under en tid låg etta på nästan alla topplistor världen över. ”Mambo No. 5″ baserades på en sampling av en gammal mambo/jazz-dänga från 1949 av den kubanska musikern Damaso Perez Prado. Det Lou Bega tillförde var egen text och sång över Prados instrumentala stycke. Detta ogillades av Prados efterlevande, som snabbt stämde Bega för upphovsrättsbrott. Rättsprocessen kom att hålla på i sju år innan ett avgörande fälldes i Prados favör, och Bega fick vackert acceptera att dela royalty-intäkterna för”Mambo No. 5” lika med Prados efterlevande.

Man kan säga att Lou Begas artistkärriär var kort men intensiv. Han följde upp A Little Bit Of Mambo med Ladies And Gentlemen två år senare, men det blev mest en angelägenhet för de närmast sörjande. Allmänhetens intresse för hans tramsiga latinopop hade svalnat avsevärt vid det laget. Nu för tiden lägger Lou Bega sin energi på att tjäna Jesus i stället. Han är missionerade medlem i den radikala kristna sekten The Last Reformation; en rörelse som jämförts med Scientologikyrkan i sina galenskaper.

Bästa spår: 01. Mambo No. 5

Backstreet Boys – Backstreet Boys (1996)

2008 dömdes stjärnmanagern Lou Pearlman till 25 års fängelse för omfattande bedrägeriverksamhet. Han hade under många år lyckats försnilla mer än 300 miljoner dollar genom att lura finansiärer att investera i hans företag Trans Continental Airlines Travel Services Inc och Trans Continental Airlines Inc. Inget av företagen existerade på riktigt. De var bara pappersprodukter.

Visst är det illa att lura och bedra folk, men jag skulle vilja påstå att Pearlmans brott mot musiken under det glada 90-talet trumfade hans ekonomiska brottslighet både i omfattning och i mänskligt lidande.

Genom att skapa band som Backstreet Boys och NSYNC var Lou Pearlman en av de starkast drivande krafterna bakom den explosion av bildsköna pojkband som plötsligt kom att dominera listorna under den senare hälften av 90-talet. Pearlman hade inspirerats av New Kids On The Blocks enorma framgångar vid decenniets början, och helt enkelt bestämt sig för att kopiera konceptet rakt av. För säkerhets skull rekryterade han New Kids On The Blocks manager som konsultativt stöd. Med en annons i Orlando Sentinel påbörjade han sedan sökandet efter lämpliga medlemmar till sitt pojkband och höll under några månader 92-93 auditions med hundratals lycksökare. Till slut bestämde han sig för att satsa på AJ McLean, Howie Dorough, Nick Carter, Kevin Richardson och Brian Littrell. Han döpte gruppen till Backstreet Boys (efter Backstreet Market i Orlando) och skeppade iväg dem till Sverige för att spela in låtar med Max Martin och Deniz Pop. Resultatet blev ingenting mindre än en supersuccé. Med 100 miljoner sålda album är Backstreet Boys tidernas bäst säljande pojkband.

Hur värderar man egentligen nåt sånt här? Backstreet Boys självbetitlade debutalbum vimlar förstås av medryckande melodier och starka refränger. Men samtidigt är allt så genomcyniskt kommersiellt att det bara blir motbjudande. Samtliga låtar är skrivna av proffslåtskrivare, med varenda ton minutiöst utstuderad för att skapa största möjliga hitfaktor. Backstreet Boys-pojkarna själva bidrar med utseende och sång. Sjunga var de förvisso duktiga på. Men även om de inte hade varit det hade det inte spelat någon roll. Det hade man bara rättat till i efterproduktionen.

Backstreet Boys turnerar fortfarande världen runt och släppte ett nytt album så sent som 2019. För Lou Pearlman har det gått sämre. Han avled i fängelset 2016, bara 62 år gammal. Innan dess hade han hunnit med att bli stämd av samtliga band som han hade representerat under sin karriär, inklusive Backstreet Boys.

Bästa spår: 05. Quit Playing Games With My Heart

Kevin Federline – Playing With Fire (2006)

När jag för ett gäng år sedan blev arbetslös och av Arbetsförmedlingen fick mig tilldelad en s.k. ”jobbcoach” fick jag upprepat höra att jag måste ”använda mitt kontaktnätverk”. Ungefär så tänkte nog Kevin Federline också. För egen del hade jag ju inte särskilt många trådar att dra i, men ”K-Fed” var ändå gift med Britney Spears – världens då största popstjärna – så för honom var det väl fullt naturligt att betrakta musikartistyrket som en fullt rimlig karriärbana.

Kevin Federline började jobba på sitt debutalbum Playing With Fire någon gång 2005. Hans förmögna hustru finansierade projektet och den generöst tilltagna budgeten tillät honom att koppla in flera av de just då allra hetaste producenterna. Disco D hade t.ex. nyligen jobbat med 50 Cent och J.R. Rotem hade bl.a. producerat Rihanna.

…Då måste det väl ha varit upplagt för braksuccé, eller?

Nja… Resultatet blev ett genomuselt hip-hop-album med en Kevin Federline rappande banaliteter över helt ointressanta beats. Playing With Fire blev ett magplask såväl försäljningsmässigt som kritikermässigt. På sajten Metacritic, som räknar samman betyg från mängdvis av recensioner från olika ställen, har Playing With Fire fortfarande rekordet för lägsta sammanvägda betyg av alla.

Skivsläppet var planerat att följas upp av en U.S.A.-turné. Första spelningen i New York lockade dock endast 300 besökare, varav bara en tredjedal fortfarande dröjde sig kvar när konserten var slut. Detta i en lokal som kunde inrymma 1500 åhörare. Till nästa konsert i Chicago skänktes biljetter bort gratis i ett försök att bättra på publiktrycket något. När inte ens det tilltaget lyckades attrahera fler intresserade ställdes resten av turnén in och Federline lade musikkarriären på hyllan.

Tyvärr förnekar oss Spotify nöjet att avnjuta Playing With Fire. Men låten ”Popozao”, som släpptes som singel strax innan albumet kom ut, finns i alla fall att lyssna på (i tre remixar dessutom). Jag lägger upp den i stället.

Bästa spår: Popozao

Michael Bolton – Time, Love & Tenderness (1991)

När jag startade den här bloggen gjorde jag ett medvetet val att inte betygsätta skivorna som jag skriver om. Anledningen till det är tråkiga erfarenheter från en tidigare musiksajt som jag drev för några år sedan. Att se sin favoritskiva få ett lågt betyg på någon obskyr hobbyrecensents musikblogg verkar tydligen kunna dra fram det sämsta ur människor.

Men nu när jag börjar inse att ingen läser det här ändå känner jag att jag lika gärna börja sätta lite betyg igen. För jag tycker ju att det är kul egentligen. Så fr.o.m. idag torsdagen den 30:e januari 2020 blir det betyget 1-5 stjärnor på alla skivor som jag skriver om. De som redan är publicerade har jag betygsatt retroaktivt.

Vilken skiva ska då få vara den första att föräras med ett betyg på ansedda enskivaperdag.com? Ja, det är ju alltid roligare att såga efter fotknölarna än att hylla någonting. Och allra roligast är förstås att såga någon med en lustig frisyr – så först ut får bli Michael Bolton och hans avgrundsusla Time, Love & Tenderness från 1991.

Michael Bolton har väl inte stått för många minnesvärda ögonblick i musikhistorien direkt. Men med Time, Love & Tenderness lyckades han åtminstone lämna ett bestående avtryck. Inledande låten ”Love Is A Wonderful Thing” är nämligen den låt som har genererat högst skadestånd till upphovsrättsmakaren genom tiderna avseende plagiatfall som har avgjorts i domstol. Hela fem miljoner dollar fick Michael Bolton punga ut med till Isley Brothers. Enligt devisen ”om man ska fuska kan man lika gärna göra det ordentligt” stal Bolton inte bara melodin från Isley Brothers-låten från 1964; han stal även låttiteln och delar av texten. Går det så går det.

Time, Love & Tenderness utgörs av 44 minuter superproducerad klämkäck arena-pop av det allra mest avskyvärda slaget. I egenskap av sångare och låtskrivare är Bolton den som får hållas ansvarig för majoriteten av bedrövligheterna. Men till sista låten har han faktiskt fått draghjälp av en känd låtskrivarpartner som borde ha vetat bättre; självaste Bob Dylan hjälpte faktiskt till att skriva ”Steel Bars” i ett av sina mindre nogräknade samarbeten.

Bästa spår: Det finns inga bra.

Neil Young – Everybody’s Rockin’ (1983)

David Geffen tyckte att han hade gjort världens kanonaffär när han lockade över Neil Young från Reprise Records. Young hade ett fantastiskt 70-tal bakom sig med kritikerrosade plattor som Harvest och Rust Never Sleeps. David Geffen tänkte att nu var det bara att luta sig tillbaka och invänta att Young skulle börja spotta ur sig hitsen.

Men Youngs debutskiva på Geffen Records blir inte riktigt vad David Geffen hade väntat sig. Trans var något slags förvirrat elektroniskt hopkok inspirerat av Kraftwerk och Devo som inte tilltalade många lyssnare. Geffen tog sig ett allvarligt snack med sitt nyförvärv: ”Jag vill ha ett rock n roll-album och jag vill ha det nu” förklarade han med all önskvärd tydlighet. Den tjurskallige Young tog Geffen på orden så ordagrant som det nånsin går och kom tillbaka med Everybody’s Rockin’; ett album beståendes av 50-talsrockabilly. David Geffen visste nog inte om han skulle skratta eller gråta.

Everybody’s Rockin’ är genomuselt, och det hade varit en karriärdödare för vilken annan artist som helst. Men heter man Neil Young kan man kosta på sig ett och annan dåligt album. Förstasingeln ”Wonderin'” var faktiskt en gammal låt redan när Everybody’s Rockin’ släpptes. Young hade spelat in den redan under After The Gold Rush-eran över tio år tidigare, och den versionen är klart lyssningsvärd (finns på Archives Vol. I). Rockabilly-versionen på Everybody’s Rockin’ är dock tämligen kass, fast lite skojig.

Det var illa nog med Trans. Everybody’s Rockin’ gjorde David Geffen så ursinnig att han stämde Neil Young för att ” släppa musik som inte är representativ för Neil Young”. Det gick sådär med det. Neil Youngs kontrakt berättigade honom nämligen fullständig kreativ frihet. Det var liksom hela anledningen till att han hade signat med Geffen från första början. Rättegångsprocessen innebär ingenting mer för Geffen Records än dålig PR, och att man går miste om att signa R.E.M. – som var en av den tidens mest lovande framtidsakter. När R.E.M. fick höra om Geffens behandling av Neil Young nobbade de uppvaktningen ifrån Geffen och skrev på för RCA Records i stället. Vad Neil Young anbelangar gjorde han några halvdana plattor till för Geffen Records innan han 1988 återvände till Reprise och började göra bra musik igen.

Bästa spår: 04. Wonderin’

Boney M. – Christmas Album (1981)

Nu börjar det likna något! Här har vi julmusik som inte har vett att skämmas för sig. Boney M.s julalbum är bandets i ordningen åttonde studioalbum. Den mest kända låten från skivan var dock redan tre år gammal när albumet gavs ut. Hitten ”Mary’s Boy Child / Oh My Lord” hade släppts som singel 1978.

Vem tror ni låg bakom Boney M. om inte ärkeskojaren Frank Farian? D.v.s. samma opportunistiska Bert Karlsson-figur som några år senare skulle komma att ligga bakom bluffen Milli Vanilli. Precis som Milli Vanilli bara var ett fejk-band var Boney M. förstås inte heller ett riktigt band. Initialt stod Frank Farian i själva verket helt på egen hand för allt sjungande. Det sena 70-talets studioteknik tillät honom att låta både som man och kvinna genom att pitcha rösten upp och ner. Det var först när Boney M. började få uppmärksamhet som han påbörjade sökandet efter lämpliga (snygga) ansikten som kunde fronta bandet.

Detta är julalbumet som skapar rätt stämning runt granen. Extrapoäng för tonartshöjningen i ”Jingle Bells”.

Bästa Spår: Jingle Bells

Blandade Artister – Så Mycket Bättre (2019)

Lyssnar folk verkligen på det här?

Herregud.

Självgoda andrasorteringskändisar från den svenska artistankdammen tolkar varandras dussinlåtar på ansträngda sätt. Kan det bli sämre?

Det är inte ofta jag blir upprörd. Men jag kände mig tvungen att få ur mig det här efter att ha hört Magnus Ugglas urfåniga version av Petters ”Det går bra nu” i bilen tidigare idag.

När en usel cover på Tomas Ledins ”En del av mitt hjärta” spelades några minuter senare trodde jag först att jag hörde ytterligare en radioplåga från årets ”Så Mycket Bättre”. Döm om min förvåning när programledaren då förklarar att det jag precis har lyssnat på var soundtracket till en ny svensk storfilm baserad på Tomas Ledins låtar och texter.

Tomas Ledins låtar och texter…

Har ni hört något så dumt?

Inte nog med det. Malin Åkerman, en av de få Hollywood-stjärnor som vi har, har tydligen nedlåtit sig till att spela en av huvudrollerna i denna film.

Det är lite som om Max Von Sydow hade spelat en av huvudrollerna i den där Sean Banan-filmen som kom för några år sedan.

Var är världen på väg?

Och nej. Detta är förstås ingen skiva i klassisk bemärkelse. Men det är ju å andra sidan bara en tidsfråga innan eländet är sammanställt i någon bensinmackssamling och säljs på en Circle-K nära dig. Och den kommer säkert att sälja bra också.

Bästa spår: Miss Li- Lev nu dö sen

Ed Sheeran – No.6 Collaborations Project (2019)

Apropå ”Sagan Om Ringen”-musik… Den här britten gjorde ju ”I See Fire”, som var ledmotivet till den andra filmen i Peter Jacksons filmatisering av ”Bilbo”. Låten är lite som filmserien kan man säga. Helt OK, men liknelsen ”att koka soppa på en spik” ligger nära till hands. För precis som att Tolkiens drygt hundra sidor långa bok inte håller för att kavlas ut över tre jättelånga filmer håller inte Sheerans enda melodistrof för att tänjas ut över en fem minuter lång låt.

Sedan genombrottet vid decenniets början har Ed Sheeran radat upp hits och utmärkelser. Tidigare i år slog han t.o.m. rekordet för tidernas mest lukrativa turné, ett rekord som tidigare innehades av U2. Sheeran är än en av världens absolut hetaste artister just nu, och det övergår mitt förstånd fullständigt.

På sin senaste skiva No.6 Collaborations Project samarbetar Sheeran med den amerikanska musikindustrins grädda. Åtminstone hälften av dem är så inne att en trendvilsen föredetting som jag själv aldrig ens har hört talas om dem. De femton namntunga spåren imponerar genom att inte innehålla en enda originell idé någonstans. Den enda låten som sticker ut lite är den sista, och det är bara för att den råkar innehålla en distad gitarr. Det gör den bara annorlunda, inte bättre.

Bästa spår: 08. Remember The Name

Milli Vanilli – Girl You Know It’s True (1989)

1989 råder Milli Vanilli-feber. Den tysk-franska popduon dominerar listorna fullständigt. Från debutalbumet Girl You Know It’s True släpps fem singlar, och samtliga når topp-5 på Billboardlistan. Själva albumet hänger med i 41 veckor på Billboardlistans topp-10. Det är svårslaget.

Milla Vanilli bestod av fransmannen Fabrice Morvan och tysken Rob Pilatus. Förutom att båda var modellsnygga (de var modeller), så kunde de både sjunga, rappa och dansa. 1989 fans det inte ett tonårsflickrum som inte hade någon eller båda på väggen. Särskilt blyga var de inte. I en intervju med Time Magazine liknade sig Pilatus vid Elvis och resonerade kring termerna att Milli Vanillis framgångar var så häpnadsväckande att deras talanger utan vidare kunde skattas över såväl Dylan som McCartney och Jagger.

Men någonting stod inte helt rätt till… När duon flögs över till USA för sina första MTV-intervjuer förvånades MTV-teamet över hur usel Morvans och Pilatus engelska var. Visst var det väl konstigt att de som knappt kunde göra sig förstådda när de beställde en kopp kaffe på Starbucks kunde sjunga så välartikulerat när de stod i en studio?

Riktigt genant blir det på en konsert i Connecticut, när en textrad från låten ”Girl, you know it’s true” börjar haka upp sig och gör det pinsamt tydligt att duon kör singback. Alltså bara singback. Sakta men säkert började fasaden krackelera, och 1990 kom så det stora avslöjandet: Varken Morvan eller Pilatus hade sjungit en enda ton på någon av inspelningarna. De var ingenting annat än snygga posterboys.

Entertainment-branschen är inte känd för att vara förlåtande. Milli Vanilli hamnar omedelbart i kylan och Morvan och Pilatus får traska tillbaka med den där Grammyn för bästa artist som de precis hade varit och hämtat. Därefter börjar rättsprocesserna att hagla. En dom fastslår att de tio miljoner som köpt en Milli Vanilli-skiva är berättigade till att få pengarna tillbaka, plus att behålla skivan i fråga.

Morvan och Pilatus dagar i rampljuset var med detta över. Men producenten bakom Milli Vanilli; Frank Farian (som för övrigt även ligger bakom Boney M) ger sig faktiskt inte. Han ger ut ett nytt album som han väljer att kalla för ”The Real Milli Vanilli – The Moment Of Truth”. På detta får de som sjöng i stället för Pilatus och Morvan förra gången sjunga ytterligare en gång, men den här gången även pryda omslaget. Någon succé blir det dock inte denna gång.

Bästa spår: Nä, detta har jag faktiskt inte orkat plåga mig igenom, men ”Girl You Know It’s True” har flest spelningar på Spotify i alla fall.

Elvis Presley – Having Fun With Elvis On Stage (1974)

Having Fun With Elvis On Stage är beviset på att Elvis Presley knappast hade lyckats som standup-komiker. Det är även beviset för att det kanske inte var Elvis mellansnack som i första hand lockade publiken till konserterna.

Men idén är kul! Även om Elvis karriär vid det här laget hade passerat sin peak var det fortfarande en tid då man kunde sälja nästan vad som helst bara det stod Elvis namn på produkten. Elvis legendariska manager överste Tom Parker låg bakom det hela. Han kom på den geniala idén att om han bara undvek att ta med några faktiska låtar på ett Elvis-album så skulle albumet inte täckas av det kontrakt som Elvis hade med RCA Records. Detta skulle då innebära att Parker kunde ge ut albumet på sitt eget skivbolag och tjäna alla pengarna helt själv. Fullkomligt briljant, eller hur?! Parker klippte helt sonika samman mellansnacket från diverse Elvis-framträdanden. Materialet utgörs så omväxlande av tjut från publiken, hummanden och ”well, well, wells” från Elvis, korta anekdoter och ett och annat dåligt skämt. Samt introduktion av låtar som man aldrig får höra.

Tyvärr för överste Parkers del gick det inte hela vägen. RCA Records skickade snart sina allra elakaste advokater på Parker och fick honom att dra tillbaka Having Fun With Elvis On Stage. Därefter gav RCA Records ut skivan på nytt, fast med en RCA Records-logga på konvolutet. RCA Records var även hyggliga nog att upplysa konsumenten om att detta rörde sig om ett ”Talking Album Only”, genom att lägga till en liten text som förklarade detta på baksidan.

Having Fun With Elvis On Stage nådde som bäst plats 130 på Billboard-listan. Elvis Presley själv hatade skivan. Och det gjorde nog de flesta som köpte den också.

Having Fun With Elvis On Stage finns tyärr inte att åtnjuta på Spotify. Men på Youtube kan man hitta mästerverket i sin fulla prakt.