David Hasselhoff – Looking For Freedom (1989)

Showbusiness handlar om ungefär 10 procent talang och 90 procent timing. När den 36-årige amerikanska nöjesprofilen David Hasselhoff dammade av den tio år gamla dängan ”Looking For Freedom” och framförde den på Berlinmuren bara veckor efter att muren hade börjat rivas gjorde han detta väl medveten om vilket massivt PR-genomslag han samtidigt skapade. Sen kan man ju förstås alltid försöka maskera sin profithunger med att påstå att man är en del av en rörelse. Eller så saknar man bara helt självinsikt och förmågan att sätta sig själv i ett större sammanhang. 2004 uttryckte David Hasselhoff sitt missnöje över att det saknades en bild på honom inne på Checkpoint Charlie-museet. Både Gorbatjov och Reagan finns ju på bild där. För visst var det väl ”The Hoff” och ingen annan som såg till att muren slutligen togs ner?

Tvärtemot vad man skulle kunna tro så har David Hasselhoff ingen anknytning till Tyskland. I alla fall inte i modern tid. Hans gammelfarmor emigrerade till USA 1865. Själv föddes han i Baltimore 1952 och var före ”Looking For Freedom” mest känd för sin roll som Michael Knight i tv-serien ”Knight Rider”, i vilken han bekämpar brott tillsammans med en pratande bil. Musikkarriären kickstartades med debutalbumet Night Rocker 1985, som blev en mycket oväntad succé i Västtyskland. Hasselhoff har sedan dess kunnat avnjuta en relativt framgångsrik artistkarriär på tysk mark.

Albumet Looking For Freedom släpptes enbart i syfte att rida på framgångsvågen på hitsingeln med samma namn. Den som letar efter musik som aspirerar på högre konstnärliga värden bör nog se sig om efter någonting annat. Hasselhoff bjuder på ogenerat och dansvänligt publikfrieri hela vägen till Tyskland. De flesta låtarna är skrivna av den tyska producenten Jack White (som egentligen heter Horst Nussbaum), som genom åren även jobbat med diverse andra bedrövliga akter så som Paul Anka och Barry Manilow.

Bästa spår: 07. Looking For Freedom

Survivor – Eye Of The Tiger (1982)

1982 såg det mörkt ut för Chicago-bandet Survivor. Deras två första plattor hade floppat och de var oroliga att skivbolagets tålamod började tryta. Men när keyboardisten Jim Peterik kom hem en dag fanns det ett meddelande ifrån självaste Sylvester Stallone på hans telefonsvarare. Den berömda skådespelaren var mitt uppe i arbetet med sin nya Rocky-film; Rocky III (vilket inte är den grymma med Dolph Lundgren som sovjetisk boxare, utan den som kom innan den), och han var på jakt efter ett nytt sound att ackompanjera en av nyckelscenerna med. I en tidig version av filmen hade han använt sig av Queens ”Another One Bites The Dust”. Att säkra rättigheterna till den var dock för dyrt, så Stallones budgetvariant fick bli att låta det då ganska okända hårdrocksbandet Survivor skriva ihop en låt i stället.

Jim Peterik och hans bandkamrater antog snabbt utmaningen. De fick några minuter av filmen skickad till sig och började fundera. Snart kom de på genidraget att låta ackordbytena i riffet timea Rockys boxningsslag, och på den vägen var det. Titeln tog de från ett citat i filmen signerat rollkaraktären Apollo Creed: ”You had that Eye of the Tiger, man… The Edge. You gotta get it back.” Rocky III blev en mycket populär film och Survivors ”Eye Of The Tiger” blev en ännu populärare låt.

Med vinden i seglen tog förstås Survivor tillfället i akt och släppte i samma veva ett album med ”Eye Of The Tiger” som paradnummer. Skivan Eye Of The Tiger är precis lika usel som man kan föreställa sig: Det är ingenting mindre än 37 minuter smaklös och fantasibefriad arenarock helt utan självdistans. Det är faktiskt svårt att förstå hur Stallone kunde betrakta Survivor som ett lämpligt substitut till Queen.

Survivors sångare Dave Bickler hoppade av bandet kort efter releasen av albumet. Avhoppet var i ren protest. Han tyckte nämligen att den omåttliga succén med ”Eye Of The Tiger” gjorde honom förtjänt av ett betydligt fetare lönekuvert. Hans karriär efter det har begränsat sig till att sjunga radio-jinglar och reklamlåtar, så det är väl kanske inte alldeles givet att han gjorde rätt val.

Bästa spår: 01. Eye Of The Tiger

4 Non Blondes – Bigger, Better, Faster, More! (1992)

Många dåliga skivköp har det blivit genom åren. Är man så gammal som vad jag är så kommer man ihåg den gamla tuffa tiden då det var som att köpa grisen i säcken när man köpte skiva. Fenomen som ”Streaming” eller ”nerladdning” fanns inte ens som tankebegrepp då. Ett av mina absolut sämsta skivköp någonsin måste vara detta bottennapp av det kortvariga one-hit-wonder-bandet 4 Non Blondes. Lockad av deras stora hitsingel ”What’s Up?” införskaffade jag deras första och enda album Bigger, Better, Faster, More!. Skivan är fullständigt genomusel från början till slut. Men genom att rida på framgångarna av ”What’s Up?” sålde den förstås bra ändå.

4 Non Blondes splittrades 1994 mitt under arbetet med bandets andra album, vilket de ändå hade förstånd nog att förskona världen ifrån. Sångerskan Linda Perry har det dock inte gått någon nöd på. Efter att 4 Non Blondes gick i graven har hon åtnjutit en riktigt fin karriär som låtskrivare och producent åt andra artister. Hon ligger bl.a. bakom hits som Christina Aguileras ”Beautiful”, Pinks ”Get The Party Started” och flera av låtarna på Gwen Stefanis debutalbum. På senare år har hon bl.a. jobbat ihop med Adele och Miley Cyrus.

Bästa spår: 03. What’s Up?

Nick Borgen – We Are All The Winners (1993)

Nick Borgen var på vippen att bli diskad med sitt bidrag till Melodifestivalen 1993. På den tiden fick man fortfarande bara sjunga på svenska i tävlingen, och Borgens låt hade flera ord på engelska i refrängen. Efter att regelverket hade luslästs gavs dock ”We Are All The Winners” klartecken, och låten slutade sedan som hedersam tvåa i tävlingen. Vann gjorde Arvingarna med sin ”Heloise”. ”We Are All The Winners” kom efteråt att bli en stor hit i Sverige.

Om man ska hitta någonting som faktiskt är värre att lida sig igenom än en tv-kväll framför Melodifestivalen så skulle väl det möjligen vara att lyssna igenom ett helt album med Nick Borgen. We Are All The Winners innehåller inte ett enda minnesvärt ögonblick. Men man får ge Borgen att det är ett rätt festligt tilltag att bjuda på titellåten även som singbackspår på albumet.

Bästa spår: 02. Du e’ det finaste jag vet

Scorpions – Crazy World (1990)

Den kanske mest underhållande konspirationsteori som florerar på nätet just nu är att CIA ska ha skrivit Scorpions megahit ”Wind Of Change”. Detta ska CIA ha gjort för att infiltrera de då fortfarande tillstängda öststaterna med västerländsk kultur, i syfte att få ett snabbt slut på det kalla kriget. Scorpions frontman Klause Meine konfronterades med uppgifterna i en podcast på ämnet, men skojade bara bort det hela: ”Det är en bra filmidé”, skrattade han, varpå han bedyrade att CIA inte har haft någonting med låten att göra.

Skivan Crazy World är annars arenarock när den är som sämst. Det som kanske mest talar för att konspirationsteorin är sann är att alla låtarna på Crazy World förutom just ”Wind Of Change” är så makalöst usla. Man undrar liksom hur det är möjligt att de kan vara skrivna av samma personer.

CIA borde ha skrivit alla låtarna på albumet.

Bästa spår: 04. Wind Of Change

Joe Exotic – I Saw A Tiger (2013)

Har ni sett den hysteriska dokumentärserien om tigerkungen Joe Exotic på Netflix? Serien skyltar ett persongalleri så skruvat att man inte hade kunnat fantisera ihop någonting ens i närheten lika bisarrt utan att folk hade tyckt att det var för osannolikt. Huvudpersonen och zoo-ägaren Joe Exotic – som förresten har tidernas hockeyfrilla – lever i ett polygamt homosexuellt äktenskap och går omkring beväpnad med revolver. Han är i ständig fejd med djurrättsaktivister och har siktet inställt på att bli president samtidigt som han filar på hur han ska mörda sin värsta zoo-rival.

Joe Exotic har även gjort musik, något som man får flera smakprov på i dokumentärserien. Hans usla countrylåtar handlar oftast om tigrar och ackompanjeras inte sällan av lika smaklösa som ofrivilligt komiska videos.

Joe Exotic sjunger dock inte själv, även om han vill att vi ska tro det. Han läppsynkar. Han skrev faktiskt inte ens låtarna. Exotic lyckades lura sångaren Danny Clinton och dennes kompanjon musikern Vince Johnson att göra låtarna åt honom, mot ett löfte att de skulle få vara med i hans tilltänkta reality-show, som förstås aldrig blev av.

Underhållande musik detta, även om den inte är särskilt bra. Musiken finns tyvärr inte på Spotify. Men ni hittar den överallt på Youtube.

Bästa spår: I Saw A Tiger

Lou Bega – A Little Bit Of Mambo (1999)

Tro det eller ej. Men det här albumet sålde faktiskt platina i tio länder. Försäljningssiffrorna drevs förstås fram av jättehitten ”Mambo No. 5”, som under en tid låg etta på nästan alla topplistor världen över. ”Mambo No. 5″ baserades på en sampling av en gammal mambo/jazz-dänga från 1949 av den kubanska musikern Damaso Perez Prado. Det Lou Bega tillförde var egen text och sång över Prados instrumentala stycke. Detta ogillades av Prados efterlevande, som snabbt stämde Bega för upphovsrättsbrott. Rättsprocessen kom att hålla på i sju år innan ett avgörande fälldes i Prados favör, och Bega fick vackert acceptera att dela royalty-intäkterna för”Mambo No. 5” lika med Prados efterlevande.

Man kan säga att Lou Begas artistkärriär var kort men intensiv. Han följde upp A Little Bit Of Mambo med Ladies And Gentlemen två år senare, men det blev mest en angelägenhet för de närmast sörjande. Allmänhetens intresse för hans tramsiga latinopop hade svalnat avsevärt vid det laget. Nu för tiden lägger Lou Bega sin energi på att tjäna Jesus i stället. Han är missionerade medlem i den radikala kristna sekten The Last Reformation; en rörelse som jämförts med Scientologikyrkan i sina galenskaper.

Bästa spår: 01. Mambo No. 5

Backstreet Boys – Backstreet Boys (1996)

2008 dömdes stjärnmanagern Lou Pearlman till 25 års fängelse för omfattande bedrägeriverksamhet. Han hade under många år lyckats försnilla mer än 300 miljoner dollar genom att lura finansiärer att investera i hans företag Trans Continental Airlines Travel Services Inc och Trans Continental Airlines Inc. Inget av företagen existerade på riktigt. De var bara pappersprodukter.

Visst är det illa att lura och bedra folk, men jag skulle vilja påstå att Pearlmans brott mot musiken under det glada 90-talet trumfade hans ekonomiska brottslighet både i omfattning och i mänskligt lidande.

Genom att skapa band som Backstreet Boys och NSYNC var Lou Pearlman en av de starkast drivande krafterna bakom den explosion av bildsköna pojkband som plötsligt kom att dominera listorna under den senare hälften av 90-talet. Pearlman hade inspirerats av New Kids On The Blocks enorma framgångar vid decenniets början, och helt enkelt bestämt sig för att kopiera konceptet rakt av. För säkerhets skull rekryterade han New Kids On The Blocks manager som konsultativt stöd. Med en annons i Orlando Sentinel påbörjade han sedan sökandet efter lämpliga medlemmar till sitt pojkband och höll under några månader 92-93 auditions med hundratals lycksökare. Till slut bestämde han sig för att satsa på AJ McLean, Howie Dorough, Nick Carter, Kevin Richardson och Brian Littrell. Han döpte gruppen till Backstreet Boys (efter Backstreet Market i Orlando) och skeppade iväg dem till Sverige för att spela in låtar med Max Martin och Deniz Pop. Resultatet blev ingenting mindre än en supersuccé. Med 100 miljoner sålda album är Backstreet Boys tidernas bäst säljande pojkband.

Hur värderar man egentligen nåt sånt här? Backstreet Boys självbetitlade debutalbum vimlar förstås av medryckande melodier och starka refränger. Men samtidigt är allt så genomcyniskt kommersiellt att det bara blir motbjudande. Samtliga låtar är skrivna av proffslåtskrivare, med varenda ton minutiöst utstuderad för att skapa största möjliga hitfaktor. Backstreet Boys-pojkarna själva bidrar med utseende och sång. Sjunga var de förvisso duktiga på. Men även om de inte hade varit det hade det inte spelat någon roll. Det hade man bara rättat till i efterproduktionen.

Backstreet Boys turnerar fortfarande världen runt och släppte ett nytt album så sent som 2019. För Lou Pearlman har det gått sämre. Han avled i fängelset 2016, bara 62 år gammal. Innan dess hade han hunnit med att bli stämd av samtliga band som han hade representerat under sin karriär, inklusive Backstreet Boys.

Bästa spår: 05. Quit Playing Games With My Heart

Kevin Federline – Playing With Fire (2006)

När jag för ett gäng år sedan blev arbetslös och av Arbetsförmedlingen fick mig tilldelad en s.k. ”jobbcoach” fick jag upprepat höra att jag måste ”använda mitt kontaktnätverk”. Ungefär så tänkte nog Kevin Federline också. För egen del hade jag ju inte särskilt många trådar att dra i, men ”K-Fed” var ändå gift med Britney Spears – världens då största popstjärna – så för honom var det väl fullt naturligt att betrakta musikartistyrket som en fullt rimlig karriärbana.

Kevin Federline började jobba på sitt debutalbum Playing With Fire någon gång 2005. Hans förmögna hustru finansierade projektet och den generöst tilltagna budgeten tillät honom att koppla in flera av de just då allra hetaste producenterna. Disco D hade t.ex. nyligen jobbat med 50 Cent och J.R. Rotem hade bl.a. producerat Rihanna.

…Då måste det väl ha varit upplagt för braksuccé, eller?

Nja… Resultatet blev ett genomuselt hip-hop-album med en Kevin Federline rappande banaliteter över helt ointressanta beats. Playing With Fire blev ett magplask såväl försäljningsmässigt som kritikermässigt. På sajten Metacritic, som räknar samman betyg från mängdvis av recensioner från olika ställen, har Playing With Fire fortfarande rekordet för lägsta sammanvägda betyg av alla.

Skivsläppet var planerat att följas upp av en U.S.A.-turné. Första spelningen i New York lockade dock endast 300 besökare, varav bara en tredjedal fortfarande dröjde sig kvar när konserten var slut. Detta i en lokal som kunde inrymma 1500 åhörare. Till nästa konsert i Chicago skänktes biljetter bort gratis i ett försök att bättra på publiktrycket något. När inte ens det tilltaget lyckades attrahera fler intresserade ställdes resten av turnén in och Federline lade musikkarriären på hyllan.

Tyvärr förnekar oss Spotify nöjet att avnjuta Playing With Fire. Men låten ”Popozao”, som släpptes som singel strax innan albumet kom ut, finns i alla fall att lyssna på (i tre remixar dessutom). Jag lägger upp den i stället.

Bästa spår: Popozao

Michael Bolton – Time, Love & Tenderness (1991)

När jag startade den här bloggen gjorde jag ett medvetet val att inte betygsätta skivorna som jag skriver om. Anledningen till det är tråkiga erfarenheter från en tidigare musiksajt som jag drev för några år sedan. Att se sin favoritskiva få ett lågt betyg på någon obskyr hobbyrecensents musikblogg verkar tydligen kunna dra fram det sämsta ur människor.

Men nu när jag börjar inse att ingen läser det här ändå känner jag att jag lika gärna börja sätta lite betyg igen. För jag tycker ju att det är kul egentligen. Så fr.o.m. idag torsdagen den 30:e januari 2020 blir det betyget 1-5 stjärnor på alla skivor som jag skriver om. De som redan är publicerade har jag betygsatt retroaktivt.

Vilken skiva ska då få vara den första att föräras med ett betyg på ansedda enskivaperdag.com? Ja, det är ju alltid roligare att såga efter fotknölarna än att hylla någonting. Och allra roligast är förstås att såga någon med en lustig frisyr – så först ut får bli Michael Bolton och hans avgrundsusla Time, Love & Tenderness från 1991.

Michael Bolton har väl inte stått för många minnesvärda ögonblick i musikhistorien direkt. Men med Time, Love & Tenderness lyckades han åtminstone lämna ett bestående avtryck. Inledande låten ”Love Is A Wonderful Thing” är nämligen den låt som har genererat högst skadestånd till upphovsrättsmakaren genom tiderna avseende plagiatfall som har avgjorts i domstol. Hela fem miljoner dollar fick Michael Bolton punga ut med till Isley Brothers. Enligt devisen ”om man ska fuska kan man lika gärna göra det ordentligt” stal Bolton inte bara melodin från Isley Brothers-låten från 1964; han stal även låttiteln och delar av texten. Går det så går det.

Time, Love & Tenderness utgörs av 44 minuter superproducerad klämkäck arena-pop av det allra mest avskyvärda slaget. I egenskap av sångare och låtskrivare är Bolton den som får hållas ansvarig för majoriteten av bedrövligheterna. Men till sista låten har han faktiskt fått draghjälp av en känd låtskrivarpartner som borde ha vetat bättre; självaste Bob Dylan hjälpte faktiskt till att skriva ”Steel Bars” i ett av sina mindre nogräknade samarbeten.

Bästa spår: Det finns inga bra.