John Lennon – Unfinished Music No. 1: Two Virgins (1968)

Ibland kan det kännas mödosamt att hålla på och skriva en massa låtar. Råkar man då ha en smula konstnärligt förtroendekapital uppbyggt sedan tidigare kan man ju i stället spela in lite oväsen och dra avant-garde-kortet: ”Ni simpla bönder förstår inte min konst”, liksom. Så gjorde John Lennon ibland. Inte minst på sitt första soloalbum Unfinished Music No.1: Two Virgins.

Det är ingen överdrift att påstå att Unfinished Music gör skäl för sitt namn. Det finns nämligen inga låtar på skivan. Det plonkas på något piano här, det visslas lite där, det görs några sporadiska utrop eller så gnisslar det en stund. Det hela är faktiskt ganska olyssningsbart. John Lennon passade på att spelade in spektaklet hemma hos sig tillsammans med Yoko Ono när hans fru Cynthia var iväg på semester i Grekland. Cynthia Lennon blev måttligt förtjust när hon klev in i villan och hittade John och Yoko sittandes tätt intill varandra iklädda varsin morgonrock.

John Lennons kollegor i Beatles blev heller inte de märkvärdigt imponerade av detta alster. Trots att beatlarna ägde skivbolaget Apple Records tillsammans fick Lennon ägna sex månader åt att övertala de andra att ge ut skivan på bolaget. När den väl släpptes fick den betydligt mer uppmärksamhet för sitt omslag än för sitt ljudmässiga innehåll. Fotografiet på konvolutets framsida föreställer John och Yoko spritt språngandes nakna. Moralpaniken som följde resulterade i att skivan fick släppas på nytt, fast med ett omslag utanpå omslaget vilket dolde allt under axelhöjd på paret.

Bästa spår:

Dee Dee King – Standing In The Spotlight (1989)

Punkikonen Dee Dee Ramones musikaliska bana tog en oväntad vändning efter att han 1989 hoppade av Ramones. Inspirerad av New Yorks snabbt framväxande hiphop-scen antog han aliaset Dee Dee King och började spela in sin egen variant på hiphop-musik. Inspelningssessionerna mynnade ut i solodebuten Standing In The Spotlight, som kom att bli ett fullkomligt superfiasko. Skivan ratades av fansen och förlöjligades av kritikerna. Dee Dee skulle aldrig försöka sig på att göra hiphop igen efter detta.

Dee Dee Ramone hade kommit i kontakt med hiphopen under sin tid på rehab. Till inspelningarna av Standing In The Spotlight var han nykter för första gången på många år. Väl medveten om sin beroendepersonlighet visste han också hur bräckligt hans nya renlevnadstillstånd var. Under inspelningarna vågade han inte ens gå iväg till mataffären själv för att köpa lunch, i rädsla för att stöta på någon langare på vägen och trilla dit på nytt. I slutändan gick det heller inte särskilt bra för Dee Dee. Han lyckades hålla sig nykter under några år på 90-talet, men föll snart tillbaka i gamla vanor. Han dog 2002 i en heroinöverdos.

Standing In The Spotlight är ett ganska udda hiphop-album. Även om Dee Dee hade lyssnat en hel del på hiphop så visste han inte riktigt hur man gjorde hiphop. …Så i stället för att använda sig av samplingar för att skapa beats – vilket ju var brukligt – spelades skivan in mer som ett konventionellt rock n’ roll-album med trummor, bas och gitarr. På detta lade Dee Dee sedan sin amatörmässiga rap. Slutresultatet är smått underhållande, men inte särskilt bra.

Standing In The Spotlight finns inte på spotify. Men skivan finns i sin helhet på youtube.

Bästa spår: 03. Baby Doll

Leonard Nimoy – Leonard Nimoy Presents Mr. Spock’s Music From Outer Space (1967)

I slutet av 60-talet råder ”Star Trek”-feber. Den nya tv-serien är något av det fräckaste man kan bevittna på dumburken och seriens främsta behållning är den supercoola karaktären Mr. Spock, som spelas av Leonard Nimoy. Mr. Spock känns igen på sina karaktäristiska spetsiga öron och lustiga frisyr. Han är hälften människa och hälften utomjording från planeten Vulcan. I Leonard Nimoys tappning blir karaktären oerhört populär.

Någon gång i början av 1967 vädrar ett marknadsföringsgeni på skivbolaget Dot Records bra business och vänder sig till Leonard Nimoy med ett erbjudande om skivkontrakt. Man tänker sig cyniskt att många skivor säkerligen kan säljas bara genom att kapitalisera på populariteten av Mr. Spock-karaktären. Dot Records får inte helt fel.

Leonard Nimoy Presents Mr. Spock’s Music From Outer Space är ett ganska fragmentariskt (för att inte bara säga slarvigt) album som mest bygger på olika mystiska ”rymdljud” och Nimoys berättarröst. Men han sjunger också ibland, som t.ex. på tredjespåret ”Where Is Love”. Ledmotivet till ”Star Trek” är även det inkastat på albumet, samt – av någon outgrundlig anledning – ledmotivet till tv-serien ”Mission Impossible”.

Leonard Nimoy Presents Mr. Spock’s Music From Outer Space är faktiskt bara det första i en serie album släppta av Leonard Nimoy. Senare försök var kanske lite mer seriöst menade (dock inte nödvändigtvis bättre), men det här är i alla fall det klart mest roande.

Bästa spår: 06. Twinkle, Twinkle Little Earth

David Hasselhoff – Looking For Freedom (1989)

Showbusiness handlar om ungefär 10 procent talang och 90 procent timing. När den 36-årige amerikanska nöjesprofilen David Hasselhoff dammade av den tio år gamla dängan ”Looking For Freedom” och framförde den på Berlinmuren bara veckor efter att muren hade börjat rivas gjorde han detta väl medveten om vilket massivt PR-genomslag han samtidigt skapade. Sen kan man ju förstås alltid försöka maskera sin profithunger med att påstå att man är en del av en rörelse. Eller så saknar man bara helt självinsikt och förmågan att sätta sig själv i ett större sammanhang. 2004 uttryckte David Hasselhoff sitt missnöje över att det saknades en bild på honom inne på Checkpoint Charlie-museet. Både Gorbatjov och Reagan finns ju på bild där. För visst var det väl ”The Hoff” och ingen annan som såg till att muren slutligen togs ner?

Tvärtemot vad man skulle kunna tro så har David Hasselhoff ingen anknytning till Tyskland. I alla fall inte i modern tid. Hans gammelfarmor emigrerade till USA 1865. Själv föddes han i Baltimore 1952 och var före ”Looking For Freedom” mest känd för sin roll som Michael Knight i tv-serien ”Knight Rider”, i vilken han bekämpar brott tillsammans med en pratande bil. Musikkarriären kickstartades med debutalbumet Night Rocker 1985, som blev en mycket oväntad succé i Västtyskland. Hasselhoff har sedan dess kunnat avnjuta en relativt framgångsrik artistkarriär på tysk mark.

Albumet Looking For Freedom släpptes enbart i syfte att rida på framgångsvågen på hitsingeln med samma namn. Den som letar efter musik som aspirerar på högre konstnärliga värden bör nog se sig om efter någonting annat. Hasselhoff bjuder på ogenerat och dansvänligt publikfrieri hela vägen till Tyskland. De flesta låtarna är skrivna av den tyska producenten Jack White (som egentligen heter Horst Nussbaum), som genom åren även jobbat med diverse andra bedrövliga akter så som Paul Anka och Barry Manilow.

Bästa spår: 07. Looking For Freedom

Survivor – Eye Of The Tiger (1982)

1982 såg det mörkt ut för Chicago-bandet Survivor. Deras två första plattor hade floppat och de var oroliga att skivbolagets tålamod började tryta. Men när keyboardisten Jim Peterik kom hem en dag fanns det ett meddelande ifrån självaste Sylvester Stallone på hans telefonsvarare. Den berömda skådespelaren var mitt uppe i arbetet med sin nya Rocky-film; Rocky III (vilket inte är den grymma med Dolph Lundgren som sovjetisk boxare, utan den som kom innan den), och han var på jakt efter ett nytt sound att ackompanjera en av nyckelscenerna med. I en tidig version av filmen hade han använt sig av Queens ”Another One Bites The Dust”. Att säkra rättigheterna till den var dock för dyrt, så Stallones budgetvariant fick bli att låta det då ganska okända hårdrocksbandet Survivor skriva ihop en låt i stället.

Jim Peterik och hans bandkamrater antog snabbt utmaningen. De fick några minuter av filmen skickad till sig och började fundera. Snart kom de på genidraget att låta ackordbytena i riffet timea Rockys boxningsslag, och på den vägen var det. Titeln tog de från ett citat i filmen signerat rollkaraktären Apollo Creed: ”You had that Eye of the Tiger, man… The Edge. You gotta get it back.” Rocky III blev en mycket populär film och Survivors ”Eye Of The Tiger” blev en ännu populärare låt.

Med vinden i seglen tog förstås Survivor tillfället i akt och släppte i samma veva ett album med ”Eye Of The Tiger” som paradnummer. Skivan Eye Of The Tiger är precis lika usel som man kan föreställa sig: Det är ingenting mindre än 37 minuter smaklös och fantasibefriad arenarock helt utan självdistans. Det är faktiskt svårt att förstå hur Stallone kunde betrakta Survivor som ett lämpligt substitut till Queen.

Survivors sångare Dave Bickler hoppade av bandet kort efter releasen av albumet. Avhoppet var i ren protest. Han tyckte nämligen att den omåttliga succén med ”Eye Of The Tiger” gjorde honom förtjänt av ett betydligt fetare lönekuvert. Hans karriär efter det har begränsat sig till att sjunga radio-jinglar och reklamlåtar, så det är väl kanske inte alldeles givet att han gjorde rätt val.

Bästa spår: 01. Eye Of The Tiger

4 Non Blondes – Bigger, Better, Faster, More! (1992)

Många dåliga skivköp har det blivit genom åren. Är man så gammal som vad jag är så kommer man ihåg den gamla tuffa tiden då det var som att köpa grisen i säcken när man köpte skiva. Fenomen som ”Streaming” eller ”nerladdning” fanns inte ens som tankebegrepp då. Ett av mina absolut sämsta skivköp någonsin måste vara detta bottennapp av det kortvariga one-hit-wonder-bandet 4 Non Blondes. Lockad av deras stora hitsingel ”What’s Up?” införskaffade jag deras första och enda album Bigger, Better, Faster, More!. Skivan är fullständigt genomusel från början till slut. Men genom att rida på framgångarna av ”What’s Up?” sålde den förstås bra ändå.

4 Non Blondes splittrades 1994 mitt under arbetet med bandets andra album, vilket de ändå hade förstånd nog att förskona världen ifrån. Sångerskan Linda Perry har det dock inte gått någon nöd på. Efter att 4 Non Blondes gick i graven har hon åtnjutit en riktigt fin karriär som låtskrivare och producent åt andra artister. Hon ligger bl.a. bakom hits som Christina Aguileras ”Beautiful”, Pinks ”Get The Party Started” och flera av låtarna på Gwen Stefanis debutalbum. På senare år har hon bl.a. jobbat ihop med Adele och Miley Cyrus.

Bästa spår: 03. What’s Up?

Nick Borgen – We Are All The Winners (1993)

Nick Borgen var på vippen att bli diskad med sitt bidrag till Melodifestivalen 1993. På den tiden fick man fortfarande bara sjunga på svenska i tävlingen, och Borgens låt hade flera ord på engelska i refrängen. Efter att regelverket hade luslästs gavs dock ”We Are All The Winners” klartecken, och låten slutade sedan som hedersam tvåa i tävlingen. Vann gjorde Arvingarna med sin ”Heloise”. ”We Are All The Winners” kom efteråt att bli en stor hit i Sverige.

Om man ska hitta någonting som faktiskt är värre att lida sig igenom än en tv-kväll framför Melodifestivalen så skulle väl det möjligen vara att lyssna igenom ett helt album med Nick Borgen. We Are All The Winners innehåller inte ett enda minnesvärt ögonblick. Men man får ge Borgen att det är ett rätt festligt tilltag att bjuda på titellåten även som singbackspår på albumet.

Bästa spår: 02. Du e’ det finaste jag vet

Scorpions – Crazy World (1990)

Den kanske mest underhållande konspirationsteori som florerar på nätet just nu är att CIA ska ha skrivit Scorpions megahit ”Wind Of Change”. Detta ska CIA ha gjort för att infiltrera de då fortfarande tillstängda öststaterna med västerländsk kultur, i syfte att få ett snabbt slut på det kalla kriget. Scorpions frontman Klause Meine konfronterades med uppgifterna i en podcast på ämnet, men skojade bara bort det hela: ”Det är en bra filmidé”, skrattade han, varpå han bedyrade att CIA inte har haft någonting med låten att göra.

Skivan Crazy World är annars arenarock när den är som sämst. Det som kanske mest talar för att konspirationsteorin är sann är att alla låtarna på Crazy World förutom just ”Wind Of Change” är så makalöst usla. Man undrar liksom hur det är möjligt att de kan vara skrivna av samma personer.

CIA borde ha skrivit alla låtarna på albumet.

Bästa spår: 04. Wind Of Change

Joe Exotic – I Saw A Tiger (2013)

Har ni sett den hysteriska dokumentärserien om tigerkungen Joe Exotic på Netflix? Serien skyltar ett persongalleri så skruvat att man inte hade kunnat fantisera ihop någonting ens i närheten lika bisarrt utan att folk hade tyckt att det var för osannolikt. Huvudpersonen och zoo-ägaren Joe Exotic – som förresten har tidernas hockeyfrilla – lever i ett polygamt homosexuellt äktenskap och går omkring beväpnad med revolver. Han är i ständig fejd med djurrättsaktivister och har siktet inställt på att bli president samtidigt som han filar på hur han ska mörda sin värsta zoo-rival.

Joe Exotic har även gjort musik, något som man får flera smakprov på i dokumentärserien. Hans usla countrylåtar handlar oftast om tigrar och ackompanjeras inte sällan av lika smaklösa som ofrivilligt komiska videos.

Joe Exotic sjunger dock inte själv, även om han vill att vi ska tro det. Han läppsynkar. Han skrev faktiskt inte ens låtarna. Exotic lyckades lura sångaren Danny Clinton och dennes kompanjon musikern Vince Johnson att göra låtarna åt honom, mot ett löfte att de skulle få vara med i hans tilltänkta reality-show, som förstås aldrig blev av.

Underhållande musik detta, även om den inte är särskilt bra. Musiken finns tyvärr inte på Spotify. Men ni hittar den överallt på Youtube.

Bästa spår: I Saw A Tiger

Lou Bega – A Little Bit Of Mambo (1999)

Tro det eller ej. Men det här albumet sålde faktiskt platina i tio länder. Försäljningssiffrorna drevs förstås fram av jättehitten ”Mambo No. 5”, som under en tid låg etta på nästan alla topplistor världen över. ”Mambo No. 5″ baserades på en sampling av en gammal mambo/jazz-dänga från 1949 av den kubanska musikern Damaso Perez Prado. Det Lou Bega tillförde var egen text och sång över Prados instrumentala stycke. Detta ogillades av Prados efterlevande, som snabbt stämde Bega för upphovsrättsbrott. Rättsprocessen kom att hålla på i sju år innan ett avgörande fälldes i Prados favör, och Bega fick vackert acceptera att dela royalty-intäkterna för”Mambo No. 5” lika med Prados efterlevande.

Man kan säga att Lou Begas artistkärriär var kort men intensiv. Han följde upp A Little Bit Of Mambo med Ladies And Gentlemen två år senare, men det blev mest en angelägenhet för de närmast sörjande. Allmänhetens intresse för hans tramsiga latinopop hade svalnat avsevärt vid det laget. Nu för tiden lägger Lou Bega sin energi på att tjäna Jesus i stället. Han är missionerade medlem i den radikala kristna sekten The Last Reformation; en rörelse som jämförts med Scientologikyrkan i sina galenskaper.

Bästa spår: 01. Mambo No. 5