The Heavy’s – Metal Marathon (1989)

1994 fyllde jag elva och fick en CD-spelare i födelsedagspresent. Lyckan var förstås fullkomlig. …Och inte blev det sämre av den CD-skiva med häftigt omslag som jag av mina föräldrar fick tillsammans med den svarta JVC-boomboxen. Få skivor i min ägo har varit lika sönderspelade som Metal Marathon, vilket delvis beror på att jag under en tid inte direkt hade någon annan skiva att spela. Men Metal Marathon ska inte underskattas. Det är ändå någonting så pass genialt som massvis av covers på klassiska hårdrockshits ihopmixade efter varandra med pålagt publikljud i bakgrunden. Man får inte höra mycket av varje låt, i princip är det bara refrängerna som man bjuds på. Uppsidan är ju då att man slipper alla tråkiga verser och solopartier m.m.. Att ingen av låtarna framfördes av originalartisterna gav mig dock aningen skeva referensramar kring hur många av dessa rockklassiker egentligen skulle låta. Långt senare kunde jag fortfarande ha svårt för att höra ”Stairway To Heaven” med Robert Plants konstiga röst eller ”Welcome To The Jungle” med Axl Rose konstiga röst.

Jag har gjort en ansats att försöka ta reda på mer om denna besynnerliga skiva. Jag får nämligen för mig att skivan ändå sålde ganska bra under en period där i början av 90-talet. Men tro det eller ej. T.o.m. internet går bet på gåtan Metal Marathon. Vem eller vilka som låg bakom detta projekt har jag inte lyckats luska fram. Via allmusic framgår att de som sjunger på låtarna heter David Leach och Eric St. Michaels, men vilka dessa herrar är eller vad de har gjort efteråt verkar få förbli ett mysterium.

Metal Marathon finns inte på spotify. Men på youtube kan man förstås hitta mästerverket.

John Lennon – Wedding Album (1969)

Det är inte som att allt som John Lennon tog i blev till guld. Hans och hustrun Yoko Onos serie ”experimentella” album ifrån 60-talet utgörs av vad man lite försiktigt kan välja att kalla för ”utmanande lyssning”. Man kan också bara kalla dem rakt av usla, och då kommer man nog närmare sanningen.

Wedding Album är parets tredje och sista experimentella album. Wedding Album innehåller endast två spår: Det första heter ”John & Yoko” och utgörs av tjugo minuter av John Lennon och Yoko Ono som uttalar varandras namn på massvis av olika sätt. De låter förvånade, exalterade, sorgsna, uttråkade, upphetsade, arga, nyfikna, retsamma, skamsna o.s.v. os.v. Under tjugo minuters tid hinner man som ni förstår uttala ett namn på ganska många olika vis. Lennon var oerhört stolt över verket och beskrev det som något som gav lyssnaren gåshud att höra. Själv tycker jag mest att det låter komiskt.

Albumets andra sida är ett ljudkollage av det nygifta parets ”bed-in” i Amsterdam, där de ifrån sängen mötte pressen strax efter sitt bröllop. Yoko Ono sätter tonen direkt med drygt fyra minuters falskt ylande a capella. Orkar man sig mot förmodan ta sig igenom det får man därefter genomlida tjugo minuters kafferep med John Lennon och Yoko Ono, i vilket de pratar högtravande om världsfred och gör spontana och ganska ointressanta framträdanden.

Det finns som tur är andra John Lennon-album att lyssna på.

Bästa spår: Det är ganska jämnt skägg mellan albumets två enda spår…

William Shatner – Shatner Claus (2018)

Det finns förstås fler album med rymdanknytning än Christmas In The Stars värda att belysa. Den kanadensiska skådespelaren William Shatner är mest känd för sin roll som Kapten James T. Kirk i den första versionen av kult-tv-serien Star Trek som kom i slutet av 60-talet. Efter att han för sista gången porträtterade den hjältemodiga rymdskeppskaptenen i och med filmen ”Star Trek Generations” 1994 har han sysselsatt sig med lite av varje. En del skådespelerijobb har det förstås blivit, men han har även försökt sig på såväl musiken som författarskapet. 2018 släppte han som 87 år gammal sitt första julalbum. Söker man efter julklassiker i mycket mediokra versioner har man det man letar efter här. Shatners många år i Hollywood har välsignat honom med ett brett och välrenommerat kontaktnätverk, vilket innebär att åtskilliga kändisar faktiskt har satt sitt anseende på spel genom att medverka på Shatner Claus. Iggy Pop sjunger t.ex. ”Silent Night” och ZZ Tops Billy Gibbons lirar gitarr och sjunger på ”Rudolph The Red Nosed Raindeer”. Inte i något av fallen gör det musiken mer tilltalande.

Bästa spår: 10. Rudolph The Red-Nosed Reindeer

Meco – Christmas In The Stars (1980)

Jag blev besviken på George Lucas när han sålde sitt Star Wars-universum till Disney för några år sedan. Jag tillhör de som faktiskt tyckte att hans prequel-trilogi som kom runt millennieskiftet var riktigt bra. De nya Disneyproducerade filmerna tycker jag dock är rena skräpet. Antagligen hade jag orimligt höga förväntningar på Lucas. Han har trots allt våldfört sig på sin egen skapelse i gott och väl 40 år vid det här laget. Alla minns vi väl de bedrövliga ewok-filmerna från 80-talet? Eller den erkänt usla tv-produktionen ”Star Wars Holiday Special” som kom 1978? …Och så släppte han ju igenom den här sorgliga skivan med Star Wars-inspirerad julmusik 1980…

Den ganska okända producenten Meco Monardo var den som kläckte den briljanta idén att ta Star Wars med in i julfestligheterna. Man kan nog lugnt säga att han inte drevs lika mycket av konstnärliga ideal som av lockelsen att kapitalisera på de mycket populära filmerna som precis hade släppts vid tidpunkten. Med ett nio sidor långt brev lyckades han övertyga George Lucas om att idén minsann var finemang och erhöll så rättigheterna till projektet. Monardo anlitade därefter skådespelaren Anthony Daniels, som precis som i filmerna fick spela roboten C3PO. Tillsammans med sin robotkompis R2D2 (som bara pratar i pipande ljudeffekter) framför C3PO/Daniels en repertoar bestående av både klassiska jullåtar och nyskrivna alster (”What Can You Get A Wookie For Christmas (When He Already Owns A Comb)” t.ex.). Låtarna är löst sammanbundna kring en story som utspelar sig i en droidfabrik där droiderna tillverkar leksaker åt jultomten.

Rent musikaliskt utgör inte Christmas In The Stars något viktigare landmärke, men det är väl småkul på ett tramsigt sätt. Skivan innehåller faktiskt den första officiellt utgivna inspelningen av ingen mindre än Bon Jovi. Han sjunger i refrängen på ”R2-D2 We Wish You A Merry Christmas”. Giget fick Bon Jovi genom sin kusin som var ägare av studion där skivan spelades in.

Jag får nog säga att när det kommer till jullåtar föredrar jag faktiskt Bon Jovis bidrag på Christmas In The Stars framför den hemska ”I Wish Everyday Could Be Like Christmas” som alltid går varm i varenda köpcenter veckorna innan jul.

Bästa spår: 05. R2-D2 We Wish You A Merry Christmas

Bad Wolfes – Disobey (2018)

Att det stod illa till med mainstreamrocken nu för tiden var jag naturligtvis medveten om, men riktigt hur bedrövligt det faktiskt var blev jag först varse om i bilen härom dagen.

I min Skoda Octavia går det inte att koppla in telefonen via bluetooth eller usb. För att komma runt problemet har jag införskaffat en FM-receiver som i sin tur kopplar till telefonen trådlöst. Det funkar sådär, vilket innebär att det då och då får det bli P4 eller någon enerverande reklamradiokanal i stället. Härom dagen körde jag nästan i diket när jag hade rattat in Bandit Rock och plötsligt attackeras av en genomusel cover på Cranberries ”Zombie” genom högtalarna. Kvaliteten i framförande och arrangemang var i paritet med vad vilket lokalt högstadieband som helst mäktar med, inbäddat i en äckligt radiovänlig produktion. Sången levererades med den där förstoppade fraseringen som man brukar höra deltagarna i Idol använda sig av när de ska visa hur mycket de minsann känner i låtarna. Både jag och min fru var till en början övertygade om att det också måste vara någon Idol-deltagares verk som vi lyssnade på. Men det visade sig att vi hade fel. Bandet som vi lyssnade på var det amerikanska Bad Wolfes, och deras hemska cover på ”Zombie” hade tydligen varit en viral sensation och stor hit under 2018.

Man upphör väl aldrig att förvånas helt enkelt…

Bad Wolfes grundades 2017 av fem herrar kända sedan tidigare inom den kaliforniska heavy metal-scenen. Med covern på ”Zombie” slog de igenom på bred front. Via en gemensam bekant hade bandet faktiskt kontaktat Cranberries sångerska Dolores O’Riordan under inspelningarna av deras debutalbum Disobey och bett henne lägga ett sångspår på deras version av ”Zombie”. O’Riordan planerade faktiskt även att göra detta, men hon hann dö innan det blev av…

Bästa spår: 13. Toast To The Ghost

John Lennon – Unfinished Music No. 1: Two Virgins (1968)

Ibland kan det kännas mödosamt att hålla på och skriva en massa låtar. Råkar man då ha en smula konstnärligt förtroendekapital uppbyggt sedan tidigare kan man ju i stället spela in lite oväsen och dra avant-garde-kortet: ”Ni simpla bönder förstår inte min konst”, liksom. Så gjorde John Lennon ibland. Inte minst på sitt första soloalbum Unfinished Music No.1: Two Virgins.

Det är ingen överdrift att påstå att Unfinished Music gör skäl för sitt namn. Det finns nämligen inga låtar på skivan. Det plonkas på något piano här, det visslas lite där, det görs några sporadiska utrop eller så gnisslar det en stund. Det hela är faktiskt ganska olyssningsbart. John Lennon passade på att spelade in spektaklet hemma hos sig tillsammans med Yoko Ono när hans fru Cynthia var iväg på semester i Grekland. Cynthia Lennon blev måttligt förtjust när hon klev in i villan och hittade John och Yoko sittandes tätt intill varandra iklädda varsin morgonrock.

John Lennons kollegor i Beatles blev heller inte de märkvärdigt imponerade av detta alster. Trots att beatlarna ägde skivbolaget Apple Records tillsammans fick Lennon ägna sex månader åt att övertala de andra att ge ut skivan på bolaget. När den väl släpptes fick den betydligt mer uppmärksamhet för sitt omslag än för sitt ljudmässiga innehåll. Fotografiet på konvolutets framsida föreställer John och Yoko spritt språngandes nakna. Moralpaniken som följde resulterade i att skivan fick släppas på nytt, fast med ett omslag utanpå omslaget vilket dolde allt under axelhöjd på paret.

Bästa spår:

Dee Dee King – Standing In The Spotlight (1989)

Punkikonen Dee Dee Ramones musikaliska bana tog en oväntad vändning efter att han 1989 hoppade av Ramones. Inspirerad av New Yorks snabbt framväxande hiphop-scen antog han aliaset Dee Dee King och började spela in sin egen variant på hiphop-musik. Inspelningssessionerna mynnade ut i solodebuten Standing In The Spotlight, som kom att bli ett fullkomligt superfiasko. Skivan ratades av fansen och förlöjligades av kritikerna. Dee Dee skulle aldrig försöka sig på att göra hiphop igen efter detta.

Dee Dee Ramone hade kommit i kontakt med hiphopen under sin tid på rehab. Till inspelningarna av Standing In The Spotlight var han nykter för första gången på många år. Väl medveten om sin beroendepersonlighet visste han också hur bräckligt hans nya renlevnadstillstånd var. Under inspelningarna vågade han inte ens gå iväg till mataffären själv för att köpa lunch, i rädsla för att stöta på någon langare på vägen och trilla dit på nytt. I slutändan gick det heller inte särskilt bra för Dee Dee. Han lyckades hålla sig nykter under några år på 90-talet, men föll snart tillbaka i gamla vanor. Han dog 2002 i en heroinöverdos.

Standing In The Spotlight är ett ganska udda hiphop-album. Även om Dee Dee hade lyssnat en hel del på hiphop så visste han inte riktigt hur man gjorde hiphop. …Så i stället för att använda sig av samplingar för att skapa beats – vilket ju var brukligt – spelades skivan in mer som ett konventionellt rock n’ roll-album med trummor, bas och gitarr. På detta lade Dee Dee sedan sin amatörmässiga rap. Slutresultatet är smått underhållande, men inte särskilt bra.

Standing In The Spotlight finns inte på spotify. Men skivan finns i sin helhet på youtube.

Bästa spår: 03. Baby Doll

Leonard Nimoy – Leonard Nimoy Presents Mr. Spock’s Music From Outer Space (1967)

I slutet av 60-talet råder ”Star Trek”-feber. Den nya tv-serien är något av det fräckaste man kan bevittna på dumburken och seriens främsta behållning är den supercoola karaktären Mr. Spock, som spelas av Leonard Nimoy. Mr. Spock känns igen på sina karaktäristiska spetsiga öron och lustiga frisyr. Han är hälften människa och hälften utomjording från planeten Vulcan. I Leonard Nimoys tappning blir karaktären oerhört populär.

Någon gång i början av 1967 vädrar ett marknadsföringsgeni på skivbolaget Dot Records bra business och vänder sig till Leonard Nimoy med ett erbjudande om skivkontrakt. Man tänker sig cyniskt att många skivor säkerligen kan säljas bara genom att kapitalisera på populariteten av Mr. Spock-karaktären. Dot Records får inte helt fel.

Leonard Nimoy Presents Mr. Spock’s Music From Outer Space är ett ganska fragmentariskt (för att inte bara säga slarvigt) album som mest bygger på olika mystiska ”rymdljud” och Nimoys berättarröst. Men han sjunger också ibland, som t.ex. på tredjespåret ”Where Is Love”. Ledmotivet till ”Star Trek” är även det inkastat på albumet, samt – av någon outgrundlig anledning – ledmotivet till tv-serien ”Mission Impossible”.

Leonard Nimoy Presents Mr. Spock’s Music From Outer Space är faktiskt bara det första i en serie album släppta av Leonard Nimoy. Senare försök var kanske lite mer seriöst menade (dock inte nödvändigtvis bättre), men det här är i alla fall det klart mest roande.

Bästa spår: 06. Twinkle, Twinkle Little Earth

David Hasselhoff – Looking For Freedom (1989)

Showbusiness handlar om ungefär 10 procent talang och 90 procent timing. När den 36-årige amerikanska nöjesprofilen David Hasselhoff dammade av den tio år gamla dängan ”Looking For Freedom” och framförde den på Berlinmuren bara veckor efter att muren hade börjat rivas gjorde han detta väl medveten om vilket massivt PR-genomslag han samtidigt skapade. Sen kan man ju förstås alltid försöka maskera sin profithunger med att påstå att man är en del av en rörelse. Eller så saknar man bara helt självinsikt och förmågan att sätta sig själv i ett större sammanhang. 2004 uttryckte David Hasselhoff sitt missnöje över att det saknades en bild på honom inne på Checkpoint Charlie-museet. Både Gorbatjov och Reagan finns ju på bild där. För visst var det väl ”The Hoff” och ingen annan som såg till att muren slutligen togs ner?

Tvärtemot vad man skulle kunna tro så har David Hasselhoff ingen anknytning till Tyskland. I alla fall inte i modern tid. Hans gammelfarmor emigrerade till USA 1865. Själv föddes han i Baltimore 1952 och var före ”Looking For Freedom” mest känd för sin roll som Michael Knight i tv-serien ”Knight Rider”, i vilken han bekämpar brott tillsammans med en pratande bil. Musikkarriären kickstartades med debutalbumet Night Rocker 1985, som blev en mycket oväntad succé i Västtyskland. Hasselhoff har sedan dess kunnat avnjuta en relativt framgångsrik artistkarriär på tysk mark.

Albumet Looking For Freedom släpptes enbart i syfte att rida på framgångsvågen på hitsingeln med samma namn. Den som letar efter musik som aspirerar på högre konstnärliga värden bör nog se sig om efter någonting annat. Hasselhoff bjuder på ogenerat och dansvänligt publikfrieri hela vägen till Tyskland. De flesta låtarna är skrivna av den tyska producenten Jack White (som egentligen heter Horst Nussbaum), som genom åren även jobbat med diverse andra bedrövliga akter så som Paul Anka och Barry Manilow.

Bästa spår: 07. Looking For Freedom

Survivor – Eye Of The Tiger (1982)

1982 såg det mörkt ut för Chicago-bandet Survivor. Deras två första plattor hade floppat och de var oroliga att skivbolagets tålamod började tryta. Men när keyboardisten Jim Peterik kom hem en dag fanns det ett meddelande ifrån självaste Sylvester Stallone på hans telefonsvarare. Den berömda skådespelaren var mitt uppe i arbetet med sin nya Rocky-film; Rocky III (vilket inte är den grymma med Dolph Lundgren som sovjetisk boxare, utan den som kom innan den), och han var på jakt efter ett nytt sound att ackompanjera en av nyckelscenerna med. I en tidig version av filmen hade han använt sig av Queens ”Another One Bites The Dust”. Att säkra rättigheterna till den var dock för dyrt, så Stallones budgetvariant fick bli att låta det då ganska okända hårdrocksbandet Survivor skriva ihop en låt i stället.

Jim Peterik och hans bandkamrater antog snabbt utmaningen. De fick några minuter av filmen skickad till sig och började fundera. Snart kom de på genidraget att låta ackordbytena i riffet timea Rockys boxningsslag, och på den vägen var det. Titeln tog de från ett citat i filmen signerat rollkaraktären Apollo Creed: ”You had that Eye of the Tiger, man… The Edge. You gotta get it back.” Rocky III blev en mycket populär film och Survivors ”Eye Of The Tiger” blev en ännu populärare låt.

Med vinden i seglen tog förstås Survivor tillfället i akt och släppte i samma veva ett album med ”Eye Of The Tiger” som paradnummer. Skivan Eye Of The Tiger är precis lika usel som man kan föreställa sig: Det är ingenting mindre än 37 minuter smaklös och fantasibefriad arenarock helt utan självdistans. Det är faktiskt svårt att förstå hur Stallone kunde betrakta Survivor som ett lämpligt substitut till Queen.

Survivors sångare Dave Bickler hoppade av bandet kort efter releasen av albumet. Avhoppet var i ren protest. Han tyckte nämligen att den omåttliga succén med ”Eye Of The Tiger” gjorde honom förtjänt av ett betydligt fetare lönekuvert. Hans karriär efter det har begränsat sig till att sjunga radio-jinglar och reklamlåtar, så det är väl kanske inte alldeles givet att han gjorde rätt val.

Bästa spår: 01. Eye Of The Tiger