Chris Isaak – Heart Shaped World (1989)

Jag kan inte på rak arm påminna mig någon som har tagit Roy Orbisons musikaliska arv vidare efter Chris Isaak. Med tanke på att musikgenren i fråga heller inte har varit inne sedan Lyndon Johnson var president är det väl kanske inte särskilt konstigt. Men att Chris Isaak är nästan ohälsosamt förtjust i Roy Orbison-aktiga smörrockballader har han aldrig ens försökt maskera. Mer tydligt och mer lyckat än det blev på hans tredje platta Heart Shaped World har det aldrig varit. Det var med den och dess jättehit ”Wicked Game” som han för ett tag blev en plötslig och ganska otippad världsstjärna.

Den fantastiska ”Wicked Game” var ingen omedelbar hit. Det var först när David Lynch tog med låten i soundtracket till filmen ”Wild At Heart” 1990 som den slog på bred front. Den ikoniska musikvideon till låten, som Chris Isaak spelade in på en strand på Hawaii tillsammans med danska supermodellen Helena Christensen, har upprepade gånger genom åren fått erkännandet som en av tidernas sexigaste musikvideos. Låten i sig handlar om olycklig kärlek, och Isaak skrev den på bara några minuter efter att ha mottagit ett telefonsamtal från en kvinna han hade ett av- och på-förhållande med.

Chris Isaak är en hygglig prick som det är svårt att tycka illa om. Han har alltid varit noggrann med att lyfta fram andra runt omkring honom i sitt skapande. Förutom att göra skön musik har han även varit programledare för en talkshow och gjort en hel del skådespelarjobb. Bl.a. spelade han en av rollerna i David Lynchs kultförklarade tv-serie ”Twin Peaks”.

Bästa spår: 05. Wicked Game

Elvis Presley – Moody Blue (1977)

Elvis Presleys sista studioalbum Moody Blue släpptes mindre än en månad före det att han avled i sitt hem i Graceland, bara 42 år gammal. De sex nyinspelade studiospåren fylldes ut med liveupptagningar ifrån spelningar i Ann Arbor och Memphis. Elvis var vid det här skedet i sin karriär i ett uselt skick såväl fysiskt som psykiskt. Han var kraftigt överviktig, med stor sannolikhet deprimerad och knaprade i sig receptbelagda läkemedel som andra äter frukosflingor. Hans intresse för att spela in ny musik var i princip obefintligt, så att fylla ut Moody Blue med liveupptagningar var skivbolagets enda sätt att få ihop tillräckligt mycket stoff för att det med någon form av värdighet skulle kunna passera som ett album. Producenten Felton Jarvis hade annars bokat en studio i Nashville för Elvis räkning, och de hade t.o.m. valt ut vika låtar som de skulle spela in tillsammans. Elvis brydde sig dock aldrig om att dyka upp. Han lät hälsa att han var sjuk och tvungen att stanna hemma för att krya på sig. Det var en ursäkt som inte var ny för Elvis. Han hade använt den frekvent under 60-talet för att slippa undan att spela in filmmusik för många av de usla filmer som han mer eller mindre frivilligt medverkade i under några år.

Bästa spår: 09. She Thinks I Still Care

Michael Jackson – Invincible (2001)

Bland avlidna artister har han flera år i rad dragit in överlägset mest stålar. 2019 var faktiskt inget undantag, trots den skada mot hans varumärke som den uppseendeväckande dokumentären ”Leaving Neverland” rimligen bör ha åsamkat. Enligt Forbes årligen uppdaterade lista tjänade Michael Jackson ihop 60 miljoner dollar under 2019. Tvåan Elvis Presley fick nöja sig med 39 miljoner, vilket i sig i och för sig inte är kattpiss för någon som har varit död i över 40 år.

Man kan lugnt säga att det inte är för den senare delen av sin karriär som Michael Jackson är ihågkommen. Magplasket Invincible, släppt åtta år före hans död, blev hans sista. Här är han blott en skugga av den larger-than-life-popstjärna som han en gång var. Känslan för starka beats och melodier är som bortblåst. Förstasingeln ”You Rock My World” är helt OK (även om introt med Chris Rock är sällsynt fånigt). I övrigt känns Invincible mest som ett forcerat och överarbetat klippa- och klistrande ifrån någon som anstränger sig alldeles för mycket för att verka relevant.

På sätt och vis var det nog lika bra att Invincible var en ganska dålig skiva, för den hade ändå aldrig kunnat leva upp till sin hype. Med sex år förflutna sedan Jacksons senaste ”riktiga” album, och popvärlden alltjämt i avsaknad av en värdig arvtagare, var The King Of Pops återkomst oerhört efterlängtad. Jackson började jobba på Invincible redan 1997, och under åren som följde försvann 30 miljoner dollar in i det svarta hål som utgjorde produktionen av albumet. Det i sig gjorde Invincible till tidernas i särklass dyraste album, och med tanke på hur musikindustrin har förändrats sedan dess lär det så förbli.

Bästa spår: 06. You Rock My World

Tom Petty – Wildflowers (1994)

Efter Tom Pettys död 2017 dröjde det inte länge innan bråk bröt ut bland hans efterlevande. Pettys änka och hans två döttrar drog inte jämnt i frågorna kring hur hans musikskatt skulle förvaltas. I sann amerikansk anda kopplades advokater på i vardera ände och parterna började stämma varandra hej vilt. Läckta domstolshandlingar avslöjar att Pettys äldsta dotter Adria ville profitera på sin bortgångne fars varumärke genom att börja sälja salladsdressing och andra matbutiksprodukter i hans namn. Detta är i alla fall vad Pettys änka Dana Petty hävdar, och hos henne föll idén inte i särskilt god jord. Dana menade att Tom Pettys musikarv förtjänade ett bättre öde än att dränkas i någon flottig dressing och förtäras med en cesarsallad. Man kan väl förstå hur hon tänker, även om det hade varit fräckt att kunna slita fram en Tom Petty-sallad ur kylen när middagsgästerna sitter och väntar.

Efter några års pajkastande är de nu alla vänner igen, vilket borgar för en serie smaskiga releaser framgent. Tom Petty skrev och spelade ständigt in låtar, och det lär finnas massvis med outgivet material undangömt. Soloalbumet Wildflowers skulle egentligen ha släppts i en ny version vid skivans 25-årsjubiuleum 2019, men det juridiska käbblet satte stopp för det den gången. När Wildflowers nu äntligen återutges medelst specialutgåvan Wildflowers & All The Rest får man väl säga att den har varit väntan värd. Wildflowers & All The Rest innehåller – förutom albumet i sin ursprungliga form – nästan tre(!) timmars bonusmaterial. Och visst, en av timmarna är liveversioner och en annan utgörs av alternativa studioversioner av låtarna på Wildflowers. Men det finns även en hel timme av tidigare outgivna låtar att upptäcka. Tom Petty tänkte sig från början Wildflowers som ett dubbelalbum, och Wildflowers & All The Rest visar att det hade hållit måttet som det också.

Bästa spår: 01. Wildflowers

Conor Oberst – Ruminations (2016)

Runt 2010-talets mitt skakades Bright Eyes-frontmannen Conor Obersts tillvaro om. Han hade länge varit en uttalad förespråkare för feminism och jämställdhet, både genom sina låttexter och i intervjuer. Men plötsligt fann han sig själv på den anklagades bänk. En kvinna skrev på ett forum på nätet att Oberst skulle ha våldfört sig på henne backstage efter en Bright Eyes-konsert tio år tidigare. Mediadrevet lät inte vänta på sig. Många fans vände Oberst – som hela tiden bedyrade sin oskuld – ryggen. Efter ett tag visade det sig att kvinnan i fråga hade en historia av dokumenterade bedrägerier bakom sig. Hon gick till slut ut med ett uttalande enligt vilket hon tog tillbaka historien, som hon nu hävdade var helt fabricerad, och bad Conor Oberst om ursäkt.

Under tiden som allt detta pågick skrev Conor Oberst musiken för sitt sjunde soloalbum Ruminations. Hans psykiska mående var av förståeliga skäl inte på topp kring tidpunkten, och det blev antagligen inte bättre av att han en bit in i inspelningarna tvingade operera bort en cysta på hjärnan. Det hela tar sig uttryck i ett ovanligt dystert och nedtonat album – t.o.m. för Oberst standard. Men det är också ett oerhört starkt verk som platsar bland hans absolut främsta. Oberst valde att släppa det helt utan någon marknadsföring. Han var väl ganska less på media vid det laget kan man tänka.

Bästa spår: 08. Next Of Kin

Jeff Buckley – Grace (1994)

Jeff Buckley var singer-songwritern Tim Buckleys son. Det var dock inte på meriterna av sin kända pappa som han senare själv fick skivkontrakt. Jeff Buckley hann bara träffa sin pappa en gång innan fadern gick bort i en drogöverdos 1975. Buckley var då nio år gammal. Under sin uppväxt i Orange County flyttade han och hans mamma ständigt runt. Efter högstadiet valde han att ge sig av till Hollywood för att satsa på en musikerkarriär. Jeff Buckley var en allätare när det kom till musikaliska preferenser, men klassiska rockband som Led Zeppelin och Queen hade alltid legat honom lite extra varmt om hjärtat. Han spenderade nästan ett decennium som studiogitarrist i och kring Los Angeles innan han i början av 90-talet flyttade till New York och började jobba på det som skulle komma att bli både hans första och sista album: Grace.

Grace släpptes den 23:e augusti 1994 och lockade till en början varken särskilt många skivköpare eller några imponerade recensenter. I efterhand har albumet dock fått erkännandet som ett av 90-talets allra bästa. Flera av Buckleys egna musikaliska förebilder har även öst beröm över Grace: Jimmy Page kallade skivan för sin favorit ifrån årtioendet, David Bowie omnämnde skivan som en av de tio han skulle ha tagit med till en öde ö – och Bob Dylan har lyft upp Buckley som en av sin generations bästa låtskrivare.

Den 29:e maj 1997 – mitt under arbetet med uppföljaren till Grace – drunknade Jeff Buckley i Wolf River Harbor, där han på kvällen hade hoppat i fullt påklädd för att bada. Obduktionen visade inga tecken på vare sig droger eller alkohol i hans kropp, och polisutredningen avskrev hans död som en tragisk olycka.

Bästa spår: 07. Lover, You Should’ve Come Over

Lynyrd Skynyrd – Street Survivors (1977)

Den 17:e oktober 1977 släpptes Lynyrd Skynyrds femte studioalbum Street Survivors. På vägen mot en spelning i Baton Rouge tre dagar senare fick bandets specialchartrade flygplan slut på bränsle och störtade ner i ett skogsområde i Mississippi. Av de 26 människorna ombord avled sex, däribland Lynyrd Skynyrds sångare Ronnie Van Zant, gitarristen Steve Gaines samt bakgrundssångerskan Cassie Gaines. De som överlevde kraschen satt nästan samtliga placerade långt bak i planet, och de flesta blev allvarligt skadade.

För de överlevande Lynyrd Skynyrd-medlemmarna var det antagligen inte mycket till tröst, men den tragiska flygolyckan gjorde att deras nysläppta album Street Survivors fick oväntat mycket uppmärksamhet – och kom faktiskt att bli bandets mest framgångsrika någonsin. Såväl ”What’s Your Name” som ”That Smell” – båda låtar om bandets okristliga leverne och förkärlek för droger och alkohol – blev stora hits.

Skivans originalomslag visade ett fotografi av bandmedlemmarna omgivna av eldsflammor. Efter flygolyckan valde MCA Records att dra tillbaka detta omslag av respekt för de avlidna och deras efterlevande (Steve Gaines änka Terese Gaines begärde särskilt detta). En ny version släpptes med ett fotografi på bandmedlemmarna utan eldsflammor.

Bästa spår: 02. That Smell

Neil Young & Crazy Horse – Rust Never Sleeps (1979)

Jag är sugen på att ge Rust Never Sleeps fem stjärnor bara på basis av dess första halva. För bortsett från ”Ride My Llama” är den fullkomligt magisk. Fler av låtarna hör till de starkaste som Young har att tillgå i sin repertoar. Det är inte många artister som ens under en livstid lyckas skriva låtat som ”Thrasher”, ”Powderfinger”, ”Pocahontas” eller ”My, My, Hey, Hey”. Andra halvan av Rust Never Sleeps drar dock ner helhetintrycket. ”Welfare Mothers” och ”Sedan Delivery” känns som ganska slarviga inslag. Å andra sidan är det ju just den här slarviga ”det blir vad det blir”-approachen som är så skön med Neil Young.

Merparten av Rust Never Sleeps spelades in live under Neil Youngs USA-turné 1978. Young var inspirerad av den punkrock-rörelse som startat i Storbritannien något år tidigare och som nu svepte över världen. Man märker det både i soundet på plattans senare hälft, och i texten till ”My My Hey, Hey”, där Young faktiskt nämner Sex Pistols-sångaren Johnny Rotten vid namn. Den mest kända textraden ur låten är dock den ödesmättade rad som Nirvanas sångare Kurt Cobain femton år senare skulle komma att citera i sitt självmordsbrev: ”It’s Better to burn out than to fade away”. Rust Never Sleeps rundas av med en elektrifierad version av samma låt, vilken Young skapade tillsammans med art-punkbandet DEVO efter en konsert i San Fransisco.

Fjärdespåret ”Powderfinger” blev nästan en Lynyrd Skynyrd-låt. Efter att den hamnat på hyllan med Youngs outgivna album Chrome Dreams 1975 erbjöd Young Lynyrd Skynyrd att spela in den i stället. Skynyrds frontman Ronnie Van Zant var faktiskt såld på idén att ta med den på bandets nästa platta, men när han dog i en flygkrasch 1977 slopades planerna.

Bästa spår: 06. Powderfinger

Van Morrison – Astral Weeks (1968)

Van Morrison är mest känd för jättehiten ”Brown Eyed Girl”, som fanns med på debutalbumet Blowin’ Your Mind som kom 1967. Hans mest uppskattade verk bland kritikerna är dock det album som följde efter Blowin’ Your Mind. Astral Weeks släpptes sent på hösten 1968 och innebar ett radikalt avsteg ifrån den trallvänliga popen på hans första skiva. På Astral Weeks blandade den nordirländske singer-songwritern in element av både jazz och soul i sin folk-rock, och skapade på så sätt någonting annorlunda och nytt. Men söker man medryckande refränger och minnesvärda hookar gör man bäst i att leta någon annanstans. Astral Weeks är ett sånt där album som kräver sin lyssning. För en nyetablerad artist i den hårda konkurrens som var 60-talets folkrock-scen var det egentligen ett oerhört vågat drag att släppa ett sådant märkligt album. Det var heller inte en skiva som blev omedelbart uppmärksammad, vilket till viss del säkert berodde på att Van Morrisons skivbolag vägrade att marknadsföra den. Men de kritiker som vid släppet gav Astral Weeks ljumma recensioner har i efterhand fått revidera dessa. Idag hittar man ofta Astral Weeks på listor över tidernas bästa album.

Van Morrison fick kämpa för att få Astral Weeks utgivet. Bert Berns – som ägde skivbolaget Bang Records som Van Morrison var signad till – ville att Morrison skulle fortsätta med den mer lättuggade pop som han hade ägnat sig åt på sin första skiva. När Berns plötsligt avled 1967 hamnade Morrison i onåd hos Berns änka Ilene Berns. Hon menade att Morrisons ovilja att gå Berns till mötes kreativt hade gjort skivbolagsöverhuvudet så stressad att detta hade utlöst den hjärtattack som hade tagit hans liv. Illene, som ärvde skivbolaget efter sin makes död, såg därför till att Morrison varken fick spela in musik eller hålla några konserter. Det var till slut Warner Bros. högsta chef Joe Smith som räddade Van Morrison. Han signade över Morrison till det egna skivbolaget efter att ha hört en tidig version av låten ”Astral Weeks”, och löste Morrisons juridiska trångmål med Bang Records. Helt fri blev dock inte Van Morrison. Han var fortfarande avtalsmässigt bunden att under en period leverera tre nyskrivna låtar i månaden till Bang Records. Morrison löste detta genom att i en enda sittning spela in 36 nonsens-låtar som han hittade på samtidigt som han spelade in dem.

Bästa spår: 05. The Way Young Lovers Do

David Bowie – ”Heroes” (1977)

På min lista över pophistoriens fem bästa låtar finns David Bowies ”Heroes” med. Om man inte får gåshud av Bowies sex minuter långa rock-odyssé från drömmande romantiker till desperat självömkande har man ingen själ. Men det är den fullånga albumversionen man ska lyssna på, inte den nerbantade och ganska misshandlade singelversionen. Bowie inspirerades till låten av att från avstånd råka se vännen och producenten Tony Visconti omfamna en utomäktenskaplig älskarinna framför Berlinmuren. Den ödesmättade bilden av en på förhand dömd kärleksrelation med järnridåns förtryck fysiskt manifesterat i bakgrunden vägrade lämna Bowies näthinna. ”Heroes” var en av de första låtarna som Bowie spelade in instrumentalt för albumet, men det var inte förrän i slutet av inspelningssessionerna som Bowie lade på text och sång.

”Heroes” är den andra installationen i Bowies kända Berlintrilogi. Men av de tre skivorna är ”Heroes” faktiskt den enda som är helt inspelad i Berlin. Low spelades huvudsakligen in i Frankrike och Lodger i Schweiz och New York. Vad skivorna har gemensamt är dock en frisk experimentlusta och ett ljudlandskap tydligt influerat av dåtida tysk elektronisk musik. Precis som på föregångaren Low utgör ungefär halva ”Heroes” av instrumentala låtar, och en stor del av skivan är ganska utmanande lyssning. Till skillnad från Low är dock materialet – bortsett från det magnifika titelspåret – generellt lite svagare denna gång, och på det stora hela mer spretigt.

Jag köpte ”Heroes” på cd någon gång fram emot slutet av 90-talet, efter att i princip ha lyssnat sönder en Bowie Greatest hits-vinyl som min pappa hade som låten ”Heroes” fanns med på. Jag blev förstås besviken på att titelspåret var den enda i sitt slag på skivan, men kom efter hand att uppskatta även flera av de andra spåren; de instrumentala kompositionerna ”V-2 Schneider” och ”Neuköln” inte minst.

Bästa spår: 03. Heroes