Foo Fighters – Foo Fighters (1995)

Den 5:e februari släpps Foo Fighters nya album Medicine At Midnight. Albumet är bandets tionde i ordningen. Man kan lugnt säga att det har hunnit rinna ganska så mycket vatten under broarna sedan Foo Fighters självbetitlade debutalbum 1995. Bandet – som åtminstone sedan tjugo år tillbaka är en fullt utvecklad sextett – bestod då bara av Dave Grohl. Han spelade in de tolv spåren helt själv som ett sätt att fokusera tankarna på annat under sorgearbetet efter den nära vännen Kurt Cobains självmord. Musiken till nästan alla låtarna var skriven under Grohls tid i Nirvana. Hela skivan spelades in under bara en vecka i oktober 1994. Texterna hastade Grohl ihop på några minuter strax innan de skulle sjungas in. Ingen av dem har någon djupare innebörd, eller innebörd alls egentligen: ”När man spelar in femton låtar på sju dagar finns det inte mycket tid att sitta och fundera” menade Grohl senare.

Grohl hade inga ambitioner på att göra någon stor affär av sitt nya projekt, och hade till en början som plan att hålla sig anonym genom att gömma sig bakom bandnamnet. Namnet ”Foo Fighters” tog han ifrån flygvapnets benämning under andra världskriget på oidentifierade flygande farkoster (alltså UFOs). ”Om jag verkligen hade trott att jag skulle kunna göra en karriär på det här hade jag antagligen valt ett annat namn, för det är världens dummaste bandnamn”, sa Dave Grohl till Kerrang 2007.

Bästa spår: 03. Big Me

Lee Hazlewood – Cowboy In Sweden (1970)

Lee Hazlewood hade en speciell relation till Sverige. Mest känd är han ju tveklöst för sitt samarbete med Nancy Sinatra under 60-talet, men på något vänster hamnade han efter det i Sverige. Och t.o.m. i en svensk film. I tv-filmen ”Cowboy In Sweden” som släpptes 1970 spelade han en amerikansk cowboy som visas runt i Sverige av en ung blond svenska. Såväl filmen som visan ”Vem Kan Segla Förutan Vind?” som Hazlewood spelade in för filmens soundtrack tillsammans med motskådespelerskan Nina Lizell blev ganska populära under ett tag. Hazlewood var inte dummare än att han passade på att smida medan järnet var varmt, och släppte även ett album med samma namn som filmen.

Låtskriveriet på Cowboy In Sweden når inte i närheten samma höjder som det exempelvis gjorde på Nancy & Lee några år tidigare. På egen hand blir Lee Hazlewood faktiskt ganska tråkig att lyssna på. Han hade visserligen en bra baritonröst, som i sig hade ett visst underhållningsvärde, men utan Nancy Sinatra blir det liksom ingen riktig själ i låtarna.

Bästa spår: 03. Forget Marie

Radiohead – The Bends (1995)

Radiohead visste in riktigt vad de skulle ta sig till efter succén med ”Creep”. Skivbolaget EMI flåsade dem i nacken hungriga på en ny världshit samtidigt som bandmedlemmarna själva mest ville lägga såväl den låten som soundet på debuten Pablo Honey bakom sig. Inspirationen var det egentligen inget fel på. Sångaren Thom Yorke skrev låtar på löpande band. Under de nio veckors studiotid som skivbolaget initialt gav bandet för att spela in uppföljaren till Pablo Honey kom Thom Yorke in tidigt varje morgon för att spela piano timvis i sträck. Nya låtar fullkomligt flödade ut ur honom, enligt producenten John Leckie. Den ena sorgsnare än den andra. Att fånga låtarna på band på ett sätt som kändes rätt var dock svårare. En vändning kom när Yorke gick till en Jeff Buckley-konsert och där trollbands av den äkta och råa känsla som den amerikanska singer-songwritern injicerade i sin repertoar. Thom Yorke kom tillbaka till studion senare samma kväll, spelade in sångspåret till ”Fake Plastic Trees” och föll gråtandes ihop på golvet. ”Jeff Buckley gav mig självförtroendet att sjunga i falsett”, sa Yorke senare.

EMI kunde när allt kom omkring förstås inte låta bli att lägga sig i. Skivbolaget insisterade på att akustiska ”High And Dry” skulle vara med på albumet. Låten var skriven av Yorke flera år tidigare när han var med i ett band som kallades Headless Chickens. Yorke har i efterhand uttryckt missnöje över att EMI tvingade in låten på The Bends, och avfärdat den som en ”mycket dålig låt”. EMI var av en annan uppfattning och släppte låten som första singel tillsammans med öppningsspåret ”Planet Telex”. Den senare skulle egentligen ha hetat ”Planet Xerox”, men fick byta titel för att undvika en stämning ifrån kopiatortillverkaren med samma namn. Thom Yorke spelade in sången till låten liggande på golvet i ett kraftigt berusat tillstånd.

Bästa spår: 12. Street Spirit (Fade Out)

Bright Eyes – I’m Wide Awake, It’s Morning (2005)

2005 släppte Bright Eyes två album. Faktiskt t.o.m. på samma dag. Syskonplattorna I’m Wide Awake, It’s Morning och Digital Ash In A Digital Urn är mycket olika varandra till sin karaktär. Medan det senare flirtar hejvilt med Electronica vilar det förstnämnda i en trygg och traditionell alt-country-bädd. Mina preferenser lutar helt klart åt det tidigare. Inte minst eftersom Conor Oberst skrev några av sina allra starkaste låtar till I’m Wide Awake It’s Morning. Det är liksom svårt att tänka sig en vackrare låt än ”First Day Of My Life”, eller någonting mer sorgset än ”Lua”. Ett mycket fint album, detta.

Bästa spår: 06. First Day Of My Life

The Raveonettes – Observator (2012)

Man brukar ju ibland prata om det svenska popundret, och då syfta på den stolta tradition av svenskt musikhantverk som började med ABBA och som varat in i våra dagar med Zara Larsson och Lykke Li. Nu ska vi självklart inte förringa Olsen Brothers eller Sanne Salomonsen, men danskarna har väl inte haft riktigt samma genomslagskraft på den internationella arenan. Deras popkulturella export har snarare handlat om film, och på det området är det i stället Sverige som har legat i lä i ganska så många år.

Men ett och annat bra band har förstås sitt ursprung på önationen i söder. Indierockbandet The Raveonettes är ett sådant exempel. Bandet består av duon Sune Rose Wagner (gitarr) och Sharin Foo (bas, gitarr, sång). De båda träffades i Köpenhamn och fick en hel del uppmärksamhet för debutplattan Chain Gang Of Love som kom 2003. Det är en bra skiva, men min personliga favorit är det sjätte studioalbumet Observator, som släpptes 2012.

Inför skapandet av Observator reste Sune Rose Wagner till Venice Beach för att hämta inspiration. Under ett tre dagar långt drogrus längs den kända stranden i Los Angeles skrev han i princip alla låtarna till plattan. Låtarna kretsar kring observationer av de människor som han träffade under de här dagarna. Observator spelades in under tre veckor i samma studio i Los Angeles som The Doors en gång i tiden hade spelat in i. Det var Wagners uttalade vilja att spela in samma lokaler som ”The Doors gjorde allt sitt bästa material i”.

Bästa spår: 07. Downtown

Gasolin’ – Gasolin’ 3 (1973)

Senare skulle han komma att bli känd som Queens producent under deras mest hyllade period. Han skulle även komma att jobba med storheter som Alice Cooper och Ozzy Osbourne. Men innan han hade fyllt meritlistan till den graden tog sig Roy Thomas Baker an att producera det i internationella sammanhang obskyra danskbandet Gasolin’. Det var i augusti 1973 som han strålade samman med Kim Larsen och dennes bandkamrater i Köpenhamn för att påbörja inspelningen av Gasolin’s tredje fullängdare i Rosenberg Studio. Albumet döptes sedermera, kanske aningen fantasilöst, till Gasolin’ 3. Roy Thomas Bakers inflytande märks tydligt på plattan, vars sound är mer proffsigt och – skulle jag vilja påstå – mer intressant än på föregångarna. Gasolin’ 3 innehåller väl inte någon av Gasolin’s kändare låtar, men den har ett skönt gung rakt igenom. Som några kalla Tuborg på Nyhavn ungefär. Sämre kan man ha det.

Min pappa spelade gärna Gasolin’ på stereon hemma. Han hade den där live-plattan som de släppte 1978. Själv råkade jag se Kim Larsen uppträda på en festival utanför Karlskrona för ett antal år sedan. Av spelningen kommer jag inte ihåg särskilt mycket, men jag minns tydligt hur besviken min Gasolin’-frälsta kompis var efter att ha träffat en mycket otrevlig och dryg Kim Larsen backstage.

Bästa spår: 03. Katten

Kim Wilde – Kim Wilde (1981)

Kim Wildes ett år yngre bror Ricky fick skivkontrakt redan som elvaåring. Han upptäcktes av producenten Jonathan King som ville göra tonårsstjärna av honom. Med det gick det sådär. Ricky fick någon enstaka mindre hit i Skandinavien, och någon i Spanien, men något mer än så blev det aldrig av det hela.

Ricky Wilde hade nog fortfarande inte helt gett upp när han nitton år gammal stövlade in på Jonathan Kings kontor för att visa upp några nya låtar som han precis hade skrivit ihop. En måttligt entusiastisk Jonathan King stoppade demokassetten i sin bandspelare och tryckte på ”play”. När musiken börjar spela hajar han till. Men det är inte så mycket Rickys egna kompositioner som han fångas av som sångerskan som framför dem. Ricky hade nämligen tagit hjälp av sin storasyster Kim för att lägga referenssång på demoinspelningarna. Där och då bestämmer sig King för att spela in en skiva med Kim i stället, som fortfarande då var helt okänd. För Rickys del innebar det att han blev degraderad till sin systers producent. Men för Ricky gjorde det egentligen inte särskilt mycket. Han hade aldrig riktigt trivs i rampljuset och tog mer än gärna en plats i bakgrunden.

Samma dag som mötet på Jonathan Kings kontor gick Ricky Wilde hem och komponerade ihop embryot till det som skulle komma att bli ”Kids In America”. När Kim och Ricky senare gick in i studion för att spela in låten hade de allt klart utom orden till refrängen. Deras far Marty, som själv var en gammal avdankad popstjärna, kom på den kända refrängraden precis innan det var dags att sjunga in den. Den vanebildande ”whoa”-körsången som upprepas efter varje refrängfras var från början menad att spelas på gitarr, men de märkte snart att det gjorde sig bättre i form av körsång.

”Kids In America” blev ingen jättehit i USA, men i Kim Wildes hemland Storbritannien nådde den andraplatsen på singellistan. Även i Sverige och många andra europeiska länder blev låten mycket populär. Det var den självklara ledsingeln för Kim Wildes debutalbum som släpptes i juni 1981.

Bästa spår: 05. Kids In America

Kris Kristofferson – Kristofferson (1970)

Countrylegendaren Kris Kristofferson föddes i Texas 1936 och växte upp i Kalifornien. Hans far var en högt uppsatt officer inom U.S. Air Force, och Kristofferson blev tidigt pushad att likt sin far söka en karriär inom det militära. Soldatlivet lockade honom dock inte. Efter en kort sejour som helikopterpilot i U.S. Army lämnade Kristofferson armén för att i stället satsa helhjärtat på en musikkarriär. Valet föll inte i god jord hos familjen, och de bröt kontakten med honom helt.

Redan innan Kris Kristofferson släppte sin självbetitlade debutskiva hade han gjort sig ett namn som låtskrivare åt andra. Flera av låtarna på Kristofferson hade därför redan getts ut av andra artister. ”Me And Bobby McGee” hade t.ex. släppts av både Roger Miller och Kenny Rogers (men den mest kända versionen är den med Janis Joplin som släpptes 1971). ”Sunday Mornin’ Comin’ Down” hade släppts av Ray Stevens 1969, och spelats in (men ännu inte släppts) av Johnny Cash 1969. Enligt myten lär den då okända Kris Kristofferson ha kommit i kontakt med ”The Man In Black” genom att landa sin arméhelikopter i Johnny Cashs trädgård. Med sig hade han en öl och en demo av ”Sunday Mornin’ Comin’ Down”, vilken Cash omgående fattade tycke för.

Kris Kristofferson spelade motvilligt in sitt första album. Han var osäker på sin sångröst, som han menade lät ungefär som det låter när en groda sjunger. Producenten Fred Foster övertygade honom om att så inte var fallet, och de samlade hastigt ihop ett band för att påbörja inspelningarna. Kristofferson släpptes i april 1970, men återutgavs året därpå under namnet Me And Bobby McGee för att rida på vågen av Janis Joplins succé med singeln med samma namn.

Bästa spår: 03. Me And Bobby McGee

The Heavy’s – Metal Marathon (1989)

1994 fyllde jag elva och fick en CD-spelare i födelsedagspresent. Lyckan var förstås fullkomlig. …Och inte blev det sämre av den CD-skiva med häftigt omslag som jag av mina föräldrar fick tillsammans med den svarta JVC-boomboxen. Få skivor i min ägo har varit lika sönderspelade som Metal Marathon, vilket delvis beror på att jag under en tid inte direkt hade någon annan skiva att spela. Men Metal Marathon ska inte underskattas. Det är ändå någonting så pass genialt som massvis av covers på klassiska hårdrockshits ihopmixade efter varandra med pålagt publikljud i bakgrunden. Man får inte höra mycket av varje låt, i princip är det bara refrängerna som man bjuds på. Uppsidan är ju då att man slipper alla tråkiga verser och solopartier m.m.. Att ingen av låtarna framfördes av originalartisterna gav mig dock aningen skeva referensramar kring hur många av dessa rockklassiker egentligen skulle låta. Långt senare kunde jag fortfarande ha svårt för att höra ”Stairway To Heaven” med Robert Plants konstiga röst eller ”Welcome To The Jungle” med Axl Rose konstiga röst.

Jag har gjort en ansats att försöka ta reda på mer om denna besynnerliga skiva. Jag får nämligen för mig att skivan ändå sålde ganska bra under en period där i början av 90-talet. Men tro det eller ej. T.o.m. internet går bet på gåtan Metal Marathon. Vem eller vilka som låg bakom detta projekt har jag inte lyckats luska fram. Via allmusic framgår att de som sjunger på låtarna heter David Leach och Eric St. Michaels, men vilka dessa herrar är eller vad de har gjort efteråt verkar få förbli ett mysterium.

Metal Marathon finns inte på spotify. Men på youtube kan man förstås hitta mästerverket.

The Hellacopters – By The Grace Of God (2002)

Tydligen har det sedan flera år nedlagda svenska rockbandet Hellacopters skapat rubriker på nytt genom att ha agerat husband i ”På Spåret”. Det hade faktiskt gått mig helt förbi, men det beror nog mest på att jag helt enkelt inte brukar titta på ”På Spåret”. Men visst. Deras cover på Arvingarnas ”Eloise” är väl småkul sådär, men jag ser ju hellre Nicke Andersson & co. framföra eget material.

…Och Dregen i all ära. Men den bästa inkarnationen av Hellacopters var ändå den med Robert ”Strängen” Dahlqvist på gitarr. Det var den som bl.a. levererade detta fina rock n’ roll-album i början av 2000-talet. Själv gjorde jag lumpen då, och minns hur videon till medryckande förstasingeln ”By The Grace Of God” gick varm på ZTV på den lilla tjock-tv:n som vi hade på logementet.

Bästa spår: 01. By The Grace Of God