David Hasselhoff – Looking For Freedom (1989)

Showbusiness handlar om ungefär 10 procent talang och 90 procent timing. När den 36-årige amerikanska nöjesprofilen David Hasselhoff dammade av den tio år gamla dängan ”Looking For Freedom” och framförde den på Berlinmuren bara veckor efter att muren hade börjat rivas gjorde han detta väl medveten om vilket massivt PR-genomslag han samtidigt skapade. Sen kan man ju förstås alltid försöka maskera sin profithunger med att påstå att man är en del av en rörelse. Eller så saknar man bara helt självinsikt och förmågan att sätta sig själv i ett större sammanhang. 2004 uttryckte David Hasselhoff sitt missnöje över att det saknades en bild på honom inne på Checkpoint Charlie-museet. Både Gorbatjov och Reagan finns ju på bild där. För visst var det väl ”The Hoff” och ingen annan som såg till att muren slutligen togs ner?

Tvärtemot vad man skulle kunna tro så har David Hasselhoff ingen anknytning till Tyskland. I alla fall inte i modern tid. Hans gammelfarmor emigrerade till USA 1865. Själv föddes han i Baltimore 1952 och var före ”Looking For Freedom” mest känd för sin roll som Michael Knight i tv-serien ”Knight Rider”, i vilken han bekämpar brott tillsammans med en pratande bil. Musikkarriären kickstartades med debutalbumet Night Rocker 1985, som blev en mycket oväntad succé i Västtyskland. Hasselhoff har sedan dess kunnat avnjuta en relativt framgångsrik artistkarriär på tysk mark.

Albumet Looking For Freedom släpptes enbart i syfte att rida på framgångsvågen på hitsingeln med samma namn. Den som letar efter musik som aspirerar på högre konstnärliga värden bör nog se sig om efter någonting annat. Hasselhoff bjuder på ogenerat och dansvänligt publikfrieri hela vägen till Tyskland. De flesta låtarna är skrivna av den tyska producenten Jack White (som egentligen heter Horst Nussbaum), som genom åren även jobbat med diverse andra bedrövliga akter så som Paul Anka och Barry Manilow.

Bästa spår: 07. Looking For Freedom

Kraftwerk – Computer World (1981)

”I’m the Operator with my Pocket Calculator” mässar Kraftwerks Ralf Hütter i Computer Worlds första singel ”Pocket Calculator”. Kan det bli mer futuristiskt och häftigt än så? Nu för tiden är det förstås nemas problemas att med vilken billig laptop som helst reproducera Kraftwerks 40 år gamla elektroniska kompositioner. Men att det har blivit så enkelt att skapa elektronisk musik tror jag även är lite av genrens förbannelse. När pionjärerna Ralf Hütter och Florian Schneider höll på som bäst var de tvungna att ständigt vara uppfinningsrika och innovativa för att framkalla de ljud och effekter som de ville åt. Men det innebar också att låtarna i sig tvingades spela en viktigare roll. De kunde inte lägga tid och energi på en låt som faktiskt inte hade något från början. Produktionen var liksom för krånglig för det. Idag känns det ungefär som att bara det blippar och bloppar lite grann så anser man det vara en elektronisk låt redo för release.

Computer World var Kraftwerks åttonde album, och släpptes – förutom på originalspråket tyska (Computerweld) – även på engelska, franska och japanska. Låtarna på albumet handlar om de möjligheter som det datoriserade samhället för med sig, men även om oron för att stora företag och myndigheter ska nyttja den nya tekniken för att kontrollera och registrera människor. Ämnesvalet är väl egentligen ännu mer aktuellt idag än vad det var då. …Även om det kanske inte just är miniräknaren som vi betraktar som det största hotet i sammanhanget.

Bästa spår: 02. Pocket Calculator

Nico – Chelsea Girl (1967)

Den tyska sångerskan och modellen Nico var allt annat än tillfreds med sitt första soloalbum Chelsea Girl. Skivbolaget blandade sig nämligen i det mesta. Egentligen hade hon velat ha trummor på låtarna, men det fick hon inte. Hon föreslog även att det skulle läggas på mer gitarrer. Det fick hon inte heller. Nico var mån om att arrangemangen på Chelsea Girl skulle vara ganska simplistiska till sin natur. Det skivbolaget valde att göra i stället var att lägga på stråkar och flöjt tvärs över inspelningarna, utan att vare sig konsultera eller informera henne om detta. Enligt egen utsago grät Nico första gången hon fick höra det färdiga resultatet. ”Stråkarna hade jag kunnat leva med”, menade hon; ”men flöjten var förfärlig”.

Chelsea Girl backas Nico upp av ett minst sagt namnkunnigt band: Närmare bestämt hela Velvet Underground minus Maureen Tucker, plus den då fortfarande okända singer-songwritern Jackson Browne. Lou Reed och Browne delar ungefär på låtskriveriet fifty-fifty. Men en låt som Nico hade fått av Bob Dylan finns också med på skivan: ”I’ll Keep It With Mine” skrev Dylan när han 1964 var på semester i Grekland tillsammans med Nico. Låten hade släppts i en version av Judy Collins 1965.

Bästa spår: 02. These Days

Tom Petty & The Heartbreakers – Into The Great Wide Open (1991)

Johnny Depps rockstjärnedrömmar sammanfattas nog ganska väl i den underhållande videon till ”Into The Great Wide Open”. Han spelar här en ung man som slår igenom med sitt band och därefter lever ett dekadent liv i sus och dus. I videon skymtar även ”Vänner”-skådisen Matt LeBlanc (Joey) förbi i en av sina allra första roller. Johnny Depp hade vid den här tidpunkten gjort ”Edward Scissorhands” och var superhet. Tom Petty uttryckte vid något senare tillfälle att han aldrig hade träffat så många kvinnor på en och samma plats som när de hade med Johnny Depp i ”Into The Great Wide Open”-videon.

Into The Great Wide Open var uppföljaren till Pettys magnifika soloplatta Full Moon Fever. Åter igen använde sig Petty av Jeff Lynne från Electric Light Orchestra som låtskrivarpartner, och Lynne står även som medproducent på albumet. Under de här åren stod Tom Petty på topp, såväl kreativt som popularitetsmässigt. Han radade upp listhits och dök upp i alla möjliga sammanhang. Into The Great Wide Open hämmas lite av en något daterad och bitvis gubbig produktion, men några riktigt bra låtar hittar man på skivan. Titelspåret och jättehitten ”Learning To Fly” inte minst. Antikrigslåten ”Two Gunslingers” är en annan fin låt i all sin enkelhet. Låten var Pettys kommentar på Gulfkriget. Han hade fått idén från en gammal filmaffisch för westernrullen ”Hostile Guns” från 1967, som en kompis hade gett honom på skämt.

Bästa spår: 03. Into The Great Wide Open

Hollywood Vampires – Rise (2019)

Inte heller jag är immun mot lite smaskigt kändisskvaller. Den pågående rättstvisten i London mellan Johnny Depp och hans ex Amber Heard fyller löpsedlar och är svår att missa, och jag måste motvilligt erkänna att jag tycker att den är ganska intressant att följa. Johnny Depp har varit en av mina favoritskådespelare, och jag tyckte under många år att hans namn på en film var en kvalitetsstämpel i sig. Men med de senaste årens klavertramp får man väl konstatera att stjärnglorian faktiskt har falnat en aning.

…Som så många andra ville den unge Johnny Depp egentligen bli rockstjärna. Men till skillnad från de flesta av oss som i stället blev någonting i stil med receptionist, syokonsulent eller vaktmästare – så gick Johnny Depp och tog ett knegarjobb som filmstjärna. Som tur är har han ändå kunnat leva ut sina gitarrhjältedrömmar under lediga stunder vid sidan av filmstjärneriet. Han har bl.a. gästspelat på album av Oasis och Iggy Pop, och var t.o.m. påtänkt som ny gitarrist i kompisen Marilyn Mansons band för några år sedan. På senare tid har det dock varit all-star-hårdrocksbandet Hollywood Vampires som har gällt. Hollywood Vampires – som förutom Johnny Depp även består av skräckrockslegendaren Alice Cooper och Aerosmith-gitarristen Joe Perry – har gett ut två ganska usla album, varav Rise utgör det senaste.

Rise hade varit ursäktat om personerna bakom spektaklet hade varit femton år gamla. Av ett gäng medelålders män förväntar man sig kanske en något lite mognare insats. Samtidigt får man väl ta Hollywood Vampires för vad det faktiskt är: Bara ett gäng gubbs som tycker att det är skoj att lira några hårdrocks-covers tillsammans i garaget. Den enda skillnaden är egentligen att heter man Johnny Depp, Alice Cooper och Joe Perry blir giggen som man får inför utsålda arenor i stället för på den lokala karaokebaren kl. 16 en torsdagseftermiddag.

Bästa spår: 10. Heroes

Michael Jackson – Michael (2010)

Ibland kan spelet bakom kulisserna kring en skiva vara mer intressant än själva musikalbumet i sig. Michael var det första Michael Jackson-albumet som släpptes postumt. Det var en blandad kompott bestående både av gamla demos som härrörde ända ifrån Thriller-tiden till andra mer nyinspelade alster. Materialet har putsats på ordentligt efter huvudpersonens död, vilket givetvis upprörde många i kretsen kring Jackson. will.i.am från Black Eyed Peas menade t.e.x att albumet aldrig ens borde ha släppts, eftersom det var i ett ofärdigt skick och Jackson själv, som ändå var något av en perfektionist, aldrig fick en chans att ge projektet tummen upp. Mest kontrovers blev det dock kring de tre låtarna på skivan – inklusive förstasingeln ”Breaking News” – som Jackson påståtts ha spelats in 2007 i en session med Eddie Cascio och James Porte. Nog för att det hade polerats och mixats tämligen ogenerat med de andra låtarna på skivan, men upprörda röster menade att på Eddie Cascio-låtarna är det inte ens Michael Jackson som sjunger. Bland betvivlarna finns såväl Jacksons egen mor som hans barn, så det är liksom inte på något obskyrt internetforum som dessa rykten frodas. Den kända Michael Jackson-imitatatören Jason Malachi har pekats ut som den verkliga sångaren på dessa spår. I ett inlägg på Facebook erkände Malachi t.o.m. detta själv, men dementerade därefter uppgiften och hävdade att hans konto hade blivit hackat.

Även om Sony Music hela tiden envist har hävdat att det är Michael Jackson och ingen annan som vi hör på Michael, så råder än idag oklarheter kring vem som verkligen sjunger på låtarna. ”Breaking News” är hur som helst skivans bästa låt, vare sig det är Michael Jackson, Jason Malachi eller Musse Pigg som sjunger den.

Bästa spår: 07. Breaking News

Neil Young – Freedom (1989)

Bejublade Freedom anses vara Neil Youngs stora comeback-album. Det ska då ses i ljuset av en serie förskräckligt dåliga album som Young släppte under 80-talet. …För något mästerverk är Freedom verkligen inte, även om det innehåller några riktigt fina toppar. Här hittar man t.ex. en av Youngs mest kända kompositioner: Käftsmällen ”Rockin’ In The Free World” målar upp en kall och mörk bild av Ronald Reagans Amerika. Precis som Springsteens ”Born In The U.S.A” har låten kommit att bli kraftigt missförstådd och använts av politiska krafter som den kanske inte var riktigt avsedd för. Donald Trump var den senaste i raden republikanska företrädare att använda låten i sin valkampanj för några år sedan.

Freedom är ett ganska spretigt album, vilket egentligen inte är särskilt konstigt. Albumet består nämligen av material hämtat från flera olika faser i Youngs långa karriär. Vackra ”Too Far Gone” var t.ex. en låt som hade varit med ända sedan hans akustiska folk-dagar i början av 70-talet. ”Crime In The City” och ”Someday” å andra sidan kom från hans mer sentida blues-period med The Bluenotes. De många olika stilarna gör att man lätt kan få känslan av att det saknas en röd tråd på Freedom, och det är heller ingen slump. Det Neil Young ville göra med Freedom var att skapa en skiva som bara var honom själv och hans känslor. Han var inte intresserad av något noga utstuderat eller konstlat den här gången.

Bästa spår: 01. Rockin’ In The Free World (även om den tunga distade gitarren vid 4.41-strecket i ”Eldorado” är albumets skönaste ögonblick)

Survivor – Eye Of The Tiger (1982)

1982 såg det mörkt ut för Chicago-bandet Survivor. Deras två första plattor hade floppat och de var oroliga att skivbolagets tålamod började tryta. Men när keyboardisten Jim Peterik kom hem en dag fanns det ett meddelande ifrån självaste Sylvester Stallone på hans telefonsvarare. Den berömda skådespelaren var mitt uppe i arbetet med sin nya Rocky-film; Rocky III (vilket inte är den grymma med Dolph Lundgren som sovjetisk boxare, utan den som kom innan den), och han var på jakt efter ett nytt sound att ackompanjera en av nyckelscenerna med. I en tidig version av filmen hade han använt sig av Queens ”Another One Bites The Dust”. Att säkra rättigheterna till den var dock för dyrt, så Stallones budgetvariant fick bli att låta det då ganska okända hårdrocksbandet Survivor skriva ihop en låt i stället.

Jim Peterik och hans bandkamrater antog snabbt utmaningen. De fick några minuter av filmen skickad till sig och började fundera. Snart kom de på genidraget att låta ackordbytena i riffet timea Rockys boxningsslag, och på den vägen var det. Titeln tog de från ett citat i filmen signerat rollkaraktären Apollo Creed: ”You had that Eye of the Tiger, man… The Edge. You gotta get it back.” Rocky III blev en mycket populär film och Survivors ”Eye Of The Tiger” blev en ännu populärare låt.

Med vinden i seglen tog förstås Survivor tillfället i akt och släppte i samma veva ett album med ”Eye Of The Tiger” som paradnummer. Skivan Eye Of The Tiger är precis lika usel som man kan föreställa sig: Det är ingenting mindre än 37 minuter smaklös och fantasibefriad arenarock helt utan självdistans. Det är faktiskt svårt att förstå hur Stallone kunde betrakta Survivor som ett lämpligt substitut till Queen.

Survivors sångare Dave Bickler hoppade av bandet kort efter releasen av albumet. Avhoppet var i ren protest. Han tyckte nämligen att den omåttliga succén med ”Eye Of The Tiger” gjorde honom förtjänt av ett betydligt fetare lönekuvert. Hans karriär efter det har begränsat sig till att sjunga radio-jinglar och reklamlåtar, så det är väl kanske inte alldeles givet att han gjorde rätt val.

Bästa spår: 01. Eye Of The Tiger

TOTO – TOTO IV (1982)

Är TOTO tidernas töntigaste rockband? Väldigt mycket talar väl ändå för det. Det finns förstås band som är så töntiga att de blir coola, men TOTO är liksom inte ens där. På senare år har bandet och deras fåniga 80-talsdänga ”Africa” reducerats till en (visserligen ganska rolig) meme på Internet. När gitarristen och frontmannen Steve Lukather har fått frågan kring hur det känns att ständigt drivas med har han faktiskt tagit det hela med ro. Han vet att han har en stabil karriär att luta sig emot. Inte nog med TOTOs framgångar under 80-talet. Han är även en framstående studiomusiker vars insatser har bidragit till att skapa såväl Michael Jacksons Thriller som flera av Chers och Elton Johns (sämsta) plattor under 80-talet. Det går helt enkelt ingen nöd på honom.

TOTOs fjärde album innehöll monsterhittarna ”Rosanna” och ”Africa”, och utgör förstås deras tveklöst mest framgångsrika skiva. Bandet var hårt pressat att leverera inför skapandet av IV. Columbia Records hade börjat tröttna på dem efter två dåligt säljande skivor på raken, och hotade att bryta kontraktet om de nu inte såg till att krama fram några hits. Skivbolaget fick som de ville: Såväl ”Rosanna” som ”Africa” och ”I Won’t Hold You Back” blev topp-10-låtar på Billboardlistan.

Radioplågan ”Africa” har för övrigt fått evigt liv som konstinstallation någonstans i ödsligaste Namiböknen. Den tysk-namibiska konstnären Max Siedentopf ligger bakom installationen som utgörs av en solenergidriven mp3-spelare som spelar låten på evig repeat. Poängen med det hela är något oklar (som med konstinstallationer i största allmänhet kan jag tycka), men han hoppas hur som helst – kanske en smula optimistiskt – att installationen ska stå pall i åtminstone 55 miljoner år.

Bästa spår: 10. Africa

Fleetwood Mac – Tango In The Night (1987)

Under det smaklösa musikårtiondet 80-talet skulle alla stora rocksinglar låta ungefär som TOTOs ”Africa”. Det gällde även band som tidigare hade varit ganska bra, som exempelvis Fleetwood Mac, så därför för man leva med den ganska gräsliga ljudbild som omger bandets fjortonde studioalbum Tango In The Night.

Tango In The Night är det sista albumet som spelades in med den klassiska Fleetwood Mac-line-up som tio år tidigare hade skapat megasuccén Rumours. Plattan började egentligen som ett soloprojekt av gitarristen Lindsey Buckingham, men en bit in i processen hade så många av Fleetwood Mac-medlemmarna gästspelat att Buckingham väl kände att detta lika gärna kunde få bli ett Fleetwood Mac-album. Graden av deltagande skiljde sig dock en del åt bland bandmedlemmarna. Sångerskan Stevie Nicks spenderade t.ex. bara två veckor i studion under skapandet av Tango In The Night, trots att albumet i sig tog nästan arton månader att färdigställa. Dels var hon upptagen med att marknadsföra sin solokarriär, dels var hon under en tid inskriven på den kända avvänjningskliniken Betty Ford för att tackla sitt kokainberoende. I sin frånvaro skickade hon sina bidrag till Tango In The Night som demos för resten av bandet att jobba färdigt på.

Tango In The Night är, näst efter Rumours, Fleetwood Macs kommersiellt mest framgångsrika album. Fyra singlar nådde topp-20 på Billboardlistan. Både ”Little Lies” och ”Everywhere” utgör kända hits som man direkt känner igen när man hör dem.

Ganska snart efter att Tango In The Night hade släppts hoppade Lindsey Buckingham av bandet efter ett häftigt bråk med Stevie Nicks. Bandet hann inte ens börja turnera på skivan. Ersättningsgitarrister anlitades förstås omgående, men Fleetwood Mac blev sig aldrig riktigt likt igen. Nicks höll ut ytterligare några år innan även hon hoppade av bandet 1991. Detta drygt trettio år gamla album har Fleetwood Mac inte lyckats överträffa sedan dess.

Bästa spår: 03. Everywhere