Zwan – Mary Star Of The Sea (2003)

Zwans första och enda album är något av en bortglömd pärla. Och kanske är detta lite frontmannen Billy Corgans egen förtjänst. Precis som hans gamla band Smashing Pumpkins slutade Zwan i bittra bråk och medial pajkastning, och under ganska många år vägrade Corgan att befatta sig med projektet helt och hållet. Det ryktas också om att det är på Corgans initiativ som skivan varken finns att avnjuta på Spotify eller på någon annan streamingtjänst. På senare tid har det till viss del dock varit annat ljud i skällan. Corgan har t.o.m. hintat om någon form av uppföljare till Mary Star Of The Sea. Om det handlar om att släppa de tonvis med outgivna låtar från perioden som ska finnas i gömmorna eller om att släppa helt nytt material återstår att se. Man ska förstås inte utesluta att det även kan bli så att det inte händer någonting alls.

Mary Star Of The Sea låter lite som ett poppigare och muntrare Smashing Pumpkins. Bandet var ett lättviktssuperband kan man säga. Merparten av medlemmarna hade alla gjort sig respekterade i indierockvärlden; David Pajo som gitarrist i Slint, Paz Lenchantin som basist i A Perfect Circle och Matt Sweeney som gitarrist i det obskyra bandet Chavez. Undantagen stavades då Billy Corgan och Jimmie Chamberlin, som levt det äkta rockstjärnelivet med Smashing Pumpkins. När medlemmarna sedermera blev ovänner användes deras olika bakgrunder som slagträ åt vardera hållet. Pajo ville gärna måla upp Corgan som någon slags girigbuk som gör billig kommersiell rock bara för pengarnas skull, och Corgan menade i sin tur att de andra bara ville ta tillfället i akt och leka rockstjärnor ett tag. Bra musik gjorde de hur som helst tillsammans under den korta tid de lyckades samarbeta.

Jag lyssnade mycket på Zwan när jag gjorde värnplikten i Kristinehamn några år efter millennieskiftet. Mary Star Of The Sea är för mig den drygt två kilometer långa promenaden från tågstationen bort till garnisonen om söndagskvällen. Man är fortfarande fri och njuter så gott man kan av det, men för varje kliv man tar kommer man ett steg närmare eländet. Givetvis kunde man ta bussen också – och det var många som gjorde – men jag ville bara komma fram så långsamt som möjligt.

Bästa spår: 05. El Sol