Weezer – Pinkerton (1996)

Efter succén med debutalbumet Blue Album var frontmannen Rivers Cuomo ett nervvrak. Han kände sig obekväm vid det plötsliga kändisskapet och de förväntningar som följde med det. Osäker kring vad han egentligen ville ha ut av livet sökte han sig till studier på Harvard för att få något slags andrum i tillvaron. I samma veva genomgick han en benoperation vars sviter åsamkade honom stora smärtor i långa perioder. Månader i streck blev han sittande ensam på studentrummet med sina egna (pessimistiska) tankar som enda sällskap. Under den här tiden blev Rivers Cuomos låtskriveri både mörkare och mer introvert. Den rymdrockopera baserad på operan ”Madame Butterfly” som han hade jobbat på under en tid lades snart på hyllan till förmån för de nya, långt mer självutlämnande, låtar som mynnade ut i 1996 års mästerverk Pinkerton.

Weezer ville att Pinkerton skulle ha ett råare sound än den radiovänliga debutplattan, varför de valde att producera albumet själva. Pinkerton spelade in i Sound City Studios i Los Angeles, där även Nirvanas banbrytande Nevermind spelats in. Skivan har en helt annan ton än Blue Album. På sina ställen är Pinkerton nästan obehagligt självutlämnande, vilket inte alltid får Rivers Cuomo att framstå i sin bästa dager. Pinkerton var ingen omedelbar framgångssaga. I själva verket fick den utstå en hel del ris både från kritiker och fans när den kom. Det skulle ta några år innan skivan omvärderades och fick den status som den har idag. Rivers Cuomo själv hade mycket svårt för skivan i flera år efter det att den hade släppts. Vid något tillfälle liknande han Pinkerton vid att ha blivit alldeles för full på en fest och gjort fullständigt bort sig inför allihopa genom att gråta och tycka synd om sig själv. På senare år har dock även Cuomo kunnat försonas med albumet och pratar numera om det med stolthet i rösten.

Bästa spår: 05. Across The Sea

Weezer – The Blue Album (1994)

En del band kommer man alltid tillbaka till. Som t.ex. sköna nördrockbandet Weezer.

Första gången jag hörde Weezer var via en mp3 av låten ”Buddy Holly” som hade skickats till mig från en kompis över det gamla chat-programmet ICQ. Jag var lika ur led med min samtid då som jag är idag, vilket innebar att 50-talsrockaren Buddy Holly hade jag hört talas om – men inte Weezer. Det fick mig först att tro att denna altrock-dänga med distade gitarrer var en ny låt av Buddy Holly som hette Weezer. Det hade varit konstigt eftersom Holly redan vid det laget hade varit död i nästan 40 år.

När jag väl fick rätsida på det hela kom Weezer att bli ett av mina favoritband.

Weezer slog igenom strax innan de stora skivbolagen hann sönderkommersialisera alternativrocken fullständigt. 1994 var suget efter grunge och alternativrock fortfarande outtömligt. Men efter Kurt Cobains självmord var det inte längre roligt att sjunga med till Nirvanas ångestladdade texter. Weezers trallvänliga alternativrock var då precis lagom allvarligt menad för att det skulle kännas OK. Rivers Cuomo sjöng om att vara socialt obekväm, om att ha dåligt självförtroende och om att vara olyckligt kär. Det var tillräckligt vardagsdeprimerande för att var och varannan mellan 15 och 25 skulle kunna känna igen sig, men det var inte Kurt Cobain-suicidialt. Rivers Cuomo var själv ett stort fan av Nirvana, men även av heavy metal och Beach Boys – och han lät alla influenser skina igenom i detta fina debutalbum.

Weezer spelade in sitt debutalbum i New York under två månader 1993. The Blue Album blev en stor succé, mycket tack vare hitten ”Buddy Holly” – som släpptes som singel på vad som skulle ha varit Buddy Hollys 58:e födelsedag om han fortfarande hade levt. Cuomo var först tveksam till att ha med låten på skivan, eftersom han tyckte att den var för ”cheesy”. Det var på producenten Ric Ocaseks inrådan som han ändrade sig.

Bästa spår: 03. The World Has Turned And Left Me Here

Weezer – Everything Will Be Alright In The End (2014)

Jag tyckte det var riktigt kul att höra detta när det kom. Ett Weezer i sann gammal Blue Album-form! Det hade man minsann inte förväntat sig. Jag har liksom svårt att komma på något band som lyckats göra sina fans besvikna fler gånger än Weezer.

Precis som Rivers Cuomo sjunger i förstasingeln ”Back To The Shack” var hela idén med Everything Will Be Alright In The End att slopa poppiga och elektroniska influenser från de senaste plattorna och återvända till rötterna från de tidiga skivorna. Med Ric Ocasek tillbaka i producentstolen (som producerade både Blue Album och Green Album) gav sig Weezer in i studion. Resultatet är förvånansvärt starkt. Cuomo lyckades knåpa ihop sin starkaste samling låtar på minst femton år. Det låter naturligt och som att bandmedlemmarna har roligt tillsammans. Vissa stunder kan jag rent av tycka att detta slår allt som Weezer har gjort, bortsett från Pinkerton.

Bästa spår: 06. The British Are Coming