U2:s femte studioalbum, som länge gick under arbetsnamnet The Two Americas, började som ett slags konceptalbum om Amerika. Bandets turnerande jorden runt hade lämnat Bono med en fascination för det stora landet i väst, vars inflytande var så påtagligt världen över. Han förfördes av den amerikanska mentaliteten, skönheten i de storslagna landskapen och de enorma städerna – samtidigt som han förfärades över den Reaganska utrikespolitiken som underblåste inbördeskrig i El Salvador och annat elände både här och var. En resa till svältens Etiopien gav Bono inspiration till det bildspråk som skulle komma att rama in albumet. Han träffade där människor i extrem fattigdom som ändå var vid gott mod, och detta gjorde ett starkt intryck på honom. Kontrasten mot de bortskämda människorna som hade allt hemma i väst var fullständig: ”De må ha fysiska öknar”, sa Bono i en intervju med Rolling Stone; ”men vi har andra typer av öknar”. Bono:s intryck gick rakt in i texterna på The Joshua Tree.

Precis som The Unforgettable Fire producerades The Joshua Tree av stjärnproducenterna Daniel Lanois och Brian Eno. Albumet spelades som vanligt in hemma i Dublin. Till skillnad från hur U2 hade arbetat tidigare spelades dock The Joshua Tree till stor delar in live i studion. I kulisserna fick de goda råd av legendarerna Bob Dylan, Keith Richards och Van Morrison, som fick U2 att hämta inspiration ur amerikansk och irländsk traditionell musik.

Öppningsspåret ”Where The Streets Have No Name” skrevs av gitarristen The Edge. Han var så nöjd med låten att han har refererat till den som det bästa han har gjort. U2 hade dock problem med att fånga den på band. Det krävdes så många omtagningar att Brian Eno i frustration var nära att att radera inspelningarna.

När jag lyssnar på The Joshua Tree slås jag av hur väl det har åldrats. Det låter inte helt olikt någonting som t.ex. Coldplay hade kunnat släppa 2020. I en tid när en gitarrist värderades utifrån hur många toner som denna lyckades trycka in under en och samma sekund var The Edges sparsmakade approach – där han betraktade varje enskild not som dyrbar – både uppfriskande och innovativ.

När The Joshua Tree var redo att tryckas någon gång i tidig mars 1987 greps Bono av smärre panik. ”Är det här verkligen tillräckligt bra?”, funderade han. Han övervägde att dra tillbaka albumet, men bestämde sig till slut för att låta bli. Det skulle visa sig att Bono aldrig hade behövt oroa sig. The Joshua Tree blev enormt framgångsrikt. Skivan vann Grammyn för årets album och har till dags dato sålt i över 25 miljoner exemplar världen över. The Joshua Tree hör tveklöst till 80-talets bästa album.

Bästa spår: 02. I Still Haven’t Found What I’m Looking For