Tom Petty – Wildflowers (1994)

Efter Tom Pettys död 2017 dröjde det inte länge innan bråk bröt ut bland hans efterlevande. Pettys änka och hans två döttrar drog inte jämnt i frågorna kring hur hans musikskatt skulle förvaltas. I sann amerikansk anda kopplades advokater på i vardera ände och parterna började stämma varandra hej vilt. Läckta domstolshandlingar avslöjar att Pettys äldsta dotter Adria ville profitera på sin bortgångne fars varumärke genom att börja sälja salladsdressing och andra matbutiksprodukter i hans namn. Detta är i alla fall vad Pettys änka Dana Petty hävdar, och hos henne föll idén inte i särskilt god jord. Dana menade att Tom Pettys musikarv förtjänade ett bättre öde än att dränkas i någon flottig dressing och förtäras med en cesarsallad. Man kan väl förstå hur hon tänker, även om det hade varit fräckt att kunna slita fram en Tom Petty-sallad ur kylen när middagsgästerna sitter och väntar.

Efter några års pajkastande är de nu alla vänner igen, vilket borgar för en serie smaskiga releaser framgent. Tom Petty skrev och spelade ständigt in låtar, och det lär finnas massvis med outgivet material undangömt. Soloalbumet Wildflowers skulle egentligen ha släppts i en ny version vid skivans 25-årsjubiuleum 2019, men det juridiska käbblet satte stopp för det den gången. När Wildflowers nu äntligen återutges medelst specialutgåvan Wildflowers & All The Rest får man väl säga att den har varit väntan värd. Wildflowers & All The Rest innehåller – förutom albumet i sin ursprungliga form – nästan tre(!) timmars bonusmaterial. Och visst, en av timmarna är liveversioner och en annan utgörs av alternativa studioversioner av låtarna på Wildflowers. Men det finns även en hel timme av tidigare outgivna låtar att upptäcka. Tom Petty tänkte sig från början Wildflowers som ett dubbelalbum, och Wildflowers & All The Rest visar att det hade hållit måttet som det också.

Bästa spår: 01. Wildflowers

Tom Petty – Highway Companion (2006)

Efter magplasket med The Last DJ kom Tom Petty tillbaka i gammal god form med detta sentimentala Americana-album. Pettys ambition med Highway Companion var inte att skapa ett konceptalbum i klassisk bemärkelse, men ett slags ljudmässigt resesällskap för långa, ensamma bilfärder över ödsliga amerikanska prärielandskap. Jag tror att han lyckades ganska bra med det, även om det mest prärielika jag personligen kan relatera till än R41 mellan Borås och Varberg.

Till Highway Companion återförenades Tom Petty med sin gamla vapendragare Jeff Lynne. De båda legendarerna hade träffats 1987 på Sunset Boulevard i Los Angeles. Petty hade då lyckats fånga Lynnes uppmärksamhet genom att tuta vilt när han körde bakom honom. Nyfiken på vad det kunde vara för en tutande dåre som förföljde honom hade Lynne stannat till vid sidan av vägen, varpå Petty hade rusat fram och lovordat honom för hans arbete med produktionen av George Harrisons Cloud Nine. Petty hade därefter föreslagit att de båda skulle börja skriva låtar tillsammans. Det blev startskottet på ett samarbete som kom att sträcka sig över två Traveling Wilburys-album och – med Highway Companion inräknat – tre Tom Petty-album. På Highway Companion får dock Lynnes karaktäristiska stora sound hållas tillbaka en smula. Highway Companion är nämligen en skiva av det mer lågmälda och tillbakablickande slaget; en skiva som Petty enligt egen utsago inte hade kunnat göra tidigare eftersom han ”inte varit ärrad nog”.

Highway Companion blev Tom Pettys sista riktigt bra album. Han dog 2017 i sitt hem efter en överdos på opiater. Han är en av få artister som jag kan gräma mig lite över att jag inte hann se live innan han gick bort.

Bästa spår: 04. Down South

Tom Petty – Full Moon Fever (1989)

Såg att The Pains Of Being Pure At Heart släppt en coverskiva på Pettys Full Moon Fever. Jag gillar bandet, och gjorde därför en ansats till att bemöta projektet med öppna ögon. Men, nja… Huruvida tilltaget är ett uttryck för kreativ torka eller bara en hyllning till en av rockens giganter vet jag inte, men resultatet är i vart fall ganska intetsägande. En del låtar (eller album för den delen) ska man nog bara hålla sig ifrån att göra egna tolkningar på. De är helt enkelt för ikoniska. Inte ens Johnny Cash lyckades lyfta I Wont Back Down från karaokenivå i sina American Recordings. Full Moon Fever är Tom Petty när han var som allra bäst. I princip alla skivans låtar, från den majestätiska Free Fallin’ till avslutande Zombie Zoo (där Roy Orbison gästsjunger) har hitpotential. Grym skiva som han aldrig lyckades överträffa varken på egen hand eller med The Heartbreakers.

Bästa spår: 01 Free Fallin’