Tom Petty – Highway Companion (2006)

Efter magplasket med The Last DJ kom Tom Petty tillbaka i gammal god form med detta sentimentala Americana-album. Pettys ambition med Highway Companion var inte att skapa ett konceptalbum i klassisk bemärkelse, men ett slags ljudmässigt resesällskap för långa, ensamma bilfärder över ödsliga amerikanska prärielandskap. Jag tror att han lyckades ganska bra med det, även om det mest prärielika jag personligen kan relatera till än R41 mellan Borås och Varberg.

Till Highway Companion återförenades Tom Petty med sin gamla vapendragare Jeff Lynne. De båda legendarerna hade träffats 1987 på Sunset Boulevard i Los Angeles. Petty hade då lyckats fånga Lynnes uppmärksamhet genom att tuta vilt när han körde bakom honom. Nyfiken på vad det kunde vara för en tutande dåre som förföljde honom hade Lynne stannat till vid sidan av vägen, varpå Petty hade rusat fram och lovordat honom för hans arbete med produktionen av George Harrisons Cloud Nine. Petty hade därefter föreslagit att de båda skulle börja skriva låtar tillsammans. Det blev startskottet på ett samarbete som kom att sträcka sig över två Traveling Wilburys-album och – med Highway Companion inräknat – tre Tom Petty-album. På Highway Companion får dock Lynnes karaktäristiska stora sound hållas tillbaka en smula. Highway Companion är nämligen en skiva av det mer lågmälda och tillbakablickande slaget; en skiva som Petty enligt egen utsago inte hade kunnat göra tidigare eftersom han ”inte varit ärrad nog”.

Highway Companion blev Tom Pettys sista riktigt bra album. Han dog 2017 i sitt hem efter en överdos på opiater. Han är en av få artister som jag kan gräma mig lite över att jag inte hann se live innan han gick bort.

Bästa spår: 04. Down South

Tom Petty – Full Moon Fever (1989)

Såg att The Pains Of Being Pure At Heart släppt en coverskiva på Pettys Full Moon Fever. Jag gillar bandet, och gjorde därför en ansats till att bemöta projektet med öppna ögon. Men, nja… Huruvida tilltaget är ett uttryck för kreativ torka eller bara en hyllning till en av rockens giganter vet jag inte, men resultatet är i vart fall ganska intetsägande. En del låtar (eller album för den delen) ska man nog bara hålla sig ifrån att göra egna tolkningar på. De är helt enkelt för ikoniska. Inte ens Johnny Cash lyckades lyfta I Wont Back Down från karaokenivå i sina American Recordings. Full Moon Fever är Tom Petty när han var som allra bäst. I princip alla skivans låtar, från den majestätiska Free Fallin’ till avslutande Zombie Zoo (där Roy Orbison gästsjunger) har hitpotential. Grym skiva som han aldrig lyckades överträffa varken på egen hand eller med The Heartbreakers.

Bästa spår: 01 Free Fallin’