The Smashing Pumpkins – Zeitgeist (2007)

2007 återupplivade Billy Corgan det Smashing Pumpkins som hade legat i dvala sedan millennieskiftet. James Iha (gitarr) och D’arcy Wretzky (bas) från originaluppsättningen brydde han sig dock inte om att kalla in den här gången. Relationerna Corgan och dem emellan var vid tidpunkten minst sagt frostig. De ansåg att Corgan var egocentrisk och hade samarbetssvårigheter, och Corgan tyckte i sin tur att de bara var taskiga mot honom i största allmänhet. I en intervju med tidningen NME 2009 menade Corgan att Iha var den uslaste människa han hade träffat i hela sitt liv. Uttalandet blir extra intressant i ljuset av att de i skrivande stund är återförenade i en ny inkarnation av Smashing Pumpkins. Från ett utifrånperspektiv är det dock lätt att ta Ihas och D’arcys version för den mer trovärdiga, inte minst eftersom Corgan valde att spela in Zeitgeist utan någon inblandning från någon annan än sig själv och trummisen Jimmy Chamberlin. En ny basist och gitarrist väntade han med att rekrytera tills det att det var dags att turnera på albumet.

Zeitgeist släpptes i juli 2007. Skivan gick varken hem hos kritikerna eller hos hardcorefansen. Förstasingeln ”Tarantula” spelades en del på radio och öppningsspåret ”Doomsday Clock” var med i någon bortglömd ”Transformers”-film, men i övrigt dog surret kring skivan ganska snart ut. Corgan tog så illa vid sig av detta att han idag knappt vill kännas vid Zeitgeist, och faktiskt tillsett att den inte går att lyssna på via någon streamingtjänst – vilket gör den till den enda Smashing Pumpkins-skiva som inte är tillgänglig på detta sätt.

Det är lite synd tycker jag. För den första halvan av Zeitgeist (fram t.o.m. ”Tarantula” i alla fall) utgörs av ganska trevlig, klassisk Smashing Pumpkins-hårdrock. Därefter sjunker kvaliteten förvisso. Men Zeitgeist är ändå bättre än allt som släppts i Smashing Pumpkins namn efteråt.

Bästa spår: 05. Tarantula

The Smashing Pumpkins – Mellon Collie And The Infinite Sadness (1995)

Vi fortsätter på temat dubbelalbum… Detta är ett dubbelalbum som jag i mina sena tonår tyckte var magiskt bra, men som när jag återbesöker det nu känns pompöst och onödigt långt. Mellon Collie And The Infinite Sadness innehåller skyhöga toppar (”Tonight, Tonight”, ”1979”, ”Zero” m.fl.) och Marianergravsliknande bottnar (”Cupid De Locke”, ”Take Me Down”, ”We Only Come Out At Night” m.fl.). Samtidigt kan jag förstå hur Billy Corgan tänkte när han bestämde sig för att paketera det här till ett dubbelalbum. För hade han bara plockat ut de tolv bästa låtarna och gjort en vanlig fullängdare hade det resulterat i ett väldigt märkligt album, eftersom låtarna på Mellon Collie är så spretiga både genre- och ljudbildsmässigt.

Det går hur som helst inte att säga någonting annat än att Mellon Collie är ett sällsynt ambitiöst verk. Billy Corgan jämförde det vid något tillfälle med Pink Floyds The Wall, fast för generation X. Och egentligen är det väl kanske inte en helt oäven liknelse. Mellon Collie samspelade onekligen med zeitgeisten i samhället vid tidpunkten, och det blev oerhört framgångsrikt. Det är Smashing Pumpkins enda album att toppa Billboardlistan, och har till dags dato sålt i över 11 miljoner exemplar.

Tematiskt kretsar Mellon Collie kring ungdomens förgänglighet. Billy Corgan ville med Mellon Collie säga farväl till sitt yngre jag. Men den låt som kanske bäst representerar detta tema var nära att inte komma med på skivan. Producenten Flood ville först inte ha med ”1979” när de låtar som skulle spelas in skulle väljas ut. Låten var då i ett skissartat stadie, och bestod i princip av en ackordföljd och en ordlös sångmelodi. Corgan, som kände att det var någonting speciellt med låten, gick hem och färdigställde den under fyra timmar samma kväll. När han spelade upp den i studion igen morgonen därpå ändrade sig Flood på studs.

Det är en hemsk tanke… Men kanske kan anledningen till att Mellon Collie inte längre griper tag i mig som förut vara att jag har svårt att relatera till dess tema? 36 år gammal och småbarnsförälder kanske jag helt enkelt är för distanserad från min egna ungdoms dagar?

Äh, jag gör ett försök att komprimera Mellon Collie till en skiva ändå:

1. Bullet With Butterfly Wings

2. Zero

3. Here Is No Why

4. 1979

5. Thirty-Three

6. Bodies

7. Jellybelly

8. Muzzle

9. Tonight, Tonight

10. Thru The Eyes Of Ruby

11. Porcelina Of The Vast Oceans

12. Mellon Collie And The Infinite Sadness

Bästa spår: 02. Tonight, Tonight

The Smashing Pumpkins – Siamese Dream (1993)

Debutalbumet Gish hade fått fina vitsord från kritikerna, med ändå dränkts publicitetsmässigt i den grunge-tsunami som Nirvana hade släppt lös med Nevermind. När det var dags för Smashing Pumpkins att spela in uppföljaren Siamese Dream kände frontmannen Billy Corgan det som att drömmen om ett genombrott höll på att slinka honom mellan fingrarna, och att kniven vilade mot strupen. Inte nog med att han på det professionella planet fick se sitt band bli ifrånsprunget av Nirvana. På det privata planet hade han även fått se sin flickvän nobba honom till förmån för Nirvanas Kurt Cobain. Courtney Love har senare hävdat i princip alla låtar på Siamese Dream mer eller mindre handlar om henne. Enda undantaget ska vara ”Spaceboy”, som Corgan skrev om sin intellektuellt funktionsnedsatta lillebror.

Varken Billy Corgan själv eller Smashing Pumpkins som band mådde särskilt bra under skapandet av Siamese Dream. Pressen på att leverera drev Corgan till självmordstankar och depression. Under inspelningarnas gång kom Corgan att bli allt mer av ett kontrollfreak. Han var besatt av att soundet skulle låta på ett speciellt sätt och att gitarr- och baspartier skulle spelas på exakt det sätt som han föreställt sig dem i sitt huvud. Det hela gick så långt att han själv började spela över partier som gitarristen James Iha och bassisten D’arcy hade spelat in, något som de var måttligt roade av. Till råga på allt plågades bandet av trummisen Jimmy Chamberlins drogmissbruk. I ett försök att hålla Chamberlin borta från frestelser valde de att spela in Siamese Dream i en håla i Georgia, men det funkade sådär. Chamberlin försvann då och då helt utan förvarning och kunde vara borta flera dagar i sträck. Chamberlin skulle senare komma att sparkas från bandet.

Siamese Dream är Smashing Pumpkins mest kompletta album, och är en skiva som jag gillar skarpt. Albumet återfinns ofta högt upp på listor över 90-talets bästa skivor, och där hör den hemma.

Bästa spår: 09. Mayonaise