The Shaggs – Philosophy Of The World (1969)

Det är någonting vackert med att tro på sina barns förmåga. Men man behöver också ha verklighetsförankring nog för att inse att ens barn inte är bra på allt, för annars kan det lätt gå till överdrift. Austin Wiggin Jr. var helt övertygad om att hans tre döttrar skulle bli megastjärnor med deras band The Shaggs. Men han var ganska ensam om den åsikten. I lilla Freemont där de bodde fick The Shaggs bara spelningar i kommunhuset och på det lokala vårdhemmet, och de få som bevittnade dessa konserter blev inte alls imponerade av det bristande musikerskapet och de dåliga låtarna. Kritiken bet dock inte på farsgubben. Han bestämde sig för att satsa alla sina besparingar på att bekosta en skivinspelning för sina döttrar. Resultatet blev Philosophy Of The World, ett album som ingen brydde sig om…. ..förrän en radiostation i Boston plockade upp det i slutet av 70-talet och började spela låtar från albumet som ett komiskt inslag. Folk tyckte att det var roligt med The Shaggs dåliga taktkänsla och undermåliga låtar, så fenomenet spred sig och The Shaggs fick ett rykte om sig som ett band så dåligt att det nästan blev bra. I ansedda tidskrifter som Rollingstone och New York Times har Philosophy Of The World i efterhand fått erkännandet som tidernas sämsta album. Och det är ju alltid nåt!

När jag lyssnar på Philosophy Of The World tycker jag väl inte att det är särskilt bra, men uselt är det inte heller. P3 spelar ju sämre smörja än det här på daglig basis. Jag kan faktiskt tycka att det till och från påminner lite om Velvet Underground. Och de blev ju ganska kända. Kanske var farsgubben inte helt fel ute ändå?

Bästa spår: 09. It’s Halloween