The Rolling Stones – Goats Head Soup (1973)

Härom dagen släppte Rolling Stones den nya singeln ”Criss Cross”, som är en gammal outgiven outtake ifrån inspelningarna av Goats Head Soup. Bandet passade samtidigt på att annonsera en nyutgåva av skivan i fråga. Goats Head Soup – Deluxe Edition kommer att släppas den 4:e september i år och innehålla en remastrad version av det befintliga albumet samt ytterligare ett antal bonusspår, utöver redan släppta ”Criss Cross”.

Själv har jag aldrig riktigt förstått vitsen med att fördjupa mig i en massa extramaterial från redan släppta album. Visst kan det vara lite kul att få en inblick i hur skapandeprocessen har gått till, men oftast inser man bara att det finns det en anledning till att outgivna låtar och versioner av låtar inte släpptes från första början kan jag tycka.

Goats Head Soup var den första plattan att följa Stones gyllene period 1968-72, då de släppte sina fyra bästa album på raken. På Goats Head Soup finns fortfarande magiska inslag (”Angie” inte minst), men i jämförelse med bandets tidigare alster känns merparten av materialet tämligen ljummet. Lite cyniskt kan man säga att Goats Head Soup var början på ett allt mer urvattnat Rolling Stones. Keith Richards och Mick Jagger hade helt enkelt gått och blivit mänskliga.

Goats Head Soup spelades till stora delar in på Jamaica. Albumets titel anspelar på den soppa på gethuvud som anses vara något av en delikatess på ön. Stones spelade in bra många fler låtar än vad som kunde rymmas på plattan. Ändå hade ett antal av de låtar som slutligen kom med redan några år på nacken när plattan släpptes. ”100 Years Ago” hade t.ex. Jaggers skrivit någon gång runt 1970. Även ”Hide Your Love” och ”Silver Train” hade varit med åtminstone sedan 1970.

Bästa spår: 05. Angie

The Rolling Stones – Their Satanic Majesties Request (1967)

1967 var året för Summer Of Love. Alla skulle röka på, knapra LSD och spela psykedelisk musik. Rolling Stones ville förstås inte vara sämre än några andra, så deras bidrag till den psykedeliska musikfåran fick bli deras sjätte studioalbum; Their Satanic Majesties Request. Titeln är en lek med de ord som i alla fall på den tiden stod skrivna i brittiska pass: ”Her Britannic Majesty requests and requires…”. Albumet blev sågat på de flesta håll när det kom. Många drog paralleller med Beatles Sgt. Pepper som hade kommit sex månader tidigare och avfärdade Their Satanic Majesties Request som en dålig efterapning. Liknelsen var väl inte helt obefogad. T.o.m. omslaget var faktiskt ganska likt det ikoniska Sgt. Pepper-omslaget. Mick Jagger har i efterhand själv uttryckt missnöje över skivan. Han menar att Their Satanic Majesties Request är resultatet av ett band med alldeles för mycket tid till övers och som tror att allt de gör är genialt. Keith Richards lindade inte in det fullt lika mycket i sin bok från 1994: ”The album was a load of crap”, skrev han.

Bästa spår: 06. She’s A Rainbow

The Rolling Stones – Exile On Main St. (1972)

För några år sedan (vid det här laget rör det sig säkert redan om ett decennium) sa Mona Sahlin någonting i stil med att ”det är häftigt att betala skatt”. Hon hade antagligen inte fått bifall av Mick Jagger eller Keith Richards. Inte av Rod Stewart, David Bowie eller Marc Bolan heller för den delen. Under en period kring 70-talets mitt gav sig brittiska pop- och rockstjärnor iväg i drivor utomlands för att smita undan det brittiska Skatteverket. Vid den här tiden hade britterna en ovanligt hög marginalskatt. Av 10 intjänade pund över en viss inkomst försvann i princip 9 av dem i skatt. Och riktigt häftigt tyckte inte Mick Jagger att det var att betala skatt.

Exile On Main St. spelade Rolling Stones in i skatteexil i Frankrike. Keith Richards hade hyrt den ståtliga herrgården Nellcôte i södra Frankrike 1971, egentligen bara med syftet att bo där. Men Keith Richards är en rastlös själ, och det dröjde inte länge innan Stones mobila inspelningsstudio hade flyttats in i herrgårdens källare. Snart var hela bandet samt annat löst folk där och härjade var och varannan natt. Det festades och drogades vilt, och mitt i den kaosartade tillvaron skapades även en hel del fantastisk musik. Enligt basisten Bill Wyman började bandet vanligtvis jobba framåt åttatiden om kvällarna, och de höll på fram till tresnåret om morgnarna.

Exile On Main St. är smutsig rock n’ roll i sin mest förädlade form, hur motsägelsefullt det än må låta. Här är Keith Richards riff som skitigast och Mick Jaggers sång som släpigast. Det är även Rolling Stones sista riktigt stora album. Bandet blixtrade förstås till emellanåt även efter detta, men de nådde aldrig igen samma höga nivå över ett helt album.

Bästa spår: 01. Rocks Off

The Rolling Stones – Voodoo Lounge (1994)

Även solen har ju tyvärr sina fläckar. 1994 hade Rolling Stones sedan länge sina bästa dagar bakom sig. På Voodoo Lounge – bandets första studioalbum på 90-talet – finns inget spår av den magi som präglade Stones material på 60- och 70-talet.

Voodoo Lounge var Rolling Stones första album utan originalbasisten Bill Wyman. Han hade valt att lämna bandet efter Steel Wheels-turnén 1990. I Wymans ställe fick studiomusikern Darryl Jones hoppa in. Jones har både spelat in och turnerat med Stones ända sedan dess, men utan att någonsin erhålla full medlemsstatus i bandet.

Voodoo Lounge är uppkallat efter Keith Richards katt. På Barbados hade Richards adopterat en hemlös katt som han hade valt att döpa till Voodoo. Katten tog sig gärna en lur på Richards veranda, vilket gjorde verandan till ”Voodoos lounge”. Detta fick sedermera även bli namnet på albumet.

Detta var faktiskt min första skiva med Rolling Stones. Jag hade hört hitten ”Love Is Strong” på radio och blivit nyfiken på att höra mer. Men som fyra gånger av fem när man var ung på tiden innan Internet och tvungen att köpa en skiva helt baserat på någon enstaka låt blev jag förstås besviken. Voodoo Lounge uppvisar ett trött och mätt Rolling Stones. Som introduktion till bandets katalog var det ett så dåligt exempel att det tog många år innan jag gav dem en chans till och insåg att bandet faktiskt hade varit alldeles överjävligt bra en gång i tiden.

Bästa spår: 01. Love Is Strong

The Rolling Stones – Sticky Fingers (1971)

Om man var någon i musiksvängen 1969 såg man till att ha med Andy Warhol åtminstone på något hörn i sitt kreativa arbete. Mick Jagger begrep detta, och anlitade honom för att designa omslaget till Stones nionde album Sticky Fingers. Vis av erfarenhet bad han honom specifikt att inte komplicera det hela i onödan: ”Ju mer komplicerat format, desto jävligare blir produktionen och förseningarna”, skrev Jagger i ett brev till Warhol. Jagger tänkte då förstås på Warhols omslag för Velvet Underground & Nico, som hade en banan som gick att skala på riktigt. Warhol struntade dock fullständigt i Jaggers förmanande. Det ikoniska omslaget till Sticky Fingers utrustades med en fullt användbar dragkedja, vilken man kunde dra ner och se vilka underkläder som omslagsmodellen hade på sig under jeansen. Dragkedjan försvann dock på senare utgåvor av albumet, eftersom den både fördyrade produktionen och tillfogade skador på vinylskivan.

Sticky Fingers är den andra installationen i den makalöst starka trilogi album som Rolling Stones släppte mellan 1969 och -72. Det är också den första plattan som Stones släppte på eget skivbolag. Deras kontrakt med Decca Records hade löpt ut och de var inte särskilt pigga på att förnya det. Trots att Stones vid det här laget var världens största rockband var de nämligen i princip bankrutt. Deras tidigare manager Allen Klein hade blåst dem fullständigt på pengarna som de hade tjänat under Decca-åren. Men i rättvisans namn ska det väl kanske nämnas att bandet inte var superbilligt i drift heller… Det långsiktiga ekonomiska tänkandet trumfade inte de kortsiktiga lockelserna varje gång, om man säger så.

Sticky Fingers är Rolling Stones i absolut kanonform. Från öppnande ”Brown Sugar” till avslutande ”Moonlight Mile” är det ett rakt igenom fulländat verk. På vägen lyckas de dessutom sockra med en av tidernas allra bästa låtar; fantastiska ”Wild Horses”. Vackert!

Bästa spår: 03. Wild Horses

The Rolling Stones – Let It Bleed (1969)

Man skulle kunna tro att det var Mick Jagger eller Keith Richards som grundade The Rolling Stones, men det var det faktiskt inte. Den som grundade och var den drivande kraften i bandet under de tidiga åren var gitarristen Brian Jones. Lagom till inspelningssessionerna för Stones åttonde album hade han dock gjort sig omöjlig. Varken Mick Jagger eller Keith Richards var själva direkt några renlevnadsmänniskor, men Brian Jones knarkande var för mycket till och med med Rolling Stones-mått mätt. Hans humörsvängningar hade dessutom kommit att bli allt häftigare och det blev allt längre mellan gångerna som han dök upp i studion över huvud taget. Det som blev droppen var när han p.g.a. tidigare drogförseelser vägrades arbetstillstånd i USA, vilket innebar att han inte skulle kunna följa med på Rolling Stones Let It Bleed-turné. Ställda inför det faktumet beslutade de övriga bandmedlemmarna att ge honom sparken.

Let It Bleed innebar början på en gyllene era för The Rolling Stones, som under loppet av tre år skulle komma att på raken ge ut sina tre starkaste album. Let It Bleed satte också tonen för hur nästa decennium skulle komma att låta. Albumet representerar ett brutalt uppvaknande från 60-talets oskuldsfulla flower-power-kultur med dess drömmar om fred och samexistens till den råa och grymma verkligheten. Det är ett mörkt album; Let It Bleed. Från det febriga öppningsspåret där Vietnamkrigets grymheter ligger som ett åskmoln över ljudlandskapet till manisk heroinabstinens i ”Monkey Man”. Allt konkluderas i det sombra avslutningsspåret; ”man kan inte alltid få det som man vill ha”.

Brian Jones var fortfarande officiellt medlem i Rolling Stones under större delen av inspelningarna. Han medverkade dock knappt på skivan. En knapp månad efter det att han sparkats från bandet hittades han död på botten av sin swimming-pool. Obduktionen visade att de inre organen var svårt skadade av långvarigt alkohol- och drogmissbruk. Jones blev bara 27 år gammal.

Bästa spår: 01. Gimme Shelter