The Lemonheads – The Lemonheads (2006)

Med sitt Lemonheads tog Boston-bördiga Evan Dando på ett sällsynt värdigt sätt stafettpinnen vidare efter Big Star. Hans starka röst och sinne för enkla men minnesvärda melodier gör honom till en given mästare inom powerpop-fältet. Synd bara att drogmissbruk och en ovanligt loj slackermentalitet (t.o.m. för en slacker) har hindrat honom från att släppa särskilt mycket nytt efter storhetsdagarna i början av 90-talet. Självbetitlade The Lemonheads var comebackalbumet efter nästan tio års frånvaro. Det är också än idag den senaste skivan med egenskriven musik från Dando. Med undantag för sångaren själv var bandmedlemmarna i vanlig ordning helt utbytta från förra vändan. Men det spelar egentligen mindre roll. The Lemonheads är och har alltid varit Evan Dandos show, även om det förstås är trevligt att t.ex. höra gitarrguden J. Mascis gästspela på ”No Backbone”.

Bästa spår: 03. Pittsburgh

The Lemonheads – Varshons 2 (2019)

…Oansträngd var ordet, ja. Evan Dando har inte direkt slitit ihjäl sig under det senaste decenniet. Han har turnerat de gamla hitsen lite sporadiskt; ibland på egen hand, ibland med någon ny reinkarnation av sitt Lemonheads. Däremellan har han unnat sig ganska väl tilltagna pauser. Och så har han gett ut två coveralbum; varav detta är det senaste och det klart vassaste av de båda. När den första Varshons kom 2009 blev jag besviken. Dels tyckte jag att låtvalen var ganska tråkiga, dels hade jag väl hoppats på att få höra nytt eget material (vilket Dando inte har bjussat på sedan 2006). Att Dando nu tio år senare än en gång släpper ett knippe covers och inte ens lägger någon möda på att försöka komma på ett annat namn på uppföljaren mer än att lägga till siffran två tycker jag är rätt skönt ändå. Det är liksom så slacker över det. Titeln Varshons är ju ändå en smula fyndig (man ska alltså läsa den som det brittiska uttalet av engelskans ”versions”). Dando tänker väl att det är med halvbra albumtitlar som med dåliga skämt: De tål alltid att upprepas.

Sen är ju grejen med Evan Dando att han faktiskt är grym på att göra andras låtar. Och han får extrapoäng för de udda val av låtar som han gör på Varshons 2. Jag kände till de flesta låtarna på förra skivan sedan tidigare, men låtarna på Varshons 2 är alla obekanta för mig. Och en del av dem kommer från mycket oväntade ställen. Om du inte har något bättre för dig kan du ju t.ex. lyssna på hillbillyrockarna Florida Georgia Lines original av ”Round Here”. Det är en vedervärdig låt på alla sätt och vis: Kid Rock-liknande produktion, fjantig text. Att Dando såg någon potential i den är bortom mig (ironisk cover?). Men i Dandos tappning blir den något helt annat – och faktiskt bra! Det känns lite konstigt att säga det om ett coveralbum, men Varshons 2 har rullat ganska frekvent på stereon hemma och jag kan inte låta bli att tycka att skivan hör till de trevligare lyssningarna från i år.

Bästa spår: 05 Speed Of The Sound Of Loneliness

The Lemonheads – It’s A Shame About Ray (1992)

Från Simon & Garfunkel är steget förvånansvärt kort till The Lemonheads. Detta Powerpop-punk-band från Boston har i mångt och mycket kommit att förknippas helt med sin cover på ”Mrs. Robinson”. Det är inte särskilt rättvist, eftersom The Lemonheads är så mycket mer än denna ganska inspirationslösa Simon & Garfunkel-cover. Från början var ”Mrs. Robinson” faktiskt inte ens med på It’s A Shame About Ray, men när låten gick och blev en oväntad hit helt på egen hand strax efter att albumet hade släppts valde skivbolaget att smacka in den som sista låt på albumet och ge ut det på nytt. ”Mrs. Robinson” känns således också ganska malplacerad på It’s A Shame About Ray. Den härliga akustiska tolkningen av ”Frank Mills” från musikalen ”Hair” var egentligen det perfekta avslutet på albumet.

Till It’s A Shame About Ray hade Evan Dando, som nu – sedan Ben Deilys avhopp – ensam frontade bandet, vuxit till en mycket stark låtskrivare. Samtidigt har han en sån där röst som kan få i princip vilket material som helst att låta bra. Att han dessutom är modellsnygg talade nog inte bara till hans fördel. Det underlättade antagligen bandets genombrott. Men det gav också vatten på kvarnen åt fisförnäma musikkritiker som väldigt gärna ville stoppa in honom och hans band i något slags tuggummipops-one-hit-wonder-fack. …Och visst, i någon mening var det väl kanske det. Men det är gjort med mycket hjärta.

Grymt bra album detta! Jag älskar musik som låter så här oansträngd. Och Dando förtjänar extra plus för att han behärskar konsten att inte dra ut på en låt en sekund mer än vad som är absolut nödvändigt. De tolv spåren på originalalbumet (alltså utan ”Mrs. Robinson”) klockar in på nätta 29 minuter.

Bästa spår: 05. My Drug Buddy