The Lemonheads – Car Button Cloth (1996)

En av mina favoritplattor ifrån det tidiga 90-talet är Boston-bandet The Lemonheads femte album It’s A Shame About Ray. Sångaren och låtskrivaren Evan Dando hade här fullfjädrat sin låtskrivarkonst och levererade det ena lilla popundret efter det andra. Under loppet av en halvtimme tolkar Dando ämnen som drogromantik och ungdomlig håglöshet. Den lekfullhet och bekymmerslöshet som präglar albumet är smittande. It’s A Shame About Ray gjorde under en kort period Evan Dando till slacker-generationens posterboy, och han prydde omslagen på såväl NME som Spin Magazine. Att han hade ett fördelaktigt utseende skadade förstås inte i sammanhanget. Men för hans egen del kanske det blev lite väl bra med det där bekymmerslösa levernet till slut. Uppföljande Come On Feel The Lemonheads skapades under ett enda långt och ofokuserat drogrus, och när det några år senare var dags att släppa Car Button Cloth var Lemonheads redan bortglömda, och Dando själv höll sig vid det här laget knappt över ytan i sitt missbruk. Albumets förstasingel ”If I Could Talk I’d Tell You” hade sin bakgrund i intervjuer under vilka Dando hade varit så påverkad att han varit oförmögen att prata. Låten skrev han tillsammans med kompisen Eugene Kelly ifrån det skotska bandet The Vaselines, och ingen av dem kunde ens dra sig till minnes att de hade skrivit den när de nyktrat till. De råkade bara hitta låten på ett kassettband en dag.

Car Button Cloth har fått ett oförtjänt dåligt rykte, vilket bottnar i att det släpptes när alternativrocken inte längre var på modet snarare än att det är dåligt. Jämfört med t.ex. It’s A Shame About Ray är det betydligt mer spretigt, men det gör det på sätt och vis också mer intressant. På Car Button Cloth tillåter Dando en svärta att ta plats på ett sätt som den inte hade fått göra förut. Låtar som ”Hospital” och ”Losing Your Mind” speglar en annan och mörkare sida av den drogkantade slacker-tillvaro som han sjungit om på It’s A Shame About Ray och Come On Feel The Lemonheds. Men Dando har förstås även roligt mellan varven: ”6IX” är inspirerad av slutscenen i filmen ”Se7en”. Dando sjunger här om ”överraskningen” som väntar i den där lådan som Brad Pitt öppnar. ”Knoxville Girl” är Dandos trevliga tolkning av en gammal mördarballad ifrån 1800-talet. Car Button Cloth är inte det starkaste som Dando har gjort, men i sina bästa stunder är det riktigt bra.

Bästa spår: 02. If I Could Talk I’d Tell You

The Lemonheads – Lovey (1990)

Lovey utgör startskottet på vad nog de flesta menar är Lemonheads mest klassiska period. Efter att Ben Deily hade lämnat bandet stod Evan Dando kvar ensam som sångare och frontman. Tidigare hade de dragit bandets sound åt olika håll, vilket också resulterat i ganska spretiga och osammanhängande historier. Nu var det i stället Dandos poppiga alternativrock som gällde för hela slanten. Samtidigt så hade Dandos låtskrivande även mognat så pass att han nu faktiskt kunde fylla ut ett helt album på egen hand. Ännu bättre skulle det förstås komma att bli på nästa skiva It’s A Shame About Ray, men redan på Lovey får man en försmak av vad som skulle komma.

Dando själv betraktar Lovey som den skiva till vilken han började hitta sitt uttryck. Samtidigt hade de fortfarande mycket att lära: ”Det hörs att vi är lite försiktiga och oerfarna”, sa Dando till Uncut 2018, och nämner ”Ballarat” samt Gram Parsons-covern ”Brass Buttons” som favoritlåtar ifrån skivan. Country-legendaren Gram Parsons var vid tidpunkten en tämligen ny bekantskap för Dando. En kompis hade tipsat honom om att lyssna på Parsons efter att Dando spelat honom sin nya låt ”Ride With Me”. Det ledde till att Evan Dando blev Gram Parsons-frälst för livet.

Lovey fyller trettio i år och har precis släppts i en jubileumsversion. Den nya utgåvan bjuder utöver originalalbumet på åtta spår ifrån ett liveframträdande i Australien 1991.

Bästa spår: 04. Ride With Me

The Lemonheads – The Lemonheads (2006)

Med sitt Lemonheads tog Boston-bördiga Evan Dando på ett sällsynt värdigt sätt stafettpinnen vidare efter Big Star. Hans starka röst och sinne för enkla men minnesvärda melodier gör honom till en given mästare inom powerpop-fältet. Synd bara att drogmissbruk och en ovanligt loj slackermentalitet (t.o.m. för en slacker) har hindrat honom från att släppa särskilt mycket nytt efter storhetsdagarna i början av 90-talet. Självbetitlade The Lemonheads var comebackalbumet efter nästan tio års frånvaro. Det är också än idag den senaste skivan med egenskriven musik från Dando. Med undantag för sångaren själv var bandmedlemmarna i vanlig ordning helt utbytta från förra vändan. Men det spelar egentligen mindre roll. The Lemonheads är och har alltid varit Evan Dandos show, även om det förstås är trevligt att t.ex. höra gitarrguden J. Mascis gästspela på ”No Backbone”.

Bästa spår: 03. Pittsburgh

The Lemonheads – Varshons 2 (2019)

…Oansträngd var ordet, ja. Evan Dando har inte direkt slitit ihjäl sig under det senaste decenniet. Han har turnerat de gamla hitsen lite sporadiskt; ibland på egen hand, ibland med någon ny reinkarnation av sitt Lemonheads. Däremellan har han unnat sig ganska väl tilltagna pauser. Och så har han gett ut två coveralbum; varav detta är det senaste och det klart vassaste av de båda. När den första Varshons kom 2009 blev jag besviken. Dels tyckte jag att låtvalen var ganska tråkiga, dels hade jag väl hoppats på att få höra nytt eget material (vilket Dando inte har bjussat på sedan 2006). Att Dando nu tio år senare än en gång släpper ett knippe covers och inte ens lägger någon möda på att försöka komma på ett annat namn på uppföljaren mer än att lägga till siffran två tycker jag är rätt skönt ändå. Det är liksom så slacker över det. Titeln Varshons är ju ändå en smula fyndig (man ska alltså läsa den som det brittiska uttalet av engelskans ”versions”). Dando tänker väl att det är med halvbra albumtitlar som med dåliga skämt: De tål alltid att upprepas.

Sen är ju grejen med Evan Dando att han faktiskt är grym på att göra andras låtar. Och han får extrapoäng för de udda val av låtar som han gör på Varshons 2. Jag kände till de flesta låtarna på förra skivan sedan tidigare, men låtarna på Varshons 2 är alla obekanta för mig. Och en del av dem kommer från mycket oväntade ställen. Om du inte har något bättre för dig kan du ju t.ex. lyssna på hillbillyrockarna Florida Georgia Lines original av ”Round Here”. Det är en vedervärdig låt på alla sätt och vis: Kid Rock-liknande produktion, fjantig text. Att Dando såg någon potential i den är bortom mig (ironisk cover?). Men i Dandos tappning blir den något helt annat – och faktiskt bra! Det känns lite konstigt att säga det om ett coveralbum, men Varshons 2 har rullat ganska frekvent på stereon hemma och jag kan inte låta bli att tycka att skivan hör till de trevligare lyssningarna från i år.

Bästa spår: 05 Speed Of The Sound Of Loneliness

The Lemonheads – It’s A Shame About Ray (1992)

Från Simon & Garfunkel är steget förvånansvärt kort till The Lemonheads. Detta Powerpop-punk-band från Boston har i mångt och mycket kommit att förknippas helt med sin cover på ”Mrs. Robinson”. Det är inte särskilt rättvist, eftersom The Lemonheads är så mycket mer än denna ganska inspirationslösa Simon & Garfunkel-cover. Från början var ”Mrs. Robinson” faktiskt inte ens med på It’s A Shame About Ray, men när låten gick och blev en oväntad hit helt på egen hand strax efter att albumet hade släppts valde skivbolaget att smacka in den som sista låt på albumet och ge ut det på nytt. ”Mrs. Robinson” känns således också ganska malplacerad på It’s A Shame About Ray. Den härliga akustiska tolkningen av ”Frank Mills” från musikalen ”Hair” var egentligen det perfekta avslutet på albumet.

Till It’s A Shame About Ray hade Evan Dando, som nu – sedan Ben Deilys avhopp – ensam frontade bandet, vuxit till en mycket stark låtskrivare. Samtidigt har han en sån där röst som kan få i princip vilket material som helst att låta bra. Att han dessutom är modellsnygg talade nog inte bara till hans fördel. Det underlättade antagligen bandets genombrott. Men det gav också vatten på kvarnen åt fisförnäma musikkritiker som väldigt gärna ville stoppa in honom och hans band i något slags tuggummipops-one-hit-wonder-fack. …Och visst, i någon mening var det väl kanske det. Men det är gjort med mycket hjärta.

Grymt bra album detta! Jag älskar musik som låter så här oansträngd. Och Dando förtjänar extra plus för att han behärskar konsten att inte dra ut på en låt en sekund mer än vad som är absolut nödvändigt. De tolv spåren på originalalbumet (alltså utan ”Mrs. Robinson”) klockar in på nätta 29 minuter.

Bästa spår: 05. My Drug Buddy