The Doors – The Doors (1967)

Hade The Doors haft samma legendstatus om Jim Morrison hade levt och frodats till pensionens glada dagar? Antagligen inte. Visst bjöd The Doors på stunder av briljans, men på det stora hela är det väl ändå ett ganska överskattat band?

The Doors var oerhört produktiva under deras kortlivade karriär. Från debuten 1967 t.o.m. juli 1971 – när Jim Morrison avled – hann de spotta ur sig hela sex studioalbum(!). Tveklöst är det dock den självbetitlade debutplattan som på riktigt är någonting att ha. De övriga är tämligen spretiga, och innehåller en allt mer ofokuserad Morrison.

The Doors spelades in i augusti-september 1966. Bandet var då mycket samspelt efter att ha varit mer eller mindre husband på sägensomspunna Whisky A Go Go under flera månader. Men eftersom The Doors ändå hade den oberäkneliga Jim Morrison i bandet var ett tight band ingen garant för att inspelningarna skulle fortlöpa problemfritt. Vid ett tillfälle, efter att de precis hade spelat in magiska ”The End”, var Morrison nära att omintetgöra allt material de hade på band så långt. Kraftigt LSD-påverkad fick han för sig att den blinkande kontrollampan i studion var eld och att studion höll på att brinna upp. Morrison ingrep rådigt som sig bör och tömde en hel brandsläckare inne i lokalen. Hans räddningsinsats orsakade kostsamma skador både på lokal och på bandkamraternas instrument, men mirakulöst nog klarade sig faktiskt inspelningsutrustningen. När Morrison konfronterades med tilltaget morgonen därpå svarade han bara att ”det kan inte ha varit jag som gjorde det där”.

The Doors gavs ut i januari 1967 och blev en stor succé. Albumets ledsingel ”Light My Fire” blev en hit. Låten gillades inte bara av folk i allmänhet utan även av representanter från amerikanska bilmärket Buick. De kontaktade bandet och erbjöd 75 000 dollar för tillståndet att använda låten i en tv-reklam. The Doors tackade ja, men vid tillfället var Jim Morrison i London och blev därför inte tillfrågad. När han kom tillbaka och fick höra om uppgörelsen blev han rosenrasande. Han ringde omgående upp Buick och hotade att slå sönder en Buick med slägga i tv om reklamen någonsin skulle komma att visas. Det gjorde den aldrig.

Jag gillar nog mer myten om Jim Morrison och The Doors, snarare än bandets musik per se. En låt som ”The End” är förstås genial, men med The Doors serveras man även en hel del överdrivet pretentiösa inslag och många utdragna och monotona orgel-partier. Sammantaget är det ett bra album, men det lever inte upp till sitt rykte som ett av tidernas bästa.

Bästa spår: 11. The End