Suede – Coming Up (1996)

Efter att ha legat i dvala i över tjugo år vaknade plötsligt glamrocken till liv igen. Suedes tredje platta Coming Up är resultatet av en konstnärlig rekonstruktion, kan man säga. Bandets tidigare skivor hade lutat mer åt alternativrock-hållet egentligen. Men efter att originalgitarristen Bernard Butler hoppade av bandet mitt under inspelningarna av Dog Man Star tvingades de kvarvarande medlemmarna att omorientera sig kreativt. I konkurrens med c:a 500 andra sökande fick den blott sjutton år gamla Richard Oakes giget som ny gitarrist i bandet, och tillsammans med sångaren Brett Anderson började han att skriva låtarna till det som skulle komma att bli Coming Up. Det nya Suede som reste sig ur askan var ett band med ett betydligt glättigare sound än det tidigare. Coming Up blev inte älskat av kritikerna på samma sätt som Suedes tidigare plattor, men på det kommersiella planet är skivan bandets överlägset mest framgångsrika och flera av låtarna blev stora hits. För egen del känns nästan dängor som ”Trash” och ”Beautiful Ones” som minnen från en svunnen tonårstid. Coming Up var min favoritskiva när jag var runt tretton-fjorton år gammal. Jag tycker än idag att skivan har sina stunder av pur briljans, men får nog motvilligt erkänna att bortåt hälften av spåren faktiskt är lite åt filler-hållet.

Bästa spår: 10. Saturday Night

Suede – Suede (1993)

90-talets första hälft var kanske rockmusikens sista riktiga storhetsera. Samtidigt som grungen och alternativrocken exploderade borta i Amerika bubblade en annan sorts rockrörelse på andra sidan Atlanten: Britpopen, med band som Oasis och Blur, skulle snart komma att erövra världen. Suede tillhörde samma rörelse, fast med aningen glammigare sound och med mer svärta (hur nu det går ihop).

Suede var oerhört hypade i brittisk press redan innan debutalbumet hade släppts. Bandet beskrevs som det mest spännande som hade hänt på den här sidan The Smiths. När självbetitlade Suede väl gavs ut våren 1993 var det heller ingen som behövde känna sig besviken. Suede är ett mästerverk, framburet av Gerard Butlers känslodrypande gitarrarbete och Brett Andersons desperata sång. Inledningsspåret ”So Young” är den överlägset starkaste låtskildringen av ungdomlig ”jag-skiter-i-allt”-attityd som i alla fall jag känner till. Det var dock andraspåret ”Animal Nitrate” som kom att bli skivans största hit. Låten släpptes som tredje singel, efter ”The Drowners” och ”Metal Mickey”, och klättrade snabbt på listorna runt om i Europa. Men det var med viss motvillighet som bandet över huvud taget valde att släppa låten som singel. ”Animal Nitrate” ansågs helt enkelt inte ha hitpotential. När man idag, med facit i hand, lyssnar till ”Animal Nitrates” medryckande riff och självklara poprefräng känns det ganska konstigt att föreställa sig.

Till skillnad från Oasis och Blur lyckades Suede aldrig riktigt slå igenom i USA. Det kan delvis ha berott på att bandet var tvunget att anamma det mindre catchiga bandnamnet ”The London Suede” för den amerikanska marknaden. Namnet ”Suede” var nämligen redan upptaget av en jazz-sångerska från New York.

Bästa spår: 01. So Young