Sonic Youth – The Eternal (2009)

I över två decennier var de ett av New York Citys förnämaste (och coolaste) rockband. I sina bästa stunder kombinerade alternativrockarna Sonic Youth det konstnärligt svåra med det kommersiellt poppiga på ett sällsynt smakfullt sätt. När bandet gick in i studion för att spela in sitt femtonde album The Eternal var det egentligen inte med ansatsen att skivan skulle bli deras sista. En liten paus hade de dock tänkt unna sig efter det att inspelningarna var klara. Gitarristen Thurston Moore ville gärna pyssla med sitt solomaterial ett tag, och Lee Ranaldo hade även han lite annat på gång vid sidan av. Pausen kom dock att bli permanent när förhållandet mellan Moore och bandets basist Kim Gordon sprack efter 27 års äktenskap. I sin självbiografi som gavs ut 2015 avslöjade Kim Gordon att Moore hade lämnat henne för en yngre kvinna.

The Eternal är långt ifrån Sonic Youths främsta verk, men utgör ändå ett värdigt avsked på en fantastisk karriär. Vid tidpunkten hade bandet arbetat upp en sådan kultstatus på basis av lång och trogen tjänst inom indie-rocken att skivan faktiskt lyckades ta sig ända upp till artonde plats på Billboardlistan, vilket är den högsta placeringen för ett Sonic Youth-album någonsin. The Eternal har ett väldigt klassiskt Sonic Youth-sound, med poppiga melodier varvat med tinnitusframkallande gitarroväsen om vartannat. Det är nog en sån där typisk grej som man antingen gillar eller inte alls gillar. Själv råkar jag gilla det. Sonic Youth spelade in The Eternal under två månader i Hoboken, New Jersey. Skivan producerades av John Agnello, som bl.a. även jobbat med Kurt Vile och Dinosaur Jr.

Bästa spår: 04. Antenna

Sonic Youth – Daydream Nation (1988)

Följer någon av er true crime-serien på SVT om ”överklassmördaren” Robert Chambers? Kanske lite väl segdragen för min smak, även om jag gillar att titta på true crime-serier. Men just den här gick så långsamt framåt att jag inte kunde hålla mig ifrån att googla på upplösningen. Jag fick då av en slump reda på att ”Eliminator jr” från New York-bandet Sonic Youths fenomenala Daydream Nation handlar om just Robert Chambers. Det är inte direkt något man hade räknat ut genom att bara läsa låttexten. För den är ganska vag.

Under 80-talet gjorde sig Sonic Youth ett namn i New Yorks underground-scen. Bandet kombinerade experimentellt gitarrfeedback-oväsen, märkliga ackord och popmelodier på ett tidigare ohört sätt. Personligen har jag lite svårt för deras tidigare skivor, där oväsendet tenderas att lämnas mer utrymme än på deras senare. Plattorna som följde Sonic Youths signande till storbolaget Geffen i början av 90-talet är mer lättlyssnade, och är de som jag generellt föredrar. Undantaget som bekräftar denna regel är väl då Daydream Nation; som både var deras sista album på ett indie-bolag och det bästa album som de lyckades knåpa ihop under karriären (bandet splittrades 2011).

Sonic Youth var en kvartett i vilken alla drog sitt strå till stacken vad gäller låtskriveriet. Eftersom alla utom trummisen Steve Shelley dessutom sjöng på de låtar som de själva hade skrivit kan Sonic Youth ibland nästan låta som tre band i ett. Thurston Moore’s låtar tenderar att vara de mest melodiösa, och brukar vara dem som jag gillar bäst. Men på Daydream Nation lyckades alla formtoppa samtidigt. Även Kim Gordons låtar – som jag ibland kan ha lite svårt för – är riktigt starka denna gång. Både ”The Sprawl” och ”‘Cross The Breeze” hör till mina favoriter på skivan.

Kul kuriosa: ”Teenage Riot” handlar om Dinosaur Jr’s frontman J. Mascis. Thurston Moore ville med den beskriva en alternativ verklighet i vilken Mascis är president. Kanske ett fånigt uppslag för en låttext, men låten i sig är fantastisk.

Bästa spår: 01. Teenage Riot (om man bara har tålamod nog att vänta ut det minutlånga introt så utvecklar sig en magnifik låt)