Simon & Garfunkel – Sounds Of Silence (1966)

Man får leta länge för att hitta en mer egenkär musiker än Paul Simon. I samarbetet med Art Garfunkel såg han sig själv alltid som den begåvade av de två, och han lär ha stört sig på att en viss Bob Dylan fick så mycket av strålkastarljuset under det 60-tal då de båda var så verksamma. Simon tyckte så klart att han själv var minst lika betydelsefull som Dylan. Det har faktiskt hävdats att Simons hit ”The Boxer” delvis är skriven för att smäda Dylan. Den amatörboxare som Simon sjunger om skulle då vara Dylan och det medryckande ”Lie, lie, lie”-partiet i refrängen skulle vara Simons anspelning på att Dylans konstnärliga ambitioner bara är påklistrat hittepå.

Hur det än ligger till med den saken måste man ge Paul Simon att han faktiskt har skapat en hel del riktigt bra musik också, i alla fall ända fram tills att han dumpade Art Garfunkel och satsade på sin solokarriär. Fr.o.m. då sjönk kvaliteten på hans låtskriveri betänkligt.

Sounds Of Silence var Simon & Garfunkels andra album. Titelspåret hade varit med redan på förstaplattan Wednesday Morning, 3 A.M., fast då i en akustisk version. Den versionen gick egentligen ganska obemärkt förbi. Det var först när skivbolaget – utan Simon & Garfunkels vetskap – släppte den som singel på nytt i en modifierad version med adderade trummor, bas och elgitarr som den blev en hit. Det är denna version som öppnar Sounds Of Silence, som faktiskt även i övrigt till stor del består av återanvänt material. De flesta låtarna hade släppts året innan på Paul Simons första soloalbum The Paul Simon Songbook.

Bästa spår: 01. The Sound Of Silence

Simon & Garfunkel – Wednesday Morning, 3 A.M. (1964)

Simon & Garfunkel hade det tufft i början. Deras debutplatta Wednesday Morning, 3 A.M. blev en flopp, och ledde till att duon tillfälligt splittrades. För den ganska så egenkära låtskrivaren Paul Simon var det en knäpp på näsan för självförtroendet. Han hade arbetat hårt på många av låtarna, inte minst på förstasingeln ”The Sound Of Silence – som han vid tidpunkten betraktade som något av sitt magnum opus. Låten hade han skrivit i sitt badrum under loppet av några månader mellan 1963 och 1964. Han brukade ofta spela gitarr i badrummet eftersom han gillade akustiken där inne. Mottagandet av låten blev dock inte vad han hade hoppats på. När duon uppträdde i New York för att marknadsföra det nya albumet togs inte deras musik på allvar över huvud taget. Öppningsfrasen; ”Hello darkness, my old friend”, fick publiken att brista ut i gapskratt.

Paul Simon och Art Garfunkel hade redan börjat ge upp tankarna på att musikkarriärerna skulle ta fart när ”The Sound Of Silence” överraskande började spelas på radiostationerna, över ett halvår efter det att Wednesday Morning 3 A.M. hade släppts. Simon hade vid det laget flyttat till England och Garfunkel hade återupptagit sina universitetsstudier. Simon fick singelversionen av ”The Sound Of Silence” skickad till sig på en klubbturné i Danmark, och blev förfärad över att höra att duons producent Tom Wilson hade låtit addera trummor, bas och elgitarr på låten utan att meddela eller rådgöra med varken honom eller Garfunkel. Men antagligen var det ett genidrag, för den modifierade ”The Sound Of Silence” blev en stor hit och förde samman Simon och Garfunkel igen för inspelning av en uppföljare.

Skrattar bäst som skrattar sist, antar jag.

Bästa spår: 06. The Sound Of Silence

Simon & Garfunkel – Bridge Over Troubled Water (1970)

Jag har försökt få klarhet i vad det var som ledde till att dessa båda barndomsvänner kom att bli sådana svurna fiender. Resultatet av min research kan summeras ned till följande tre punkter:

1. En gång ganska tidigt i deras karriärer går Paul Simon och spelar in två låtar på egen hand utan att först berättade detta för Art Garfunkel. Art känner att detta är ett svek utan dess like. Han hade visserligen halvt om halvt redan själv gett upp på deras musikkarriärer och börjat studera i stället. Men ändå.

2. En annan gång vid en fotosession säger Art till Paul: ”Vad som än händer kommer jag alltid att vara längre än dig”. Kommentaren gör Paul mycket ledsen, som med sina 160 centimeter har svåra komplex för sin längd.

3. …Och så var det ju den där gången när de skulle spela in Bridge Over Troubled Water. Art Garfunkel är då upptagen med att samtidigt spela in en film, vilket Paul finner oerhört respektlöst. ”Vi måste ju faktiskt spela in albumet nu”, menade Paul. Att han egentligen själv också hade planerat för att vara med i filmen, men hade fått sin tilltänkta roll utskriven ur manuset i sista stund, var ingenting han ville kännas vid.

Bridge Over Troubled Water kom hur som helst att bli dessa lättkränkta herrars femte och sista studioalbum tillsammans. Samarbetet var vid det här laget minst sagt ansträngt. De bråkade för jämnan om ditten och datten: Om vilka låtar som skulle vara med och inte vara med. Om huruvida det verkligen var nödvändigt att åka till Mexiko för att spela in någon jädra film eller inte. Och så vidare. Det sägs att de, när albumet var färdigt, skiljdes åt på parkeringsplatsen utanför studion utan ett ord, och därefter inte sågs eller pratade igen förrän… den berömda gratiskonserten i Central Park 1981… ville jag skriva. Men tydligen återförenades de en kort sväng 1972 också ser jag nu. Nåväl…

Det går i alla fall inte att säga annat än att Bridge Over Troubled Water utgör en föredömlig svanesång. Flera av Simon & Garfunkels mest kända låtar finns på skivan (”Cecilia”, ”The Boxer”, ”Bridge Over Troubled Water” m.fl.). Ett bra exempel på ett band (eller duo eller vad man nu ska kalla det) som slutade på topp!

Bästa Spår: 06 The Boxer