Roy Orbison – Sings Lonely And Blue (1961)

…Så var det äntligen semester! Visst är det väl härligt!?

Jag minns hur deprimerande de där ynka fyra veckornas sommarledighet som de vuxna hade tedde sig när man växte upp. Det där ekorrhjulet skulle man väl aldrig hamna i, tänkte man. Men nu är man där trots allt. Mitt i det gråa Svensson-livet, förvärvsarbetande med villa och barn, och fyra veckors sommarsemester att se fram emot som årets enda stora höjdpunkt.

Det känns faktiskt förvånansvärt bra ändå.

Roy Orbison är semester för mig. Det var alltid kassettbandet med Orbison-hits som min far spelade i herrgårdsvagnen på vägen ner mot mormors sommarstuga i Danmark. ”Only The Lonely” och ”Bye Bye Love” är låtar som jag växte upp till. Grymma låtar av en grym artist.

Det var förstås ingenting som man reflekterade över närmare på den tiden, men så här i efterhand kan jag ibland undra hur mycket semester de där resorna egentligen kändes som för min far. Han åkte alltid på att fixa både i och runt stugan åt mormor när vi var där nere.

Sings Lonely And Blue är Roy Orbisons första studioalbum. Det spelades in i Nashville mellan 1959 och 1960 och gavs ut 1961. Den mest kända låten på skivan är magiska ”Only The Lonely”, som kom att bli Orbisons första riktiga hit. Han hade skrivit den tillsammans med låtskrivarpartnern Joe Melson och först försökt sälja in den till såväl Elvis Presley som The Everly Brothers, fast utan att nå någon framgång i något av lägren. I brist på alternativ fick han då helt sonika spela in låten själv, och med det lades hörnstenen till en musiklegend.

Bästa spår: 02. Bye Bye Love

Roy Orbison – Mystery Girl (1989)

Roy Orbison var en man som förföljdes av en hel del otur under sitt liv. Han får visserligen erfara framgångar med flera hits under sent 50- och tidigt 60-tal. Men privat går det desto knackigare. Efter att ha lyckats lappa ihop äktenskapet med sin notoriskt otrogna hustru dör hon tragiskt i en mc-olycka. Mitt i sorgearbetet brinner sedan Orbisons hus upp, och hans två söner omkommer i branden. När saker och ting inte verkar kunna bli mycket värre börjar hans tidigare framgångsrika karriär dessutom gå ordentlig kräftgång. Under senare delen av 60-talet dalar hans popularitet snabbt och när 60-talet övergår i 70-tal är det knappt någon som kommer ihåg honom längre.

Men… Någon gång i slutet av 80-talet verkar det vända för den gode Roy. Oväntat slår han sina påsar ihop med Jeff Lynne, Bob Dylan, Tom Petty och George Harrison och hamnar i rampljuset igen med superbandet Traveling Wilburys. Glad i hågen börjar han planera för sitt comebackalbum. Han får snart draghjälp av Lynne som producerar, och Petty som hjälper till med låtskriveriet. Plötsligt är Orbison så het igen att han till och med får en låt skriven till sig av den tidens kanske hetaste låtskrivarduo; Bono och The Edge (”She’s A Mystery To Me”). Det hela resulterar i skivan Mystery Girl. Ledsingeln ”You Got It” blir en riktig brottarhit. Hans första sedan ”Pretty Woman” 1964. Men Orbison hinner inte uppleva detta, för han går så klart och dör i en hjärtattack bara en månad före det att Mystery Girl släpps. Han blev 52 år gammal.

Jag har alltid haft ett gott öga till Roy Orbison. Min far brukade spela ett kassettband med Orbisons hits när vi åkte neråt Danmark om somrarna. Låtar som ”Only The Lonely” och ”Bye, Bye Love” har jag vuxit upp till och jag antar att de någonstans har lagt grunden till den musiksmak som jag har idag. Mystery Girl är inte det bästa som Orbison gjorde, men det är ett fint och värdigt avsked från en fantastisk artist med en gudabenådad sångröst.

Bästa spår: 05. California Blue