Faces – Ooh La La (1973)

Det är svårt att tänka sig att smörrockaren Rod Stewart en gång i tiden varit delaktig i någonting som faktiskt varit åtminstone avlägset bra. Faces bildades ur resterna av Small Faces, som 1969 hade kapsejsat när deras sångare Steve Marriot hade lämnat dem i sticket. De tre kvarvarande medlemmarna fick sällskap av gitarristen Ronnie Wood (sedan 1975 medlem i Rolling Stones) och den då fortfarande ganska okända sångaren Rod Stewart. Denna brittiska bluesrockgrupps fjärde och sista album Ooh La La är mest känt för det trallvänliga titelspåret. Men det är faktiskt Ronnie Wood, och inte Rod Stewart, som sjunger på låten. Det hörde förstås till ovanligheterna. Stewart spelade in ett sångspår även han, men varken han själv eller producenten Glyn Johns kändes sig tillfreds med insatsen (Stewart skyllde på att låten var i fel tonart för honom). Men kanske hade det svaga resultatet delvis sin förklaring i det mycket bristfälliga engagemang som Stewart hyste för gruppens förehavanden vid den här tidpunkten. Hans solokarriär hade precis tagit fart, och den uppmärksamheten var minst sagt distraherande för den unge Stewart. De första två inspelningsveckorna missade han helt, och på tre av skivans tio spår lyser han med sin frånvaro. Ooh La La blev ändå till slut en helt OK avrundning på Faces kortlivade karriär, men utan det där fina titelspåret hade den inte varit mycket att ha.

Bästa spår: 10 Ooh La La

Rod Stewart – Every Picture Tells A Story (1971)

Rod Stewart har ju hamnat i blåsväder. Tydligen ska han tillsammans med sin (förmodade) snorvalp till son ha misshandlat en ordningsvakt vid något hotell i Los Angeles under nyårshelgen. Det är aldrig befogat att bete sig svinigt. Men min toleransnivå är definitivt högre när det är någon riktig rockstjärna med faktisk begåvning som är ute och beter sig. När en talanglös skojare som Rod Stewart svinar runt kan jag nästan bli lite arg. Han borde liksom bara hålla sig lugn och tacksam för det skivkontrakt som han råkade hitta i sitt kalaspuffspaket någon gång där i slutet av 60-talet.

Every Picture Tells A Story är det bland Rod Stewarts soloalbum som har bäst rykte om sig bland kritikerna. Tidningen Rolling Stone rankade det t.o.m. i något svagt ögonblick på 172:a plats över tidernas bästa album. Skivan rönte även hyfsat stor kommersiell framgång när den kom, och låg etta på Billboardlistan under en tid.

Jag läste någon krönika i vilken skribenten hävdar att de som förnekar Rod Stewarts storhet oftast gör det på basis av hans utsvävningar under den senare delen av 70-talet, då han bl.a. släppte lågvattenmärket Blondes Have More Fun med dess gräsliga hitlåt ”Da Ya Think I’m Sexy?”. Skribenten menar vidare att dessa belackare aldrig har lyssnat på Every Picture Tells A Story, som då ska vara Roddans stora och obestridliga mästerverk.

Nja, tänker jag… Det kanske stämmer att de aldrig har lyssnat på Every Picture Tells A Story, men jag tvivlar på att det hade gjort någon skillnad. Every Picture Tells A Story är en tämligen slätstruken historia. Höjdpunkten är väl hitten ”Maggie May”, som är en mycket ordinär pop-country-låt som anstränger sig så mycket för att stryka medhårs att man knappt märker av den. Enligt Roddan själv ska den handla om hans första sexuella erfarenhet som var med en äldre kvinna. Det gör i alla fall inte mig mer intresserad.

Nej, detta är inget för mig. Det är faktiskt inte ens tillräckligt dåligt för att vara roligt. Då lyssnar jag mycket hellre på Roddans töntiga Tre Musketörer-låt som han gjorde tillsammans med pajasarna Bryan Adams och Sting. Den kan man i alla fall digga ironiskt. Videon är häftig också.

Bästa spår: 05. Maggie May