Radiohead – Kid A (2000)

Jag tror inte att det finns någon låt som bättre illustrerar känslan av att ha gjort bort sig och vilja sjunka genom golvet än Radioheads magnifika och oerhört deprimerande ”How To Disappear Completely”. Genom Thom Yorkes nötta röst, en trött vandrande basgång och ett gråtande stråkarrangemang förmedlas en skam och en uppgivenhet som nästan går att ta på.

Med Kid A påbörjade Radiohead resan mot att distansera sig, inte bara ifrån de invigda fansen, utan ifrån popmusiken i stort. De experimentella inslagen tilläts nu agera helt i förgrunden och Thom Yorkes texter och melodier blev allt mer fragmentariska och repetitiva. Musiken låter stundvis nästan som att den kommer ifrån en maskin som försöker imitera mänskliga känslor. Det känns kallt, öde och isolerat.

Succén med OK Computer hade gjorde det svårt för Thom Yorke att skriva någon ny musik. Han kände att Radiohead hade nått vägs ände med den gitarrdrivna alternativrock som de hade slagit igenom med och sökte nya uttryck. Under flera månader led han av skrivkramp. Han försökte komma runt det genom att lägga gitarren åt sidan och i stället försöka skriva musik på sitt piano, som han egentligen inte var särskilt duktig på att spela på. Idén hade han fått ifrån Tom Waits, som lär ha sagt någonting i stil med; ”det som får mig att lyckas som låtskrivare är fullständig okunskap kring instrumenten jag använder”.

”Everything In It’s Right Place” kom att bli den första låten som Yorke skrev för Kid A. Den fick sedermera också bli öppningsspåret på albumet.

Kid A var från början menat att bli ett dubbelalbum. Idén skrotades dock framåt slutet av inspelningarna, trots att tillräckligt många låtar hade spelats in. Andra halvan av Kid A släpptes i stället ett år senare som det fristående verket Amnesiac.

04. How To Disappear Completely

Radiohead – A Moon Shaped Pool (2016)

Jag tillhör de där som gav upp på Radiohead någon gång runt Hail To The Thief. Det må låta konservativt, men jag föredrar ändå min rock n’ roll serverad med en ordentlig portion gitarrer.

För en tid sedan gav jag och min fru tv-serien ”Ozark” en chans. Den var ganska medelmåttig, för att inte säga dålig, men jag hoppade i alla fall till lite i tv-soffan när jag hörde en bekant stämma framföra en riktigt bra och stämningsmättad låt framemot slutet av det första avsnittet. Det visade sig vara ”Decks Dark” från A Moon Shaped Pool – ett album som ditintills gått mig helt förbi.

Vi kan börja med att redogöra lite snabbt för kontexten till den här skivan:

2015 skiljer sig Thom Yorke från sin fru efter drygt tio års äktenskap. De har två barn tillsammans. I december året därpå avlider hon efter en kamp mot cancern. Ungefär samtidigt dör producenten Nigel Godrichs pappa (faktiskt samma dag som ”Burn The Witch” spelades in). I bakgrunden skälver det västerländska samhällsbygget; Trump blir president i U.S.A. och Brexit röstas igenom i Storbritannien. Oros- och konflikthärdar sprider flyktingströmmar över världen. Klimatfrågan blir allt mer alarmerande.

Det är någonstans ur den här mörka avgrunden som A Moon Shaped Pool växer fram. Det är, som ni förstår, ingen munter lyssning – men en jäkligt bra sådan.

Jag trodde aldrig att Radiohead skulle nå samma höjder som de gjorde med OK Computer eller Kid A igen. Men jag vågar nog påstå att A Moon Shaped Pool är bland det absolut bästa som de gjort. Kanske inte så mycket för de enskilda låtarna i sig, men som album betraktat är A Moon Shaped Pool oerhört välkomponerat.

Bästa spår: 09. Present Tense

Radiohead – OK Computer (1997)

"A heart that's full up like a landfill
A job that slowly kills you
Bruises that won't heal
You look so tired, unhappy
Bring down the government
They don't, they don't speak for us
I'll take a quiet life 
A handshake of carbon monoxide
No alarms and no surprises"

Med föräldraledigheten i princip över känns ju dessa textrader tråkigt relaterbara igen. Det finns nog inget album som beskriver medelklassångesten hos kontorslöneslaven i det moderna tjänstesamhället bättre än Radioheads briljanta OK Computer. Känner man inte att ens ekorrs-hjulsexistens är meningslös redan innan så gör man definitivt det efter att ha lyssnat på Thom Yorkes mässande om paranoida androider, tomma skratt och ihåligt småprat i en timme.

Med OK Computer påbörjade Radiohead sin resa bort från det konventionella alternativrocksound som hade präglat deras två första plattor. Det är fortfarande ett klart gitarrdominerat album, men de elektroniska och experimentella inslagen har börjat ta allt mer plats här. Radiohead hade först planerat att producera OK Computer själva. De var vid det här laget också tillräckligt stora för att kunna göra det. Framgångarna med jättehiten ”Creep” och kritikerrosade The Bends hade gett dem den kreativa frihet de behövde. Men bandet fann Nigel Godrichs hjälp vid inspelningen av välgörenhetssingeln ”Lucky” så givande att de sedermera valde att använda honom som producent för hela albumet. Godrich har producerat varenda Radiohead-album sedan dess.

Ett fantastiskt bra album detta. Fast kanske inte till tacosen på fredagskvällen direkt.

Bästa spår: 04. Exit Music (For A Film)