R.E.M. – Document (1987)

R..E.M.s gamla dänga ”It’s The End Of The World As We Know It” har i kölvattnet av Coronapandemin plötsligt börjat klättra på listorna igen. I skrivande stund ligger den på 31:e plats på iTunes. Låten släpptes som andrasingel från Document. ”The End Of The World As We Know It” är en medryckande ”Subterreanean Homesick Blues”-inspirerad historia med en typiskt för Michael Stipe stream of consciousness-aktig text.

Document inleder R.E.M.s mest framgångsrika period. Det var deras sista album för IRS Records och det första att produceras av Scott Litt. Litt skulle sedan komma att vara R.E.M.s producent t.o.m. 1996 års New Adventures in Hi-Fi. Det som Litt framför allt gjorde var att tillföra en klarare ljudbild som gjorde bandets musik mer kommersiellt gångbar. Förstasingeln ”The One I Love” blev R.E.M.s första låt på Billboardlistans topp-10. Den har kommit att bli en populär men missförstådd kärlekslåt. Låten handlar snarare om psykisk misshandel än om kärlek, vilket Stipe även erkände i en intervju med Musician Magazine 1988.

Bästa spår: 07. The One I Love

R.E.M. – Monster (1994)

R.E.M är ett band som jag gärna skulle se om de fick för sig för att återförenas och ge sig ut på turné igen. Det är svårt att namedroppa jättemånga andra band som har haft lika många radiohits som R.E.M. och ändå kunnat bibehålla någon slags konstnärlig integritet. I alla fall om vi begränsar oss till modern tid.

För någon månad sedan släpptes Monster i 25-års-jubileumsversion. Monster är inte R.E.M.s bästa platta, snarare är den något av en parantes i deras diskografi. Den följde de två enormt framgångsrika skivorna Out Of Time och Automatic For The People, som med hitsinglar som ”Losing My Religion” och ”Everybody Hurts” hade gjort R.E.M. till superstjärnor. Men de kände sig också inplacerade i ett fack och att de hade en press på sig att upprepa framgångsrecepten från de senaste skivorna. Och just därför hade Michael Stipe & co. bestämt sig för att göra en skiva som de inte skulle låta som R.E.M. på. Resultatet av denna övning blev Monster.

Jag vet inte om jag tycker att de lyckades jättebra. Monster kom ändå att låta ganska precis som R.E.M. kan jag tycka. ”What’s The Frequence Kenneth” är väl en så typisk R.E.M.-låt som man kan göra i princip. Samtidigt är Michael Stipes röst så unik att det nog är så att vad han än sjunger över så kommer det att låta som R.E.M.

Det har ryktats om att det skulle finnas kanonlåtar från de här sessionerna som bandet valde bort just för att de lät för mycket som R.E.M. Jag hade hoppats att jubileumsutgåan skulle bjuda på några av dessa mytomspunna mästerverk, men blev besviken. Nästan alla demolåtarna saknar helt sång och håller inte instrumentalt för att bli särskilt intressanta. ”Harlan County With Whistling” är skojig, men det är väl ungefär det. I övrigt är jubileumsutgåvan fylld med diverse remixar och liveversioner av låtarna. Nya remixar och alternativa versioner på sedan länge redan utgivna låtar har aldrig direkt intresserat mig.

Kvar blir då originalalbumet som var det som faktiskt släpptes. Ett i sig helt ok R.E.M.-album. Inte deras bästa men heller inte deras sämsta.

Jag har bäddat in originalalbumet nedan. Är inte särskilt förtjust i extrautgåvor med en massa demos och grejor som förstör album-flowet.

Bästa spår: 06. Strange Currencies