Pink Floyd – The Dark Side Of The Moon (1973)

Jag får väl ärligt medge att jag aldrig riktigt har greppat Pink Floyd. Det är ett band med lite för pretentiös svansföring för min smak. Visst håller jag med om att The Wall är ett oerhört starkt album, och att ”Wish You Were Here” hör till pophistoriens bästa låtar. Men Pink Floyd har aldrig varit något heligt band för mig så som de verkar vara för många andra. Jag skulle rent av vilja hävda att de även under sin mest hyllade period på 70-talet faktiskt blandade och gav en smula.

The Dark Side Of The Moon är antagligen det album som oftast lyfts fram som Pink Floyds främsta. Albumet kom 1973 och blev en omedelbar succé. Temamässigt kretsar The Dark Side Of The Moon en hel del kring psykisk sjukdom, något bandmedlemmarna hade fått erfara på nära håll i sin forna bandkamrat Syd Barret. Albumet var det första till vilket samtliga låttexter skrevs av basisten Roger Waters, och hans ökande inflytande skulle senare komma att skapa en spricka bland bandmedlemmarna.

Det var nära att The Dark Side Of The Moon i stället kom att heta Eclipse. Detta eftersom bandet Medicine Head råkade använda samma titel på skivan som de gav ut 1972. När Medicine Heads The Dark Side Of The Moon visade sig floppa och tämligen snabbt försvinna i glömska valde Pink Floyd ändå att använda sig av titeln, som egentligen var den som de hade tänkt sig hela tiden.

Tro det eller ej: Men vi har faktiskt Pink Floyd och The Dark Side Of The Moon att tacka för kultkomedin ”Monty Python And The Holy Grail”. Under inspelningarna av The Dark Side Of The Moon brukade bandmedlemmarna roa sig med att titta på ”Monty Python’s Flying Circus” på tv. När Monty Python senare sökte finansiering för att spela in sin första spelfilm ställde Pink Floyd utan omsvep upp med 20 000 pund. Pengarna hade bandet precis håvat in på royalites ifrån The Dark Side Of The Moon.

Bästa spår: 04. Time

Pink Floyd – The Wall (1979)

Det är väl kanske inte särskilt creddigt att tycka så, men jag skäms inte för att säga att mitt favoritalbum med Pink Floyd är detta sena sjuttiotalsmästerverk. The Wall är ett konceptalbum om social isolering. Sångaren och basisten Roger Waters kom på temat när han insåg att han hade börjat känna ett förakt för den allt större och vildare publik som bandet i takt med sin ökade popularitet nu spelade inför. Waters kunde helt enkelt inte relatera till alla dessa partyprissar som helt plötsligt hade börjat lyssna på Pink Floyd. Han satte omgående igång att skriva och hade snart en storyline och en hel bunt med låtar färdiga att presentera för resten av bandet.

Om Roger Waters kan man säga att han var en utmärkt låtskrivare men hade varit en usel motivationscoach. Hans diktatoriska takter i studion var inte särskilt uppskattade av vare sig bandkamrater eller producenten Bob Ezrin (som kände sig smått mobbad av Waters). Innan albumet var färdiginspelat hade bandmedlemmarna kommit så långt ifrån varandra att de till och med bodde i olika länder; Waters i Schweiz, Nick Mason i Frankrike och Gilmour och Wright i Grekland. Mycket sällan under albumets skapande var Pink Floyd i studion tillsammans.

The Wall gav Pink Floyd sin första och enda riktiga hitsingel: ”Another Brick in The Wall (Part 2)” kom att toppa listorna lite varstans i världen. Att det blev en hit får nog anses vara Bob Ezrins förtjänst. Det var han som insisterade på att bandet skulle testa att lägga ett disco-beat på låten, vilket gjorde den tusen gånger catchigare.

Bästa spår: 19. Comfortably Numb (men gitarrsolot i ”Mother” är ett av tidernas bästa)