Pearl Jam – Gigaton (2020)

Detta är ett band som åldras med värdighet. Jag har svårt att komma på något annat rockband som trettio år in i karriären fortfarande låter lika nyfiket och hungrigt som Pearl Jam. När dessa grungepionjärer ifrån Seattle släpper nytt är det inte bara för att ha en ursäkt för att åka ut på turné. Det är för att de faktiskt vill säga oss någonting.

Gigaton är ett riktigt starkt album. Kanske rent av det bästa som Pearl Jam har gjort åtminstone sedan millennieskiftet. Recensioner av Pearl Jams plattor brukar alltid landa ner i huruvida skivan i fråga står sig eller inte gentemot legendariska debuten Ten. Jag tycker egentligen att det är att förminska både Ten och Gigaton att dra den jämförelsen. Det är liksom två helt olika verk vi har att göra med; där den ungdomliga energin i det tidigare är ersatt av livserfarenhetens eftertänksamhet i det senare. Båda är bra fast på olika sätt.

Pearl Jams elfte studioalbum arbetade de på under tre års tid, och är producerat av doldisen Josh Evans. Evans hade jobbat med Pearl Jam som någon slags allt-i-allo bakom kulisserna i många år, och kallades egentligen bara in för att hjälpa till med att spela in demos av några av låtarna. Vedder & co. insåg snart att demosarna blev på tok för bra för att spelas in på nytt, vilket ledde till att Evans blev den mest förvånade producenten av ett Pearl Jam-album någonsin.

Bästa spår: 12. River Cross

Pearl Jam – Ten (1991)

Pearl Jams hyllade debut är ett album som det har suttit långt in för mig att riktigt ta till mig. Albumets legendstatus har ändå gjort att jag unnat det upprepade chanser genom åren. Jag har alltid haft svårt för gitarrsoundet på albumet, som jag tycker gränsar lite för mycket till (dålig) metal. Dock har jag alltid velat gilla Ten, för Pearl Jam som band gillar jag verkligen. Det går inte att komma ifrån att Eddie Vedder och hans kamrater har en sympatisk aura över sig. Men det var inte förrän jag föll för Eddie Vedders fantastiska Into The Wild-soundtrack som jag lyckades se bortom de lite för fläskiga gitarr-riffen och börja uppskatta Ten för vad det är; ett jäkligt bra album. Pearl Jam har gjort mycket bra efter detta, men ingenting lika enhetligt och sammanhängande som Ten.

Pearl Jam skapades ur resterna av Seattle-bandet Mother Love Bone, vars sångare Andrew Wood dog i en heroinöverdos 1990. De kvarvarande medlemmarna Jeff Ament (bas) och Stone Gossard (gitarr) började tillsammans med gitarristen Mike McCready spela in demos för ett nytt ännu ej namngivet projekt. I jakten på en sångare spred de sina instrumentella demos bland musikerkompisarna, och de nådde av en slump Eddie Vedder – en sjungande surfare från San Diego, som vid tillfället försörjde sig genom att jobba på en bensinstation. Vedder lade sång på det som skulle komma att bli ”Alive” och resultatet fick Ament, Gossard och McCready att trilla ur sina stolar. De rekryterade Vedder till sitt band, som de då kallade Mookie Blaylock. Resten är, som man säger, historia.

Bästa spår: 05. Black