Ozzy Osbourne – Ordinary Man (2020)

Man får ha med sig att den här gubben är 71 bast och lider av Parkinsons. Utöver det lider han sannolikt sviter av ett mer eller mindre livslångt drogmissbruk. Och trots det… Jäklar vilken rock n’ roll han levererar ändå, den gode Ozzy. Hans första album på tio år är packat med energisk hårdrock som låter som om han vore åtminstone ett par decennium yngre. Till sin hjälp har Ozzy denna gång bl.a. Duff McKagan (bas) och Slash (gitarrhjälte) ifrån Guns N’ Roses. Bakom trummorna sitter Chad Smith ifrån Red Hot Chili Peppers. Ordinary Man skrevs och spelades in under loppet av bara några få veckor. Det är så man får till ett rockalbum som låter inspirerat och levande, även om det kanske rent lyrikmässigt inte är enbart briljant (för att uttrycka sig milt). Men Ozzy är smart. Han kör det taktiska stilgreppet att tidigt lägga ribban lågt. Redan i första låten befäster han lågvattenmärket med skämskudde-textraden ”I’ll make you scream, I’ll make you defecate”. Det får förstås det som följer efteråt att nästan framstå som Walt Whitmans ”Leaves Of Grass”.

Bästa spår: 05. Under The Graveyard

Ozzy Osbourne – Down To Earth (2001)

Vi som växte upp med min generation lärde inte känna Ozzy Osbourne som sångaren i ett farligt hårdrocksband. Vi lärde känna honom som den lallande fånen som inte fattade hur fjärrkontrollen fungerade i MTV-showen ”The Osbournes”. Av den anledningen tog det ganska lång tid innan jag hittade till Ozzys musik. Det var helt enkelt svårt att ta honom på allvar.

Down To Earth gavs ut ungefär ett halvår innan ovan nämnda tv-serie gjorde sin debut på MTV. Det är långt ifrån det av hans soloalbum som Ozzy-kännarna brukar rekommendera i första hand (många menar faktiskt att det är hans sämsta). Ändå är det det som jag råkar ha fastnat mest för, vilket nog egentligen bara beror på de starka singlarna. Jag har liksom ändå inga förväntningar på några helgjutna album när jag lyssnar på Ozzy Osbourne. Det kan man liksom inte riktigt ha. Det jag är ute efter är okomplicerad hårdrock utan krusiduller, och det tycker jag att Ozzy bjussar på med Down To Earth. Jag gillar särskilt öppningsspåret ”Gets Me Through”, som har en tung, skön puls. Tredjespåret ”Dreamer” är Ozzy Osbournes omskrivna ”Imagine” (något han t.o.m. har erkänt själv). Smäktande sjunger han om hur han vid fönstret sitter och tittar på blommorna, och drömmer sig bort till en värld utan krig, orättvisor och elände. Låten gränsar självklart till det larviga – komplett med stråkorkester, fjantigt gitarrsolo och allt – men är ändå mysig, tycker jag.

Jag gillar Ozzy. Han är som en institution inom hårdrocken som man vet vad man kan förvänta sig av. Kul i intervjuer är han också. Och jag kan rekommendera hans självbiografi som kom för några år sedan. Det är en underhållande läsning.

Bästa spår: 03. Dreamer