Nirvana – In Utero (1993)

Bildspråket på Nirvanas In Utero kommer ifrån ett förvridet sinne. Under loppet av albumets 41 minuter jämför sig Kurt Cobain med en uppsjö av olika sjukdomstillstånd. Han avslutar det hela med att be om ursäkt för sin blotta existens i ”All Apologies”. Att det är mörkt är bara förnamnet. Bara ett halvår efter att In Utero släpptes tog Kurt Cobain sitt liv i sitt hem i Seattle, och blev för evigt inskriven i rockhistorieböckerna som en medlem av ”27 Club”.

Nirvana spelade in In Utero mitt ute i ingenstans i Minnesota under bara två veckor i februari 1993. Inspelningarna övervakades av indie-renommerade Steve Albini, som Kurt Cobain personligen hade efterfrågat som producent till albumet. En del kritiska röster menade att Cobain mest ville ha Albini för att Nirvana skulle garanteras lite indie-cred, men sanningen var att han var ett stort fan av Albinis produktion på Pixies Surfer Rosa och The Breeders Pod. Cobain ansåg att supersuccén Nevermind hade strukit lyssnaren för mycket medhårs, och ville komma bort från det klassiska grunge-sound som han själv hade varit med och skapat. Albini antog sig uppdraget utan någon större entusiasm. Han tyckte att Nirvana inte var mycket mer än ett ”R.E.M. med en fuzz-box”, men kom under inspelningarna att få stor respekt för bandet och Cobains låtskrivarbegåvning.

Arbetsnamnet för In Utero var ”I Hate Myself And Want To Die”, efter låten med samma namn som spelades in för albumet men som i stället kom att släppas på en Beavis och Butt-Head-samlingsskiva. Frasen var Cobains makabra sätt att driva med mediabilden av honom själv som en ständigt deprimerad gnällspik. I ljuset av vad som senare hände framstår förstås skämtet som än mer makabert. Basisten Krist Novoselic lyckades hur som helst avråda Cobain från att använda ”I Hate Myself And Want To Die” som titel, och frontmannen landade i stället i ”In Utero”, efter en dikt skriven av hustrun Courtney Love.

Bästa spår: 03. Heart-Shaped Box

Nirvana – Incesticide (1992)

I väntan på uppföljaren till det kolossalt populära Nevermind släppte Geffen Records denna samling gamla demos och b-sidor för att hålla Nirvana-grytan puttrande. Kurt Cobain, vars största skräck var att han skulle bli uppfattad som någon som sålt sig och sin konst till marknadskrafterna, gick med på släppa Incesticide under förutsättning att han fick hundraprocentig kontroll över albumets utseende. Den bisarra tavla som pryder omslaget är målad av Cobain.

Av de femton låtarna var fem outgivna sedan tidigare. Majoriteten av materialet cirkulerade redan bland fansen som bootlegs, men i dålig ljudkvalitet. Incesticide släpptes lagom till jul 1992 och debuterade på 51:e plats på Billboardistan. Efter två månader hade skivan sålt i en halv miljon exemplar, oerhört bra för att vara en samling demos.

Bästa spår: 02. Sliver

Nirvana – Nevermind (1991)

De är oerhört sällsynta. De där skivorna som liksom bara sveper undan allt i sin väg. Under min egen livstid kan jag inte påminna mig någon annan skiva som har lämnat i närheten av samma massiva kulturella avtryck som Nirvanas Nevermind. Så här i efterhand kan skivan tyckas ganska radiovänlig, men man ska komma ihåg att det fanns ingenting som lät som Nevermind innan den släpptes i september 1991. På radion var det banal och själlös pop som gällde. För att få en smula perspektiv kan nämnas att en av årets största hits var Bryan Adams cheesefest ”(Everything I Do) I Do It For You”. Plötsligt kom den här unga mannen från Seattle och skrek om sin depression och existentiella ångest. Och inte nog med att han såg bra ut och hade en fantastisk sångröst. Han kunde skriva melodier som Lennon och McCartney hade varit stolta över.

Bästa spår: 05. Lithium

Nirvana – Unplugged In New York (1994)

Nirvanas Unplugged In New York var min gateway in i bra musik. Jag fick skivan i julklapp någon gång -95 eller -96. Vid det laget hade jag så sakteliga börjat medvetandegöras på att det existerade musik där ute som hade mer själ än, säg GES och Meat Loaf. Nirvana hade jag nog mer hört talas om än faktiskt hört. Detta var ju på den tiden när Internet i princip inte fanns, och man fortfarande upptäckte ny musik via trackslistan i P3. Men redan då hade Spice Girls och diverse pojkband börjat knuffa bort det tidiga nittiotalets alternativrockvåg ur radioutrymmet. Snart skulle även nu-metalen göra entré och spä på bedrövelsen ytterligare.

Jag blev som golvad av Unplugged In New York. Kurt Cobains oefterhärmeliga röst (som ändå efterapats till tusen utan att någon ens kommit nära), de fantastiska melodierna. Texterna med poetiska bottnar och målande lyrik. Det desperata skriket i slutet av ”Where Did You Sleep Last Night”. Livströttheten och ångesten. Det var musik som kändes.

Jag håller än idag både Nirvana som band och deras Unplugged In New York som något av det bästa som kom ur nittiotalet. Med Nevermind bröt Nirvana brutalt av ett drygt decenniums ökenvandring av glättig nonsensmusik i mainstreamfåran, med In Utero visade Cobain att han var en konstnär och med Unplugged In New York att det akustiska avskalade nästa album som han pratade om hade kunnat bli Nirvanas bästa.

Unplugged In New York spelades in den 18 november 1993. Drygt fyra månader senare tog Kurt Cobain sitt liv efter en lång kamp mot depression och heroinmissbruk. Till skillnad från de flesta andra artister i MTV:s Unplugged-serie spelades Nirvanas set in i en enda tagning. Efter avslutande ”Where Did You Sleep Last Night” ville producenterna se ett extranummer, något som Cobain vägrade eftersom han menade att han omöjligt kunde toppa framförandet av ”Where Did You Sleep Last Night”.

För ett tag sedan släpptes en jubileumsversion av Unplugged In New York, som även innehåller tre extraspår som är rehearsel-versioner av låtar som redan är med på skivan. De kan man väl både ha och mista egentligen. Skivan är perfekt som den är.

Bästa spår: 04 The Man Who Sold The World