Neil Young – Living With War (2006)

Living With War fick ett ganska ljummet mottagande vid releasen. Jag finner dock skivan väldigt underskattad. Det är Youngs kommentar på Irak-kriget och dåvarande politiska läge. Vid tidpunkten sa han någonting i stil med att ”jag har gått och väntat på att någon från den yngre generationen ska träda fram och säga detta, men det verkar inte hända så då får jag göra det själv”. Den då 61-åriga gubben krämade sedermera ur sig tio politiskt laddade låtar med mer energi än någonting han hade släppt sedan åtminstone Ragged Glory. Textmässigt kan det förstås kännas en smula daterat idag. I ”Looking For A Leader” sjunger han t.ex. om Barack Obama och huruvida han skulle tänkas kunna bli president (spoiler: han blev president sen). Men å andra sidan sjöng Young om Nixon på 70-talet och det materialet har ju ändå åldrats ganska väl…

Så inspirerad (och arg) som Neil Young är på Living With War har han inte visat sig sedan dess. Han hade kunnat få till en riktig klassiker om han hade bytt ut de två sista spåren (som är riktigt svaga) mot magiska ”Ordinary People”; en episk låt som Young skrev redan på 80-talet – men som han inte släppte officiellt förrän på Chrome Dreams II 2007. Tematiskt hade den passat perfekt in på Living With War.

Bästa spår: 06. Flags Of Freedom

Neil Young – Everybody’s Rockin’ (1983)

David Geffen tyckte att han hade gjort världens kanonaffär när han lockade över Neil Young från Reprise Records. Young hade ett fantastiskt 70-tal bakom sig med kritikerrosade plattor som Harvest och Rust Never Sleeps. David Geffen tänkte att nu var det bara att luta sig tillbaka och invänta att Young skulle börja spotta ur sig hitsen.

Men Youngs debutskiva på Geffen Records blir inte riktigt vad David Geffen hade väntat sig. Trans var något slags förvirrat elektroniskt hopkok inspirerat av Kraftwerk och Devo som inte tilltalade många lyssnare. Geffen tog sig ett allvarligt snack med sitt nyförvärv: ”Jag vill ha ett rock n roll-album och jag vill ha det nu” förklarade han med all önskvärd tydlighet. Den tjurskallige Young tog Geffen på orden så ordagrant som det nånsin går och kom tillbaka med Everybody’s Rockin’; ett album beståendes av 50-talsrockabilly. David Geffen visste nog inte om han skulle skratta eller gråta.

Everybody’s Rockin’ är genomuselt, och det hade varit en karriärdödare för vilken annan artist som helst. Men heter man Neil Young kan man kosta på sig ett och annan dåligt album. Förstasingeln ”Wonderin'” var faktiskt en gammal låt redan när Everybody’s Rockin’ släpptes. Young hade spelat in den redan under After The Gold Rush-eran över tio år tidigare, och den versionen är klart lyssningsvärd (finns på Archives Vol. I). Rockabilly-versionen på Everybody’s Rockin’ är dock tämligen kass, fast lite skojig.

Det var illa nog med Trans. Everybody’s Rockin’ gjorde David Geffen så ursinnig att han stämde Neil Young för att ” släppa musik som inte är representativ för Neil Young”. Det gick sådär med det. Neil Youngs kontrakt berättigade honom nämligen fullständig kreativ frihet. Det var liksom hela anledningen till att han hade signat med Geffen från första början. Rättegångsprocessen innebär ingenting mer för Geffen Records än dålig PR, och att man går miste om att signa R.E.M. – som var en av den tidens mest lovande framtidsakter. När R.E.M. fick höra om Geffens behandling av Neil Young nobbade de uppvaktningen ifrån Geffen och skrev på för RCA Records i stället. Vad Neil Young anbelangar gjorde han några halvdana plattor till för Geffen Records innan han 1988 återvände till Reprise och började göra bra musik igen.

Bästa spår: 04. Wonderin’

Neil Young – Tonight’s The Night (1975)

I april 1972 infinner sig gitarristen Danny Whitten hemma hos Neil Young för att repa inför en stundande USA-turné. Whitten är vid det här laget djupt nere i ett heroinmissbruk och det visar sig snart att den vanligtvis flinka gitarristen inte grejar att lira låtarna. Han laggar efter och klarar inte att hålla takten med de andra i bandet. Neil Young har inget annat val än att skicka hem Whitten och påbörja sökandet efter en ersättare. Han överräcker Whitten 50 dollar och en flygbiljett tillbaka till Los Angeles. Senare samma kväll avlider Danny Whitten i en överdos. Han blev 29 år gammal.

Bara månader senare skulle heroinet komma att kräva ytterligare ett liv i Neil Youngs omedelbara närhet. Hans omtyckta roadie – den sociala och skojfriska Bruce Berry – dör i en överdos den 3:e juni 1973. Han hade då inte ens hunnit fylla 23. Det var Danny Whitten som hade introducerat honom för drogen några år tidigare.

Neil Young – svårt tyngd av sorg och skuld – kanaliserar dessa känslor in i mäktiga Tonight’s The Night. Majoriteten av albumet spelades in under en och samma dag i augusti 1973. Inga omtagningar eller finslipningar. Bara den osminkade råa känslan. Resultatet är ett album som är lika mörkt som det är briljant. Det kom dock att dröja nästan två år innan albumet släpptes. Neil Young är så produktiv under den här perioden att skivbolaget inte klarade att hålla jämna steg med honom.

Neil Young bekräftade långt senare i en intervju med MOJO det seglivade ryktet att han även hade försökt få till en Broadway-föreställning baserad på låtarna på Tonight’s The Night. Föreställningen skulle ha hetat ”From Roadie To Riches” och handlat om en roadie som lyckas men som sedan överdoserar på droger. Men Young fick aldrig Broadway-höjdarna att nappa på idén, enligt Young själv p.g.a. de helt enkelt ansåg temat vara för rått.

Bästa spår: 08. Albaquerque