Neil Young – Trans (1982)

Neil Youngs Geffen-period är en intressant kuriositet i sig. Från att ha radat upp klassiska album för Reprise Records under 70-talet började han plötsligt att göra inte bara dålig musik, utan även märklig musik. Skiftet går hand i hand med att han värvades till Geffen med löfte om fullständig konstnärlig frihet. Först ut i en serie knepiga skivor var det semi-elektroniska albumet Trans, på vilket Young till stora delar sjunger genom en vocoder. När det kom slog det fansen med häpnad. Inte för att det var bra (det var det inte), utan för att det helt enkelt var så långt ifrån någonting som Young någonsin hade gjort tidigare. Här hade vi ändå en artist som gjort sig ett namn på att låta sin själ tala genom musiken. Som högtidligt hållit fast vid devisen att en falsk ton spelad med känsla är många gånger bättre än en ren ton spelad på slentrian. Att detta upplevdes som en krock med den maskinella perfektionism som binder samman Trans är väl kanske egentligen inte särskilt konstigt. Men Neil Young menade allvar med Trans. Skivan hade skapats under en turbulent tid i hans liv, när han försökte etablera en relation med sin svårt funktionshindrade son Ben. Den förvrängda vocoder-rösten symboliserar Youngs ansträngningar att kommunicera med sin son.

Neil Youngs sejour på Geffen Records började egentligen inte med Trans. Young hade redan tidigare samma år levererat det mer konventionella Island In The Sun till skivbolaget. Plattan ratades dock av Geffen och ligger än idag outgivet och samlar damm i någon byrålåda. Men för oss Neil Young-fantaster kom glada nyheter under gårdagen: Neil Young avser att släppa Island In The Sun, som han nu kallar Johnny’s Island, någon gång under 2021.

Bästa spår: 04. Transformer Man

Neil Young – Neil Young (1969)

Nu cashar de in en efter en, de gamla rockrävarna. Kanske inför pensionen? Vad vet jag. Men det är ju inte direkt några påläggskalvar som vi har med att göra. Strax innan årsskiftet sålde den 79-åriga Bob Dylan rättigheterna till sin låtkatalog till Universal Music Group för den svindlande summan av 300 miljoner dollar. Nu står det klart att även den 75-åriga Neil Young säljer 50% av rättigheterna till sin låtskatt till konkurrenten Hipgnosis Songs Fund. Young ska nog kunna klara sig ganska hyfsat på de 150 miljoner dollar som han uppges erhålla i denna affär. Samma Hipgnosis Songs Fund har på senare tid dessutom säkrat rättigheterna till musik av såväl Fleetwood Mac som Bruce Springsteen och U2.

Neil Young solodebuterade med detta självbetitlade album 1969. …Eller 1968… Uppgifterna är motstridiga kring huruvida plattan faktiskt släpptes i november -68 eller i januari -69. Neil Young var nämligen mycket missnöjd med mixningen på den första utgåvan, och begärde att skivan drogs tillbaka och mixades om – vilket också skedde.

Plattan är kanske mer mysig än bra. Den är, på gott och ont, uppenbart skapad av en singer-songwriter som fortfarande söker efter sitt uttryck. Här hittar man m.a.o. ingen av Youngs signaturlåtar, men exempelvis ”The Old Laughing Lady” är en låt som har hängt med länge och som Young fortfarande spelar live lite då och då. Mycket av skivan spelade Young in själv. Men värt att nämna är att man på bakrundssång bitvis kan höra Merry Claytons stämma. Hon skulle senare skriva historia med sin formidabla insats som bakgrundssångerska i Rolling Stones legendariska låt ”Gimme Shelter”.

Bästa spår: 05. The Old Laughing Lady

Neil Young – Comes A Time (1978)

Jag gillar Comes A Time främst för den fina tolkningen av Ian Tysons klassiker ”Four Strong Winds”, och för Youngs egenkomponerade ”Human Highway” (som han egentligen hade skrivit flera år tidigare för ett slopat Crosby, Stills, Nash & Young-album). I övrigt lider Neil Youngs nionde studioalbum av en lite för sockrig produktion för min smak. Det tyckte nog Young också, när allt kom till kritan. När han först lämnade in Comes A Time till Reprise Records var det bara sång och akustisk gitarr på alla låtarna. Skivbolagshöjdarna lyckades intala honom att en rytmsektion nog skulle stärka materialet, vilket de nog ändå ska ha en eloge för: Det är nämligen inte många som har lyckats övertala den tjurskallige Young att kompromissa i sitt skapande. Neil Young blev heller inte särskilt nöjd med resultatet, även om det kanske mer handlade om missnöje med slutmixen snarare än om arrangemangen i sig. Sånt skojar man inte om, tyckte Young, och gav sig ut och köpte 200 000 exemplar av albumet till sig själv när det släpptes bara för att hålla det undan ifrån marknaden. De 200 000 vinylplattorna kom till användning som takbeklädnad på en av hans ladugårdsbyggnader.

Bästa spår: 10. Four Strong Winds

Neil Young – Harvest Moon (1992)

Det tog tjugo år. Sedan levererade Neil Young äntligen det där albumet som skivbolaget hade försökt krama ur honom hela tiden. Sedan det stora genombrottet med Harvest 1972 hade varenda nytt släpp där Young ens så mycket som sneglat på en akustisk gitarr marknadsförts som uppföljaren till ovan nämnda succéskiva. Såväl Comes A Time som Old Ways fick erfara den behandlingen, vilket egentligen var att göra dem en björntjänst då de skulle ha mått bättre av att betraktas utifrån sina egna kvalitéer. 1992 års Harvest Moon var dock precis det som dessa skivor aldrig var: Nämligen en regelrätt och uppriktigt menad uppföljare till Harvest. Till Harvest Moon slog Neil Young på nytt sina påsar ihop med flera av de musiker som hade hjälpt honom att spela in Harvest tjugo år tidigare. Att han dessutom hade lyckats knåpa ihop den bästa samling låtar som han mäktat med på över ett decennium gjorde förstås inte saken sämre.

Till viss del föddes Harvest Moon ur Youngs begränsande omständigheter vid tidpunkten. Neil Youngs tilltagande tinnitus gjorde det till en ren nödvändighet för honom att ta en paus ifrån den öronbedövande garagerock som han hade ägnat sig åt med Crazy Horse på Ragged Glory något år tidigare. Men det var för den sakens skull inte som att Neil Young såg det som något självändamål att imitera produktionen på Harvest, vars ljudbild han hade undvikit under så många år. I en samtida intervju med Rollingstone beskrev han hur det gäng nya låtar som han hade skrivit under en vistelse i Colorado plötsligt börjat låta som Harvest-låtarna i hans huvud: ”Det bara råkade hända igen”, förklarade han för tidningen: ”Vad det än var som hände när jag jag gjorde Harvest hände helt plötsligt igen”. Men det var inte bara splitter nya låtar som Young spelade in för Harvest Moon. Både öppningsspåret och ”You And Me” är faktiskt låtar som Young hade komponerat ihop redan på 70-talet. ”You And Me” hade han testat till Comes A Time-sessionerna, men valt att lägga åt sidan när basisten Tim Drummond glatt utropat att ”det låter som någonting ifrån Harvest”. Kommentaren, som varit menad att vara uppmuntrande, fick Young att lägga låten i byrålådan: ”Jag vill inte att det skulle kännas som att jag bara går på rutin”, förklarade Young för Rollingstone.

Bästa spår: 09. Dreamin’ Man

Neil Young – A Letter Home (2014)

Om man undantar hans bedrövliga 80-tal så var Neil Young länge kanske den ur sin generations singer-songwriters som åldrades med mest värdighet. Fortfarande efter fyllda 60 släppte Young faktiskt en del riktigt livskraftiga verk; 2006 års Living With War inte minst. Det senaste decenniet har dock kvaliteten på hans kreativa output sviktat betänkligt. A Letter Home från 2014 känns nästan mer som en kul grej än som ett album. Hela skivan är inspelad i bara en tagning i ett sådant där gammalt bås som man spelade in grammofonskivor med på den tiden det begav sig. Det gör då även att A Letter Home låter precis som en gammal grammofonskiva gör – komplett med knaster och allt. Inspelningsapparaten, som var från 1947, lånades ut till Young av f.d. White Stripes-frontmannen Jack White. De båda hade funnit varandra i den något audiofila fascination som de delade för det analoga ljudet. Young hade redan tjugo år tidigare begråtit hur det nya digitala ljudet urholkar musikens själ via textrader i Harvest Moon-låten ”Natural Beauty”. I en tid när den digitala revolutionen i princip gjort fysiska musikinstrument överflödiga är kanske att spela in ett helt album på antik inspelningsutrustning ifrån 40-talet det mest motvalsa man kan göra, vilket antagligen gjorde det till ett givet val för den erkänt tjurskalliga Neil Young.

A Letter Home består av covers på låtar som Neil Young har inspirerats av under sin karriär. På skivan tolkar Young såväl Dylan som Willie Nelson och Bruce Springsteen. De framförs visserligen med själ och hjärta, men mig lyckas de ändå aldrig riktigt engagera. Mest intressant är att höra Youngs version av Bert Janschs ”Needle Of Death”, som i Youngs tolkning blir påtagligt lik hans egen låt ”Ambulance Blues”. Neil Young har aldrig gjort något hemlighet av att han inspirerades till att skriva ”Ambulance Blues” efter att ha hört just ”Needle Of Death”. Starkast intryck på A Letter Home lämnar annars det talade introspåret, som är en gripande hälsning ifrån Neil Young till sina sedan länge döda föräldrar.

Bästa spår: 04. Needle Of Death

Neil Young – Harvest (1972)

Med 1972 års Harvest nådde kanadensiska singer-songwritern Neil Young sin kommersiella topp. Till viss del för att han aldrig ens försökte igen efteråt. ”Med ”Heart Of Gold” (skivans stora hit) körde jag mitt på vägen”, beskrev han senare i konvolutet till greatest hits samlingen Decade; ”att färdas på det viset blev snabbt tråkigt, så jag siktade mot diket i stället. Det var en mer obekväm resa, men jag träffade intressantare människor där”.

Neil Young började spela in Harvest i januari 1971. Han hade då massvis med låtmaterial liggande som han inte riktigt visste vad han skulle göra med. Eftersom samarbetet med Crosby, Stills och Nash hade lagts på is fick Young se sig om efter andra musiker, och fastnade för ett gäng countrymusiker ifrån Nashville som han kom att kalla för The Stray Gators. Tillsammans började de spela in Harvest på Youngs nyinköpta Broken Arrow Ranch strax söder om San Francisco. Låten ”Old Man” är Youngs homage till Louis Avila; den åldrade cowboy som hjälpte honom att sköta hand om ranchen.

Åttondespåret ”Alabama” är lite intressant. Neil Young skrev låten som en kommentar på segregationen och rasismen i den amerikanska södern; ett ämne lika brinnande aktuellt idag nästan femtio år senare. Sydstatsrockarna Lynyrd Skynyrd blev dock inte jätteförtjusta i Youngs påhopp på deras hemstat, och skrev hiten ”Sweet Home Alabama” som en syrlig replik till Young:

Well, I heard Mister Young sing about her
Well, I heard ol’ Neil put her down
Well, I hope Neil Young will remember
A southern man don’t need him around, anyhow”

– sjunger Ronnie Van Zant i ”Sweet Home Alabama”.

Graham Nash var en av de första som fick höra det färdiginspelade Harvest. När han bjöds över till Youngs ranch trodde han att Young skulle spela upp sitt nya alster i vardagsrummet eller något sådant, som man brukar. Men Young satte honom i en roddbåt och rodde ut till mitten av den lilla sjö som han hade på sina marker. Därefter började Harvest dundra ut som åska över ägorna. Det visade sig att Neil Young hade förvandlat hela sitt bostadshus till vänster högtalare och ladugården till höger högtalare. Nash satt i båten helt chockad.

Bästa spår: 04. Heart Of Gold

Neil Young – Freedom (1989)

Bejublade Freedom anses vara Neil Youngs stora comeback-album. Det ska då ses i ljuset av en serie förskräckligt dåliga album som Young släppte under 80-talet. …För något mästerverk är Freedom verkligen inte, även om det innehåller några riktigt fina toppar. Här hittar man t.ex. en av Youngs mest kända kompositioner: Käftsmällen ”Rockin’ In The Free World” målar upp en kall och mörk bild av Ronald Reagans Amerika. Precis som Springsteens ”Born In The U.S.A” har låten kommit att bli kraftigt missförstådd och använts av politiska krafter som den kanske inte var riktigt avsedd för. Donald Trump var den senaste i raden republikanska företrädare att använda låten i sin valkampanj för några år sedan.

Freedom är ett ganska spretigt album, vilket egentligen inte är särskilt konstigt. Albumet består nämligen av material hämtat från flera olika faser i Youngs långa karriär. Vackra ”Too Far Gone” var t.ex. en låt som hade varit med ända sedan hans akustiska folk-dagar i början av 70-talet. ”Crime In The City” och ”Someday” å andra sidan kom från hans mer sentida blues-period med The Bluenotes. De många olika stilarna gör att man lätt kan få känslan av att det saknas en röd tråd på Freedom, och det är heller ingen slump. Det Neil Young ville göra med Freedom var att skapa en skiva som bara var honom själv och hans känslor. Han var inte intresserad av något noga utstuderat eller konstlat den här gången.

Bästa spår: 01. Rockin’ In The Free World (även om den tunga distade gitarren vid 4.41-strecket i ”Eldorado” är albumets skönaste ögonblick)

Neil Young – Homegrown (1975, 2020)

Detta är alltså någonting så udda som ett 45 år gammalt album som ges ut för första gången nu. Neil Youngs mytomspunna Homegrown var egentligen avsett att följa upp mästerverket On The Beach, men i sista sekund ångrade sig Young och valde att släppa Tonight’s The Night i stället. Young kände att Homegrown var ett alldeles för personligt verk för att släppa till offentlighetens nagelfarande. ”Jag kunde helt enkelt inte lyssna på det”, erkände han i ett pressutskick i samband med att releasen äntligen tillkännagavs för någon månad sedan. På Homegrown bearbetar Youngs skilsmässan med skådespelerskan Carrie Snodgress, som han hade sonen Zeke med. Det är ett melankoliskt album som är mer akustiskt än elektriskt. En del av låtarna är helt nya även för de mest hardcore av Neil Young-fansen, men flera av låtarna har också släppts i alternativa versioner på senare Young-plattor. ”White Line” finns t.ex. att avnjuta i distad version på Ragged Glory, och ”Star Of Betlehem” kom med på American Stars ‘n Bars. Homegrown är en trevlig skiva, men den är inte alls lika kraftfull som Tonight’s The Night som Young valde att släppa i stället på den tiden det begav sig.

Bästa spår: 12. Star Of Betlehem

Neil Young – On The Beach (1974)

Ronald Reagan får ursäkta. Men den mest omsjungna presidenten inom amerikansk populärmusik är utan tvekan Richard Nixon. Med Vietnam och Watergate på meritlistan förkroppsligade han de politiska motståndarnas nidbild av den republikanska ärkeskurkspresidenten. Men Trump då, tänker ni kanske? Nja. Jag vågar nog hävda att Trump behöver beordra minst en större militär offensiv mot ett underutvecklat lands fattiga och obeväpnade bondebefolkning innan han ens är i närheten av Nixons skurk-status. Men att han jobbar på det får man ju ge honom.

För Neil Young var Nixon nästan som en musa under en period. Åren kring decennieskiftet 69-70 sjöng han om Nixon i många av sina låtar, och det var långt ifrån några hyllningsserenader han bjöd på. Mest målande är kanske fina ”Campaigner”, i vilken han drömmer sig bort till en bättre värld där han tänker sig att ”t.o.m. Richard Nixon har en själ”.

När Neil Young började skriva på uppföljaren till Harvest var hippie-drömmen död och begraven. I fjärran östern rasade fortfarande Vietnamkriget. På hemmaplan hade Martin Luther King och Bobby Kennedy mördats, och Charles Mansons galna sektmedlemmar hade brutalt avrättat Sharon Tate med sällskap i Roman Polanskis lyxvilla i Los Angeles. Till råga på allt satt Richard Nixon allt jämt kvar som en allt mer impopulär president, med Watergateaffären om halsen som ett bevis på den fula maktkorruptionen inom den amerikanska politiska eliten. För Neil Young – som hade levt och andats drömmen om peace, love and understanding och själv spelat på Woodstock – var detta en desillusionerande tid. Han tyngdes av ett samhällsklimat som han kände sig allt mer vilsen i, och av de personliga tragedier som hade drabbat honom på sistone. Danny Whitten, gitarrist i hans band Crazy Horse, och Bruce Berry, Youngs roadie, hade båda nyligen dött i heroinöverdoser. Dessutom gick kärleksrelationen med skådespelerskan Carrie Snodgress allt knackigare. Innan 1974 var över skulle de gå isär.

Med dessa bryderier som bränsle skapade Neil Young två av sina bästa och allra deppigaste plattor: Tonight’s The Night och On The Beach. Tonight’s The Night var egentligen den första av dem att spelas in, men den släpptes inte förrän efter On The Beach. Ingen av dem var någon framgång kommersiellt, men båda är högt skattade bland kritiker och fans. On The Beach består av en samling ganska udda låtar som kräver ett bra gäng lyssningar innan de fastnar. Neil Young spelade in dem tillsammans med olika musiker under några marijuana-marinerade sessioner mellan februari och april 1974.

Bästa spår: 08. Ambulance Blues

Neil Young – After The Gold Rush (1970)

Idag är det inte många som vet vem Dean Stockwell är, men i början av 70-talet var han hyggligt känd åtminstone borta i staterna. Han hade varit barnskådespelare i flera storfilmer under 40-talet. Men då precis som nu var övergången från barnskådespeleriet till en lyckad skådespelarkarriär i vuxen ålder långt ifrån någon självklarhet. Mot slutet av 60-talet började de bra filmrollerna sina så sakteliga, så på inrådan av sin kompis Dennis Hopper började han skriva på ett eget filmmanus i stället. Stockwells manus var en apokalyptisk story om ett Kalifornien på väg att sjunka i havet. Precis som Neil Young umgicks Stockwell mycket i hippie-kretsarna kring Topanca Canyon vid den här tiden. Lite på omvägar hamnade ett exemplar av Stockwells manus för ”After The Gold Rush” i Youngs händer, som blev så inspirerad att han omedelbart komponerade ihop den kända låten med samma namn. Någon film blev det aldrig av ”After The Gold Rush”, och manuset är sedan länge spårlöst försvunnet, men Stockwells idé lever än idag kvar genom Neil Youngs vackra pianoballad.

Annars är Neil Youngs briljanta tredje soloalbum mest känt för fjärdespåret ”Southern Man”. Låten skrev Young som en kommentar på rasismen och förtrycket i den amerikanska södern. Bondtölpsrockarna Lynyrd Skynyrd från Florida kände sig kränkta av låten. De förstod inte alls varför 200 år av slaveri och Jim Crow-lager var någonting att gnälla om, och skrev omgående ”Sweet Home Alabama” som ett svar till Neil Young.

2012 tonade Neil Young ner den påstådda fejden med Lynyrd Skynyrd i sin självbiografi ”Waging Heavy Peace”. Han beskriver Skynyrds ”Sweet Home Alabama” som ”jättebra” och medger att han i texten till ”Southern Man” varit väl generaliserande och fördömande. ”Texten var inte helt genomtänkt, och för lätt att feltolkas”, skrev Young.

Bästa spår: 02. After The Gold Rush