Neil Young – Harvest (1972)

Med 1972 års Harvest nådde kanadensiska singer-songwritern Neil Young sin kommersiella topp. Till viss del för att han aldrig ens försökte igen efteråt. ”Med ”Heart Of Gold” (skivans stora hit) körde jag mitt på vägen”, beskrev han senare i konvolutet till greatest hits samlingen Decade; ”att färdas på det viset blev snabbt tråkigt, så jag siktade mot diket i stället. Det var en mer obekväm resa, men jag träffade intressantare människor där”.

Neil Young började spela in Harvest i januari 1971. Han hade då massvis med låtmaterial liggande som han inte riktigt visste vad han skulle göra med. Eftersom samarbetet med Crosby, Stills och Nash hade lagts på is fick Young se sig om efter andra musiker, och fastnade för ett gäng countrymusiker ifrån Nashville som han kom att kalla för The Stray Gators. Tillsammans började de spela in Harvest på Youngs nyinköpta Broken Arrow Ranch strax söder om San Francisco. Låten ”Old Man” är Youngs homage till Louis Avila; den åldrade cowboy som hjälpte honom att sköta hand om ranchen.

Åttondespåret ”Alabama” är lite intressant. Neil Young skrev låten som en kommentar på segregationen och rasismen i den amerikanska södern; ett ämne lika brinnande aktuellt idag nästan femtio år senare. Sydstatsrockarna Lynyrd Skynyrd blev dock inte jätteförtjusta i Youngs påhopp på deras hemstat, och skrev hiten ”Sweet Home Alabama” som en syrlig replik till Young:

Well, I heard Mister Young sing about her
Well, I heard ol’ Neil put her down
Well, I hope Neil Young will remember
A southern man don’t need him around, anyhow”

– sjunger Ronnie Van Zant i ”Sweet Home Alabama”.

Graham Nash var en av de första som fick höra det färdiginspelade Harvest. När han bjöds över till Youngs ranch trodde han att Young skulle spela upp sitt nya alster i vardagsrummet eller något sådant, som man brukar. Men Young satte honom i en roddbåt och rodde ut till mitten av den lilla sjö som han hade på sina marker. Därefter började Harvest dundra ut som åska över ägorna. Det visade sig att Neil Young hade förvandlat hela sitt bostadshus till vänster högtalare och ladugården till höger högtalare. Nash satt i båten helt chockad.

Bästa spår: 04. Heart Of Gold

Neil Young – Freedom (1989)

Bejublade Freedom anses vara Neil Youngs stora comeback-album. Det ska då ses i ljuset av en serie förskräckligt dåliga album som Young släppte under 80-talet. …För något mästerverk är Freedom verkligen inte, även om det innehåller några riktigt fina toppar. Här hittar man t.ex. en av Youngs mest kända kompositioner: Käftsmällen ”Rockin’ In The Free World” målar upp en kall och mörk bild av Ronald Reagans Amerika. Precis som Springsteens ”Born In The U.S.A” har låten kommit att bli kraftigt missförstådd och använts av politiska krafter som den kanske inte var riktigt avsedd för. Donald Trump var den senaste i raden republikanska företrädare att använda låten i sin valkampanj för några år sedan.

Freedom är ett ganska spretigt album, vilket egentligen inte är särskilt konstigt. Albumet består nämligen av material hämtat från flera olika faser i Youngs långa karriär. Vackra ”Too Far Gone” var t.ex. en låt som hade varit med ända sedan hans akustiska folk-dagar i början av 70-talet. ”Crime In The City” och ”Someday” å andra sidan kom från hans mer sentida blues-period med The Bluenotes. De många olika stilarna gör att man lätt kan få känslan av att det saknas en röd tråd på Freedom, och det är heller ingen slump. Det Neil Young ville göra med Freedom var att skapa en skiva som bara var honom själv och hans känslor. Han var inte intresserad av något noga utstuderat eller konstlat den här gången.

Bästa spår: 01. Rockin’ In The Free World (även om den tunga distade gitarren vid 4.41-strecket i ”Eldorado” är albumets skönaste ögonblick)

Neil Young – Homegrown (1975, 2020)

Detta är alltså någonting så udda som ett 45 år gammalt album som ges ut för första gången nu. Neil Youngs mytomspunna Homegrown var egentligen avsett att följa upp mästerverket On The Beach, men i sista sekund ångrade sig Young och valde att släppa Tonight’s The Night i stället. Young kände att Homegrown var ett alldeles för personligt verk för att släppa till offentlighetens nagelfarande. ”Jag kunde helt enkelt inte lyssna på det”, erkände han i ett pressutskick i samband med att releasen äntligen tillkännagavs för någon månad sedan. På Homegrown bearbetar Youngs skilsmässan med skådespelerskan Carrie Snodgress, som han hade sonen Zeke med. Det är ett melankoliskt album som är mer akustiskt än elektriskt. En del av låtarna är helt nya även för de mest hardcore av Neil Young-fansen, men flera av låtarna har också släppts i alternativa versioner på senare Young-plattor. ”White Line” finns t.ex. att avnjuta i distad version på Ragged Glory, och ”Star Of Betlehem” kom med på American Stars ‘n Bars. Homegrown är en trevlig skiva, men den är inte alls lika kraftfull som Tonight’s The Night som Young valde att släppa i stället på den tiden det begav sig.

Bästa spår: 12. Star Of Betlehem

Neil Young – On The Beach (1974)

Ronald Reagan får ursäkta. Men den mest omsjungna presidenten inom amerikansk populärmusik är utan tvekan Richard Nixon. Med Vietnam och Watergate på meritlistan förkroppsligade han de politiska motståndarnas nidbild av den republikanska ärkeskurkspresidenten. Men Trump då, tänker ni kanske? Nja. Jag vågar nog hävda att Trump behöver beordra minst en större militär offensiv mot ett underutvecklat lands fattiga och obeväpnade bondebefolkning innan han ens är i närheten av Nixons skurk-status. Men att han jobbar på det får man ju ge honom.

För Neil Young var Nixon nästan som en musa under en period. Åren kring decennieskiftet 69-70 sjöng han om Nixon i många av sina låtar, och det var långt ifrån några hyllningsserenader han bjöd på. Mest målande är kanske fina ”Campaigner”, i vilken han drömmer sig bort till en bättre värld där han tänker sig att ”t.o.m. Richard Nixon har en själ”.

När Neil Young började skriva på uppföljaren till Harvest var hippie-drömmen död och begraven. I fjärran östern rasade fortfarande Vietnamkriget. På hemmaplan hade Martin Luther King och Bobby Kennedy mördats, och Charles Mansons galna sektmedlemmar hade brutalt avrättat Sharon Tate med sällskap i Roman Polanskis lyxvilla i Los Angeles. Till råga på allt satt Richard Nixon allt jämt kvar som en allt mer impopulär president, med Watergateaffären om halsen som ett bevis på den fula maktkorruptionen inom den amerikanska politiska eliten. För Neil Young – som hade levt och andats drömmen om peace, love and understanding och själv spelat på Woodstock – var detta en desillusionerande tid. Han tyngdes av ett samhällsklimat som han kände sig allt mer vilsen i, och av de personliga tragedier som hade drabbat honom på sistone. Danny Whitten, gitarrist i hans band Crazy Horse, och Bruce Berry, Youngs roadie, hade båda nyligen dött i heroinöverdoser. Dessutom gick kärleksrelationen med skådespelerskan Carrie Snodgress allt knackigare. Innan 1974 var över skulle de gå isär.

Med dessa bryderier som bränsle skapade Neil Young två av sina bästa och allra deppigaste plattor: Tonight’s The Night och On The Beach. Tonight’s The Night var egentligen den första av dem att spelas in, men den släpptes inte förrän efter On The Beach. Ingen av dem var någon framgång kommersiellt, men båda är högt skattade bland kritiker och fans. On The Beach består av en samling ganska udda låtar som kräver ett bra gäng lyssningar innan de fastnar. Neil Young spelade in dem tillsammans med olika musiker under några marijuana-marinerade sessioner mellan februari och april 1974.

Bästa spår: 08. Ambulance Blues

Neil Young – After The Gold Rush (1970)

Idag är det inte många som vet vem Dean Stockwell är, men i början av 70-talet var han hyggligt känd åtminstone borta i staterna. Han hade varit barnskådespelare i flera storfilmer under 40-talet. Men då precis som nu var övergången från barnskådespeleriet till en lyckad skådespelarkarriär i vuxen ålder långt ifrån någon självklarhet. Mot slutet av 60-talet började de bra filmrollerna sina så sakteliga, så på inrådan av sin kompis Dennis Hopper började han skriva på ett eget filmmanus i stället. Stockwells manus var en apokalyptisk story om ett Kalifornien på väg att sjunka i havet. Precis som Neil Young umgicks Stockwell mycket i hippie-kretsarna kring Topanca Canyon vid den här tiden. Lite på omvägar hamnade ett exemplar av Stockwells manus för ”After The Gold Rush” i Youngs händer, som blev så inspirerad att han omedelbart komponerade ihop den kända låten med samma namn. Någon film blev det aldrig av ”After The Gold Rush”, och manuset är sedan länge spårlöst försvunnet, men Stockwells idé lever än idag kvar genom Neil Youngs vackra pianoballad.

Annars är Neil Youngs briljanta tredje soloalbum mest känt för fjärdespåret ”Southern Man”. Låten skrev Young som en kommentar på rasismen och förtrycket i den amerikanska södern. Bondtölpsrockarna Lynyrd Skynyrd från Florida kände sig kränkta av låten. De förstod inte alls varför 200 år av slaveri och Jim Crow-lager var någonting att gnälla om, och skrev omgående ”Sweet Home Alabama” som ett svar till Neil Young.

2012 tonade Neil Young ner den påstådda fejden med Lynyrd Skynyrd i sin självbiografi ”Waging Heavy Peace”. Han beskriver Skynyrds ”Sweet Home Alabama” som ”jättebra” och medger att han i texten till ”Southern Man” varit väl generaliserande och fördömande. ”Texten var inte helt genomtänkt, och för lätt att feltolkas”, skrev Young.

Bästa spår: 02. After The Gold Rush

Neil Young – Living With War (2006)

Living With War fick ett ganska ljummet mottagande vid releasen. Jag finner dock skivan väldigt underskattad. Det är Youngs kommentar på Irak-kriget och dåvarande politiska läge. Vid tidpunkten sa han någonting i stil med att ”jag har gått och väntat på att någon från den yngre generationen ska träda fram och säga detta, men det verkar inte hända så då får jag göra det själv”. Den då 61-åriga gubben krämade sedermera ur sig tio politiskt laddade låtar med mer energi än någonting han hade släppt sedan åtminstone Ragged Glory. Textmässigt kan det förstås kännas en smula daterat idag. I ”Looking For A Leader” sjunger han t.ex. om Barack Obama och huruvida han skulle tänkas kunna bli president (spoiler: han blev president sen). Men å andra sidan sjöng Young om Nixon på 70-talet och det materialet har ju ändå åldrats ganska väl…

Så inspirerad (och arg) som Neil Young är på Living With War har han inte visat sig sedan dess. Han hade kunnat få till en riktig klassiker om han hade bytt ut de två sista spåren (som är riktigt svaga) mot magiska ”Ordinary People”; en episk låt som Young skrev redan på 80-talet – men som han inte släppte officiellt förrän på Chrome Dreams II 2007. Tematiskt hade den passat perfekt in på Living With War.

Bästa spår: 06. Flags Of Freedom

Neil Young – Everybody’s Rockin’ (1983)

David Geffen tyckte att han hade gjort världens kanonaffär när han lockade över Neil Young från Reprise Records. Young hade ett fantastiskt 70-tal bakom sig med kritikerrosade plattor som Harvest och Rust Never Sleeps. David Geffen tänkte att nu var det bara att luta sig tillbaka och invänta att Young skulle börja spotta ur sig hitsen.

Men Youngs debutskiva på Geffen Records blir inte riktigt vad David Geffen hade väntat sig. Trans var något slags förvirrat elektroniskt hopkok inspirerat av Kraftwerk och Devo som inte tilltalade många lyssnare. Geffen tog sig ett allvarligt snack med sitt nyförvärv: ”Jag vill ha ett rock n roll-album och jag vill ha det nu” förklarade han med all önskvärd tydlighet. Den tjurskallige Young tog Geffen på orden så ordagrant som det nånsin går och kom tillbaka med Everybody’s Rockin’; ett album beståendes av 50-talsrockabilly. David Geffen visste nog inte om han skulle skratta eller gråta.

Everybody’s Rockin’ är genomuselt, och det hade varit en karriärdödare för vilken annan artist som helst. Men heter man Neil Young kan man kosta på sig ett och annan dåligt album. Förstasingeln ”Wonderin'” var faktiskt en gammal låt redan när Everybody’s Rockin’ släpptes. Young hade spelat in den redan under After The Gold Rush-eran över tio år tidigare, och den versionen är klart lyssningsvärd (finns på Archives Vol. I). Rockabilly-versionen på Everybody’s Rockin’ är dock tämligen kass, fast lite skojig.

Det var illa nog med Trans. Everybody’s Rockin’ gjorde David Geffen så ursinnig att han stämde Neil Young för att ” släppa musik som inte är representativ för Neil Young”. Det gick sådär med det. Neil Youngs kontrakt berättigade honom nämligen fullständig kreativ frihet. Det var liksom hela anledningen till att han hade signat med Geffen från första början. Rättegångsprocessen innebär ingenting mer för Geffen Records än dålig PR, och att man går miste om att signa R.E.M. – som var en av den tidens mest lovande framtidsakter. När R.E.M. fick höra om Geffens behandling av Neil Young nobbade de uppvaktningen ifrån Geffen och skrev på för RCA Records i stället. Vad Neil Young anbelangar gjorde han några halvdana plattor till för Geffen Records innan han 1988 återvände till Reprise och började göra bra musik igen.

Bästa spår: 04. Wonderin’

Neil Young – Tonight’s The Night (1975)

I april 1972 infinner sig gitarristen Danny Whitten hemma hos Neil Young för att repa inför en stundande USA-turné. Whitten är vid det här laget djupt nere i ett heroinmissbruk och det visar sig snart att den vanligtvis flinka gitarristen inte grejar att lira låtarna. Han laggar efter och klarar inte att hålla takten med de andra i bandet. Neil Young har inget annat val än att skicka hem Whitten och påbörja sökandet efter en ersättare. Han överräcker Whitten 50 dollar och en flygbiljett tillbaka till Los Angeles. Senare samma kväll avlider Danny Whitten i en överdos. Han blev 29 år gammal.

Bara månader senare skulle heroinet komma att kräva ytterligare ett liv i Neil Youngs omedelbara närhet. Hans omtyckta roadie – den sociala och skojfriska Bruce Berry – dör i en överdos den 3:e juni 1973. Han hade då inte ens hunnit fylla 23. Det var Danny Whitten som hade introducerat honom för drogen några år tidigare.

Neil Young – svårt tyngd av sorg och skuld – kanaliserar dessa känslor in i mäktiga Tonight’s The Night. Majoriteten av albumet spelades in under en och samma dag i augusti 1973. Inga omtagningar eller finslipningar. Bara den osminkade råa känslan. Resultatet är ett album som är lika mörkt som det är briljant. Det kom dock att dröja nästan två år innan albumet släpptes. Neil Young är så produktiv under den här perioden att skivbolaget inte klarade att hålla jämna steg med honom.

Neil Young bekräftade långt senare i en intervju med MOJO det seglivade ryktet att han även hade försökt få till en Broadway-föreställning baserad på låtarna på Tonight’s The Night. Föreställningen skulle ha hetat ”From Roadie To Riches” och handlat om en roadie som lyckas men som sedan överdoserar på droger. Men Young fick aldrig Broadway-höjdarna att nappa på idén, enligt Young själv p.g.a. de helt enkelt ansåg temat vara för rått.

Bästa spår: 08. Albaquerque