Neil Young & Crazy Horse – Everybody Knows This Is Nowhere (1969)

Efter genombrottet med Buffalo Springfield ville Neil Young prova vingarna på egen hand. Hans första soloalbum, som var självbetitlat, hade sina ljusglimtar men var på det stora hela ganska anonymt. Det var först på uppföljaren; Everybody Knows This Is Nowhere, vilken Young släppte bara ett halvår efter debutplattan, som saker och ting började hända på riktigt.

Neil Young rekryterade musikerna till sitt kompband från ett annat ganska okänt band som hette The Rockets. Danny Whitten (gitarr), Billy Talbot (bas) och Ralph Molina (trummor) antog namnet Crazy Horse (efter den berömda sioux-hövdingen) inför inspelningarna av Everybody Knows This Is Nowhere. Albumet spelades därefter in på bara två veckor. Det är ett stundtals hypnotiskt gitarrmangel som vi utsätts för, med Youngs och Whittens taggiga dist-gitarrer fumligt duellerande med varandra i vad som ibland känns som en evighet men som man ändå inte vill ska ta slut. Det låter smutsigt, spontant och inspirerat. Precis som rock n’ roll ska göra helt enkelt. Neil Young lär ha skrivit tre av plattans bästa låtar (”Cinnamon Girl”, ”Cowgirl In The Sand” och ”Down By The River”) på en och samma dag medan han hade 39 graders feber. Titelspåret handlar om Youngs känslor av uppgivenhet på tanken att någon gång lyckas i Los Angeles tuffa musikscen. ”I think I’d like to go back home and take it easy”, sjunger han med eftertryck i rösten. Det var tur att han inte gjorde det.

Bästa spår: 07. Cowgirl In The Sand

Neil Young & Crazy Horse – Colorado (2019)

Nytt från Neil är alltid välkommet! Young har alltid varit produktiv och fortfarande, nu 73 fyllda, släpper han ungefär ett album per år. Man ska dock inte sticka under stolen med att det blir allt glesare mellan fullträffarna. På Colorado är Young tillbaka med Crazy Horse igen, vilket får i alla fall mig att våga hoppas lite mer. Det var ju ändå tillsammans med Crazy Horse som han blixtrade till någorlunda senast (2012 års Psychadelic Pill). ….Och Colorado låter helt OK. Det är förstås ingen ny Ragged Glory vi har att göra med, eller ens en Greendale. Men en och annan skön låt bjuder gubbarna på (”Help Me Lose My Mind” och ”Rainbow Of Colors” t.ex.). Sen kan man tycka att det egentligen ganska mediokra andraspåret ”She Showed Me Love” kanske inte hade behövt mala på i nästan fjorton minuter, men att det ändå tillåts göra det är ju lite anledningen att man älskar Neil Young.

Bästa spår: 09. Rainbow Of Colors