Miley Cyrus – Plastic Hearts (2020)

I en Aftonbladet-recension för några dagar sedan liknades Miley Cyrus vid en nutida Axl Rose. Nja, säger jag… Till skillnad från Axl Rose, som fick kämpa sig fram till en stjärna på Hollywood Boulevard på det gamla hederliga sättet, föddes Miley Cyrus rakt in i artisteriet. Mileys pappa heter Billy Ray Cyrus och har varit verksam inom den amerikanska nöjesindustrin sedan 1980-talet. Mest känd är han för hiten ”Achy Breaky Heart” som släpptes 1992. Han hade även en roll i Disney-sitcomen ”Hannah Montana” som Miley Cyrus slog igenom med för drygt tio år sedan. Miley får väl ursäktas för sin vid tidpunkten ringa ålder, men en Axl Rose i sin krafts dagar hade aldrig tagit i billig skräpunderhållning som ”Hannah Montana” med tång.

En annan skillnad är att Axl Rose har ett antal odödliga rockklassiker på sitt samvete, vilket jag vågar påstå att Miley Cyrus inte har. Låten i all sin ära, men jag har liksom svårt att se framför mig att ”Wrecking Ball” kommer att spelas på några fotbollsarenor om trettio år.

Men visst… Sett till attityd och att även Miley Cyrus sitter på en ganska säregen sångröst finns väl likheter med Rose. Men någonstans där så upphör de också.

Miley Cyrus är bara 28 år gammal, men nya Plastic Hearts är redan hennes åttonde album. Skivan utgör ett frånsteg från popen och hiphopen och rör sig åt det mer mainstream-rockiga hållet. Till skivan har hon tagit hjälp av ett antal föredettingar från sin fars generation. Billy Idol gästspelar på ”Night Crawling”, och Joan Jett på ”Bad Karma”. Ingen av dem tillför väl något särskilt till låtarna egentligen, men det är ju kul att de får vara med. Plastic Hearts är på det stora hela inte alls någon oäven insats, men det är också en ganska lättglömd historia.

Bäst spår: 09. Hate Me