Lou Reed & Metallica – Lulu (2011)

Den moderna musikhistorien mest otippade samarbete måste vara denna oheliga allians mellan Metallica och Lou Reed kring två 1800-talspjäser av Frank Wedekind. Metallica och Reed hade sprungit på varandra på en Rock and Roll Hall Of Fame-konsert och fattat tycke för varandra. Lou Reed hade redan då länge gått och letat efter en lämplig samarbetspartner till detta märkliga projekt, som han redan hade komponerat ihop en bunt låtar för. Metallicas heavy metal var en perfekt match, tyckte Reed. Lulu blev så gott som universellt sågat när det kom. Det lyckades med konststycket att få stämpeln som både Metallicas och Lou Reeds sämsta album i deras respektive kataloger. Lou Reed själv var dock mycket tillfreds med albumet, och det fanns också de som ryckte ut till plattans försvar. David Bowie förbryllade många med att hävda att Lulu var Lou Reeds bästa verk, men att det bara var långt före sin tid. Huruvida han var sarkastisk eller inte förtäljer inte historien.

Jag tycker inte att skivan är hopplöst bedrövlig som många menar. Lou Reeds coola röst orerandes poesi över tunga metal-riff har ändå något visst. Men projektet hade definitivt behövt någon utomstående konstärlig ledare med auktoritet som hade kunnat gå in och hejda dessa herrar när det hela blev för självupptaget. Exempelvis hade det inte skadat att skära någon minut eller två i nitton minuter långa ”Junior Dad”.

Bästa spår: 02. The View

Metallica – Black Album (1991)

Det fick bli Metallicas Black Album på springturen idag. Det är förstås inte särskilt creddigt, men funkar fint att träna till. Med heavy metal som ljudmatta till träningen känns det alltid som att man tränar bra mycket hårdare än vad man egentligen gör. Annars har jag aldrig varit någon större Metallica-fantast. T.o.m. på högstadiet lyssnade jag mest på dem som ett alibi. I bonnhålan som jag kommer ifrån riskerade man ett kok stryk om det framkom att man gillade musik som inte var misogyn eller homofobisk, eller både och. Metallica var tillräckligt macho för att passera toleranskorridoren.

Black Album var Metallicas första platta att produceras av fantomproducenten Bob Rock. Med Black Album tog Metallica ett steg ifrån den thrash metal som de ditintills hade sysslat med, och med hitsinglar som ”Enter Sandman” och ”Nothing Else Matters” innebar skivan bandets stora kommersiella genombrott. Av denna anledning skyrs förstås Black Album som pesten av hardcorefansen. Men har man lite överseende med James Hetfields brunstläten, det taggiga gitarrsoundet och att ”Enter Sandman” har den kanske fånigaste texten i heavy metal-historien (Iron Maidens töntiga Drakar & Demoner-lyrik inkluderad) får man ändå erkänna att Black Album består i en samling rätt goa låtar.

Metallica hade grava samarbetssvårigheter med Bob Rock. Med bakgrund som ett underground-band som till stor de producerat sina skivor själva var de inte vana vid att bli domderade runt av en big shot-producent som Rock. James Hetfield uppskattade heller inte att Rock hade mage att klaga på kvaliteten i hans texter. Det dröjde inte länge innan Rock kom att tilldela Hetfield öknamnet ”Dr. No”, eftersom frontsångaren sågade hans idéer redan innan han hunnit artikulera dem färdigt. Mot slutet av inspelningssessionerna var parterna rörande överens om att aldrig mer jobba tillsammans igen. Ändå kom de faktiskt att samarbeta över ytterligare tre album. Men det är en annan historia.

Bästa spår: 02. Sad But True

Metallica – St. Anger (2003)

Jag har aldrig haft mycket till övers för den sortens testosteronstinn muskelrock som Metallica vanligtvis ägnar sig åt. St. Anger föll inte i god jord hos kärnfanbasen. De tyckte att James Hetfield mest gnällde och så fanns det ju inga gitarrsolon heller. Själv tycker jag att detta tillhör det mest intressanta som Metallica har gjort. Det finns liksom någonting som slår an en nerv här; någonting ärligt och bräckligt. Det handlar inte bara om att spela gitarr jättefort och bröla om hur tuff man är. Om man bara kan ha överseende med en del pinsamt fåniga textrader (som ”shoot me again I ain’t dead yet”) är det faktiskt riktigt stark rock som Metallica bjuder på här.

St. Anger skapades under en jobbig period i Metallicas historia. Sångaren James Hetfield drack vid den här tiden som en fisk och var tvungen att skrivas in på rehab halvvägs in i inspelningarna. Han kom att bli borta i över ett halvår. Stämningen mellan bandmedlemmarna var samtidigt allt annan än hjärtlig. I dokumentärfilmen ”Some Kind Of Monster” som följer hela processen med St. Anger kan man se hur bandmedlemmarna gapar och skriker på varandra om vartannat. Det hela gick så långt att de blev tvungna att kalla in en terapeut för att bringa lite lugn och ordning i leden.

St. Anger fick ett mixat mottagande av kritikerna, och så gott som unison avsky från fansen. Metallica har aldrig gjort någonting liknande igen. Redan på efterföljande Death Magnetic såg de till att återvända till sina rötter. Death Magnetic låter som en parodi på deras 80-talsalbum ungefär, vilket i alla fall gjorde fansen nöjda. Och någonstans är det väl ändå sympatiskt med ett band som inte anser sig för fina för att ge fansen vad de faktiskt vill ha? Vid det laget handlade det ju liksom knappast om att Metallica behövde mer pengar.

Bästa spår: 04. Some Kind Of Monster