Lou Reed – New York (1989)

New York är en skiva som ofta glöms bort när man pratar Lou Reed. Det är synd, för det är egentligen en jäkligt bra skiva. Den låter olikt det mesta som kom på 80-talet, som ju var något av reverbets och syntens årtioende. Reed struntade förstås fullkomligt i de rådande trenderna och gjorde ett back-to-basics-rock n- roll-album i stället. Antagligen är det också därför som det fortfarande håller, över trettio år senare. Reed ville att texterna, som är politiskt laddade, skulle hamna i fokus och ville av den anledningen hålla både låtuppbyggnader och arrangemang så simpla som möjligt. I vad som närmast kan beskrivas som ett konceptalbum rapporterar Reed om tillståndet i sin hemstad efter nästan ett decennium av Reagan-styre och fri marknadsekonomi. Det är en dyster bild han målar upp. Från Wall Streets skyskrapor blickar förmögna börs-yuppies ut över förslummade sidogator där uteliggarna ligger utslagna och uppradade. Donald Trump, som då var känd fastighetsmagnat i New York, omnämns faktiskt i en av texterna.

Bästa spår: 06. Last Great American Whale

Lou Reed – Transformer (1972)

Med ”Walk On The Wild Side” fick Lou Reed sin första – och kanske egentligen enda – riktiga hit under karriären. Under många år frustrerade det Reed att han alltid förväntades spela låten var han än höll en konsert, och att ”Walk On The Wild Side” dessutom kunde vara den enda låten som en del av hans konsertbesökare gick igång på. Det var först på ålderns höst som Lou Reed kunde återförsonas med låten: ”Hade det inte varit för den låten… Vem vet? Kanske skulle jag stå och gräva ett dike någonstans”, sa han i en intervju 2004; ”så tack gode gud för den”.

Transformer var Lou Reeds andra soloalbum. Det första hade floppat, och därför såg skivbolaget RCA Records gärna att den då superheta David Bowie skulle bistå Reed i skapandet av uppföljaren. Bowie, som själv var ett stort Velvet Underground och Lou Reed-fan, tog på sig producentrollen, men det var inte utan bryderier. Bowie hyste stor respekt för Reed och var orolig för att göra honom besviken. Inspelningarna ägde rum i London. Bowie stod tillsammans med sin gitarrist Mick Ronson för arrangemangen på skivan. Samtliga låtarna är dock skrivna av Reed. Kombinationen är förstås giftig värre.

Skivans stora hit blev som sagt ”Walk On The Wild Side”. Den släpptes som singel tillsammans med ”Perfect Day”. Den senare låten fick ett nytt liv nästan 25 år senare, då den användes i kultfilmen ”Trainspotting” som bakgrundsmusik till huvudkaraktären Rentons (spelad av Ewan McGregor) heroinöverdos. En bra film och en ännu bättre låt!

Bästa spår: 03. Perfect Day

Lou Reed & Metallica – Lulu (2011)

Den moderna musikhistorien mest otippade samarbete måste vara denna oheliga allians mellan Metallica och Lou Reed kring två 1800-talspjäser av Frank Wedekind. Metallica och Reed hade sprungit på varandra på en Rock and Roll Hall Of Fame-konsert och fattat tycke för varandra. Lou Reed hade redan då länge gått och letat efter en lämplig samarbetspartner till detta märkliga projekt, som han redan hade komponerat ihop en bunt låtar för. Metallicas heavy metal var en perfekt match, tyckte Reed. Lulu blev så gott som universellt sågat när det kom. Det lyckades med konststycket att få stämpeln som både Metallicas och Lou Reeds sämsta album i deras respektive kataloger. Lou Reed själv var dock mycket tillfreds med albumet, och det fanns också de som ryckte ut till plattans försvar. David Bowie förbryllade många med att hävda att Lulu var Lou Reeds bästa verk, men att det bara var långt före sin tid. Huruvida han var sarkastisk eller inte förtäljer inte historien.

Jag tycker inte att skivan är hopplöst bedrövlig som många menar. Lou Reeds coola röst orerandes poesi över tunga metal-riff har ändå något visst. Men projektet hade definitivt behövt någon utomstående konstärlig ledare med auktoritet som hade kunnat gå in och hejda dessa herrar när det hela blev för självupptaget. Exempelvis hade det inte skadat att skära någon minut eller två i nitton minuter långa ”Junior Dad”.

Bästa spår: 02. The View

Lou Reed – Berlin (1973)

Lou Reed valde att följa upp dundersuccén Transformer med det mer svårtuggade Berlin. Om Transformer var en imponerande uppvisning i rock n’ roll av det mer lättsamma slaget så var Berlin en betydligt mer svårmodig affär. Berlin är en sån där skiva som tyckare ibland kan referera till som ”tidernas mest deppiga album” och liknande. Jag vågar inte tillskriva skivan det epitetet riktigt, eftersom det finns ganska många aspiranter på den titeln (hela Radioheads katalog t.ex.). Men någon partyhöjare är ju Berlin definitivt inte, i alla fall.

Till inspelningarna av Berlin tvingades Lou Reed att se sig om efter en ny producent. David Bowie, som ett år tidigare hade producerat Transformer åt honom, var inte intresserad av att jobba med honom längre. De båda rockikonerna hade blivit ovänner efter att en sen kväll hade slutat med att Reed hade slagit Bowie på käften. In kom i stället Bob Ezrin, som kanske annars är mest känd för sitt arbete med Alice Cooper.

Berlin är ett konceptalbum om ett förälskat par fast i ett svårt drogmissbruk. Texterna rör vid ämnen som självmord (”The Bed”) och om att få sina barn omhändertagna av socialen (”The Kids”). Det är genomgående mörkt. Lou Reed hade till en början storslagna planer för Berlin. Tillsammans med producenten Bob Ezrin hade han tänkt sätta upp en teaterversion av verket. Men planerna lades på is när skivan släpptes till ljumma recensioner och dåliga försäljningssiffror. Tidningen Rolling Stone gick så långt som att kalla Berlin för ”en katastrof ” i sin samtida recension. Albumet har senare fått välförtjänt upprättelse och återfinns numera på Rolling Stones lista över tidernas 500 bästa album.

Bästa spår: 08. The Kids

Lou Reed – Metal Machine Music (1975)

På temat kuriositeter bjuder jag idag på detta Lou Reeds femte studioalbum. Med hits som ”Perfect Day” och ”Walk on The Wild Side” i bagaget var det knappast någon som väntade sig att Lou Reed skulle släppa ett experimentellt album som låter precis som en timmes tinnitus. Men detta var precis vad den gode Lou levererade. De fyra spåren utgörs enbart av diverse gitarrfeedback och skrammel, och saknar helt rytm, melodi och/eller sång. Albumet sågades välförtjänt efter fotknölarna när det kom och det ryktades om att Lou Reed släppt albumet mest för att jävlas med sitt skivbolag. Detta var, av allt att döma, inte sant, eftersom han ändå visat vördnad nog för albumet att han framfört det live (i den mån det går) under 2010. På senare tid har skivan fått visst erkännande för att ha krattat i manegen för bl.a. industrirockens framväxt. Skitnödiga pretto-magasinet Pitchfork kände sig naturligtvis nödgade att ge skivan 8.7 på en tiogradig skala när de recenserade om den 2017. Men knappast ens Pitchforks recensent klarar att sitta genom en hel lyssning av Metal Machine Music utan att få kraftig huvudvärk.

Bästa spår: Alla låter likadant.