Leonard Cohen – Thanks For The Dance (2019)

OK, jag kan lika gärna säga som det är: Inför lyssningen av Thanks For The Dance hade jag redan på förhand tänkt ut ungefär vad jag skulle skriva. Om man som förvärvsarbetande småbarnsförälder (visst, jag råkar vara föräldraledig just för tillfället, men ändå) ska hinna med att skriva om en skiva per dag måste man få lov att ta någon genväg eller två emellanåt, eller hur?

Jag hade tänkt skriva att det märks att själva konstnären bakom verket inte varit med hela vägen, att det blir tydligt att skeppet saknar en kapten som håller i rodret, att Thanks For The Dance är en spretig men stundtals intressant lyssning.

…Och ja, lite så är det ju. Thanks For The Dance har inte riktigt den där gedigna albumkänslan som föregångaren You Want It Darker. Det saknas en riktning och ett klister som binder samman låtarna till ett enhetligt verk.

Problemet är bara att det ändå är så förbaskat bra.

Thanks For The Dance är ihop-pusslat av skisser och demos som Leonard Cohen lämnade efter sig. Materialet hade han arbetat på i hemstudion tillsammans med sin son. Stämningen är ödesmättad och arrangemangen sparsamma. Cohens sångmelodier gränsar nästan till spoken word. Albumet är bra, även om det inte är lika bra som fantastiska You Want It Darker. Men bland all gammal skåpmat som skivbolagen vanligtvis helt ogenerat spottar ut som artisters postuma releaser framstår Thanks For The Dance som smått briljant.

Fan, Leonard. Varför var du tvungen att gå och dö?

Bästa spår: 08. The Hills

Leonard Cohen – You Want It Darker (2016)

Detta är en av mina favoritplattor från senare år, och en av 2016 års allra bästa. You Want It Darker låter precis som vad det är; en döende mans sista ord. Leonard Cohen låter trött, gammal och sliten. Hans diktande kretsar kring livets förgänglighet. Det är fenomenalt.

You Want It Darker släpptes den 21:e oktober 2016. Bara nitton dagar senare dog Leonard Cohen, 82 år gammal. Han hade då lidit av leukemi en tid. Albumet spelades till största del in i Cohens hem tillsammans med sonen Adam Cohen.

Bästa spår: 08. Steer Your Way

Leonard Cohen – Various Positions (1984)

1984 är Leonard Cohen passé. Hans lågmälda vispoesi passar inte in i åttiotalets soniska landskap och hans senaste fullängdare floppade kommersiellt. När Cohen kommer in på Sonys huvudkontor för att presentera sitt senaste alster Various Positions för skivbolagshöjdarna möts han av skeptiska miner. ”Visst”, tänker de; ”han har i alla fall haft vett att lägga på lite fräcka syntar, men i övrigt finns här inget att hämta”. De menar att Various Positions saknar hitlåtar och att den är tråkig i största allmänhet. En av låtarna på skivan heter ”Hallelujah”, och den har Cohen jobbat extra hårt på. Som den perfektionist han är har han skrivit om texten hur många gånger som helst innan han slutligen blivit nöjd med den. Cohen är stolt över ”Hallelujah”, men höjdarna ser inget speciellt med den låten heller. Man kan inte lägga till ett rap-parti för att hotta upp den lite? Cohen gillar den som den är. Till slut ger Sony högst motvilligt ut Various Positions. Skivan går ganska obemärkt förbi. Various Positions blir inte det magplask som höjdarna på Sony hade befarat, men det blir inte heller någon klang- och jubeltillställning.

Ganska snart har alla glömt Various Positions. Alla utom Bob Dylan. Han ser storheten i låten ”Hallelujah” och börjar spela den live. Den gamle Velvet Underground-basisten John Cale följer Dylans exempel och spelar in en cover på låten. Men det är när Jeff Buckley spelar in ”Hallelujah” till sitt legendariska album Grace som låten når kultnivå. Det gör också att en ny generation fans upptäcker Leonard Cohen, vars karriär tar ny fart.

Jag gillar Various Positions. Så gott som alla mina favoritartister från 70-talet hade en ordentlig svacka under 80-talet (Bowie, Dylan, Young, Lou Reed m.fl.). Undantaget som bekräftar regeln är väl kanske då just Leonard Cohen. Både Various Positions och efterföljande I’m Your Man (som släpptes -88) är starka skivor.

Bästa spår: 05. Hallelujah