Led Zeppelin – Led Zeppelin (1969)

Led Zeppelins debutalbum spelades in och mixades på bara 30 timmar. Gitarristen Jimmy Page kommer ihåg detta tydligt eftersom han själv fick betala fakturan för studiotiden. Albumet spelades nämligen in innan Led Zeppelin hade ett färdigt kontrakt med Atlantic Records.

Led Zeppelin skapades ur spillrorna av Jimmy Pages band The Yardbirds. 1968 upplöstes The Yardbirds och Page stod ensam kvar med rättigheterna till bandnamnet. Eftersom The Yardbirds var tvungna att fullfölja några sedan tidigare avtalade konserter i Skandinavien fick Page raskt ge sig ut och rekrytera nya bandmedlemmar. Doldisarna Robert Plant (sång), John Paul Jones (bas) och John Bonham (trummor) anslöt snart till bandet och Led Zeppelin var fött, även om det skulle dröja några månader innan bandet fick sitt slutgiltiga namn.

Jag gillar detta, även om det stundvis blir lite väl mycket jammande över det hela. Ännu bättre skulle Led Zeppelin bli några plattor längre in i karriären, men de låter jäkligt tighta redan här.

Bästa spår: 02. Babe I’m Gonna Leave You

Led Zeppelin – Led Zeppelin II (1969)

Led Zeppelins andra album börjar med Jimmy Pages ikoniska riff till ”Whole Lotta Love”. Det som sedan följer är en regelrätt rock n’ roll-stuvning komplett med alla de nödvändiga ingredienserna. Här finns både falsettskriken och gitarrsolona. På det instrumentala åttondespåret ”Moby Dick” bjuds vi t.o.m. på det idag så sällan hörda (och inte särskilt saknade) trumsolot. Låten är i själva verket helt uppbyggd på Bonhams spontana trumjammanden i studion, vilka Page spelade in och klistrade samman till en låt. Tre av låtens drygt fyra minuters speltid utgörs av Bonhams trumsolo. Live var det inte ovanligt att Bonham drog ut på partiet i bortåt en halvtimme.

Led Zeppelin II förtjänar sitt erkännande för att ha banat väg för heavy metal-genren. Skivan skäms inte för sig, men själv tycker jag att Led Zeppelin blev betydligt mer intressanta senare i sin karriär.

Bästa spår: 01. Whole Lotta Love

Led Zeppelin – Physical Graffiti (1975)

Jag har ju klankat ner på några klassiska dubbelalbum här på bloggen tidigare (The White Album, The River). Så jag funderade lite på om jag kunde komma på något exempel på ett riktigt bra dubbelalbum, och då kom jag att tänka på detta. Physical Graffiti är Led Zeppelins sjätte album och utgör något slags ljudmässigt mellanting mellan experimentella föregångaren Houses Of The Holy och det mer klassiska Zeppelin-soundet från deras tidigare skivor. Låtarna på Physical Graffiti har – förutom genomgående hög kvalitet – en svulstighet och grandiositet som gör att det funkar som dubbelalbum. Sen skadar det förstås inte att albumet bärs fram av majestätiska mästerverk som ”Kashmir” och ”Ten Years Gone”. Trots speltiden på 83 minuter är det ändå inte mer än femton låtar långt. Min teori är att det krävs en viss storslagenhet för att få ett dubbelalbum att hålla hela vägen. Kokar man ihop ett dubbelalbum på tre minuters poplåtar av standardformatet krävs nästan att varje enskilt spår håller hit-kaliber. Det Zeppelin har gjort här är i princip ett enkelalbum med längre och fläskigare låtar, och det funkar alldeles utmärkt!

Bästa spår: 06. Kashmir