Kiss – Crazy Nights (1987)

1987 hade Kiss popularitet dalat betänkligt. Gene Simmons var vid det här laget mer intresserad av sin skådespelarkarriär än av sitt musikskapande, och allmänheten var väl i ärlighetens namn inte särskilt intresserad av någotdera. Ett par år tidigare hade bandet gjort en ansats till att försöka förbli relevanta och spännande genom att börja uppträda osminkade. Tilltaget hade väl resulterat i ett mer anonymt band snarare än någonting annat. Till fjortonde albumet Crazy Nights tog Kiss till ett annat verktyg ur lådan: Proffsproducenten Ron Nevison anlitades och keyboards och synthar släpades med in i studion för att anpassa bandets sound efter rådande trender. Musiken blev förstås inte bättre av det, även om albumet sålde relativt bra. Ledsingeln ”Crazy Crazy Nights” blev en stor hit, och kom även att bli ett standardnummer i bandets live-repertoar ända fram tills det att trummisen Eric Carr avled 1991. Crazy Nights är ett av många mediokra album i detta seriefigursaktiga hårdrocksbands katalog. Men sämst bland Kiss många album är det inte, även om Gene Simmons yttrat åsikter åt det hållet. Kanske var han bara tjurig över bandkollegan Paul Stanleys kritik kring hans bristande engagemang under skapandet av skivan.

Bästa spår: 01. Crazy Crazy Nights

Kiss – Monster (2012)

Showrockbandet Kiss firade in det nya året med en spektakulär konsert i Dubai, som pay-per-view-livestreamades för fans över hela världen. ”Kiss 2020 Goodbye” – som konserten benämndes – genomfördes med det uttalade målet att slå Guinnes-världsrekord i hur mycket pyroteknik som används under en och samma rockkonsert. Med en 35 meter hög eldsflamma lyckades Kiss också knipa detta åtråvärda rekord. Bandets fokus säger väl kanske ett och annat om de konstnärliga ambitionerna i sammanhanget… I budgeten för den storslagna produktionen – som filmades med över 50 HD-kameror och ägde rum på en över 80 meter lång scen – var en dryg miljon dollar avsatt för pyroteknik. Man kan förstås tänka sig att det borde räcka till en och annan eldsflamma av det mer imponerande slaget.

Kiss nyårskonsert tjänstgjorde även som kickoff-show till bandets officiella avskedsturné, som blivit kraftigt försenad av Corona-pandemin. Tyngdpunkten på setlisten lutade kraftigt åt bandets hit-fyllda 70- och 80-tal, med endast en låt med från den här sidan millennieskiftet (”Say Yeah” ifrån 2009 års Sonic Boom).

Kiss släppte annars sitt senaste och (av allt satt döma) sista studioalbum 2012. Monster blev faktiskt glatt emottaget av såväl fans som kritiker. Bandet gick inte en centimeter utanför sin bekvämlighetszon den här gången (heller). Låtarna bottnar i glamhårdrock av det muntrare slaget, och handlar i princip alla om att leva livet och att ha det gott. Gene Simmons jämförde det med jultomten: Man vet att han kommer att komma och att han kommer att ha på sig samma kläder och att han kommer att ha med sig julklappar. Gott så.

Bästa spår: 10. All For The Love Of Rock & Roll

Kiss – Alive! (1975)

Idag har jag valt en skiva av ett band som förmodligen är lika bespottat som det är älskat. Kiss är väl någonstans den superkommersiella skräp-rockens founding fathers. De har gått så långt i sin transformation till seriefigurer att jag, när jag var liten, inte ens förstod att de var ett band. Men profithungern skapade också slitningar inom bandet. Originalgitarristen Ace Frehley refererade en gång till sig själv som ”entertainer i andra hand, musiker i första”. Det var inte nödvändigtvis en bild som delades av Gene Simmons och Paul Stanley, de två i idag enda kvarvarande originalmedlemmarna. Simmons och Stanley har t.o.m. vädrat idén att låta bandet fortsätta med andra personer bakom sminket den dag de själva går i pension. Alltså Kiss i någon slags franchise-form kan man säga. I skrivande stund har de faktiskt precis aviserat vad de påstår kommer att bli den allra sista Kiss-konserten någonsin (New York, 2021). Vi får se hur det blir med det.

Alive! släpptes vid en tidpunkt när Kiss skivbolag Casablanca Records var nära ruinens brant. Kiss var redan då omtalade för sina spektakulära liveframträdanden, men hade ditintills ännu inte lyckats omsätta sitt rykte som liveakt i någon större skivförsäljning. Detta livealbum släppte man lite på chans, i förhoppning att bandets rykte som liveakt skulle göra skivköparna nyfikna. Och man fick rätt. Skivan blev en dundersuccé och såväl skivbolag som Kiss kunde räddas.

Ända sedan Alive(!) släpptes har det funnits frågetecken kring hur pass mycket livemusik det egentligen är som man hör på skivan. Det har ryktats om ett generöst studiotrixande. Albumets producent Eddie Kramer har på senare år krypit till korset och medgivit att det enda som är live är i princip trummisen Peter Criss trumslag. Resten menar han är överdubbningar. Ace Frehley bekräftar en liknande bild i sin självbiografi. Paul Stanley, å andra sidan, väljer att tona ned det hela i sin bok från 2014. Han bekänner att vissa ”förbättringar” visserligen gjordes, men fnyser: ”Vad hade varit bättre? Att bara lämna det i sitt icke perfekta tillstånd?” Ja du, Paul… du kan ju Fråga Neil Young…

Men huruvida det är live eller inte är väl egentligen ganska strunt samma. Om man vill plocka upp och lyssna på bara ett Kiss-album under sitt liv så är det detta. För det har allt. Fläskiga riff, onödigt långa gitarrsolon, fjantiga texter, till och med trumsolo. Och så faktiskt… Ganska sköna låtar också!

Bästa spår: 14. Rock And Roll All Nite