Joan Osborne – Relish (1995)

Ibland när P4 får för sig att sända radioteater eller sport brukar jag växla över till någon av de där reklamrockradiokanalerna en stund. Oftast blir det inte särskilt länge, eftersom det finns en gräns för hur många kvartslånga reklamavbrott med klämkäcka jinglar som jag orkar lida mig igenom.

Hur som helst.

I bilen tidigare idag fick jag på någon av de där kanalerna höra klassikern ”One Of Us” av Joan Osborne. Ni vet den där låten med den vanebildande refrängen som går: ”What if God was one of us”? Jag skruvade upp volymen med en gång. Det är en bra låt med ett skönt landsvägsgung. Jag kände mig som vägens kung i min Skoda Octavia.

Under låtens gång slogs jag av två olika saker: Dels funderade jag över hur texten egentligen ska tolkas. Är det menat att vara en låt som uppmanar till religiös tillbedjan eller är det precis tvärtom? Jag kunde inte riktigt bestämma mig. Vad som också slog mig är att låten innehåller ett av 90-talets sämre nödrim: ”Except the Pope maybe in Rome”, sjunger Osborne i sista versen som ett möjligt svar på vem som skulle kunna tänkas telefonera till Gud. ”Rome” rimmar då på orden ”alone” och ”phone” som avslutat de två tidigare stroferna. Det känns väl ändå ganska krystat va?

”One Of Us” var med på Joan Osbornes debutalbum Relish som släpptes 1995. De flesta låtarna på skivan hade hon skrivit själv, men faktiskt inte just ”One Of Us” – som egentligen är den enda riktigt bra låten på skivan. Låten skrevs av Eric Bazilian, som annars är mest känd för att sjunga i det ganska usla bandet The Hooters. Enligt honom var ”One Of Us” varken menad att vara för eller emot religion, utan bara en oskyldig tankelek kring vad som skulle kunna hända om man fick uppleva något som helt förändrar ens världsbild. Som en nära-döden-upplevelse eller att aliens landar. Eller att Gud spatserar omkring på jorden. Han hade tydligen skojat ihop låten på en kvart för att imponera på sin dåvarande flickvän.

Jaha.

Relish blev en stor framgång för Joan Osborne, nästan helt tack vare megahitten ”One Of Us”. Själv har jag svårt för skivan. Så gott som alla låtarna klockar in runt femminutersstrecket, vilket är på tok för långt för dessa ganska intetsägande kompositioner.

Bästa spår: 06. One Of Us