Guns N’ Roses – Use Your Illusion I (1991)

”Tänk att få dansa tryckare till den här låten”, tänkte jag när jag första gången hörde Guns N’ Roses ”November Rain” på ett disco i mellanstadiet. Den vackra pianomelodin! de fantastiska gitarrsolona! Stråkarna… Jag tyckte att det var världens bästa låt som jag lyssnade på. …Och faktiskt. Nästan trettio år senare tycker jag emellanåt fortfarande det. ”November Rain” är Axl Roses stora och obestridda mästerverk. Han ägnade många år åt att fullända låten. Redan till debutplattan Appetite For Destruction figurerade den i ett halvfärdigt skick bland många andra som aldrig kom med på den skivan. Den tidiga akustiska demoversionen ifrån den tiden har länge cirkulerat som bootleg bland fansen, men släpptes officiellt för första gången härom året med deluxe-utgåvan av Appetite For Destruction. ”November Rain” är oerhört vacker även i den tappningen, men den bombastiska nio minuter långa kärleksballad som till slut släpptes med Use Your Illusion I är någonting helt annat.

Någon tryckare till ”November Rain” blev det förstås aldrig någonting av. I vanlig ordning stod jag som fastnaglad vid godisståndet väntandes på att chansen skulle glida mig ur händerna; för feg för att bjuda upp någon. Men ni behöver inte oroa er. Jag har kommit över det vid det här laget.

Precis som tvillingsskivan Use Your llusion II – som släpptes samtidigt – lider Use Your Illusion I av sin ojämnhet. Bitvis är det fullkomligt genialt (”November Rain”, ”Coma” m.fl.), bitvis är det knappt ens mediokert (”Bad Apples”, ”Garden Of Eden” m.fl.). I en alternativ verklighet släppte Guns N’ Roses det bästa ifrån dessa båda skivor som ett enda album och sopade med det mattan med den ändå urstarka debutskivan Appetite For Destruction.

…På sätt och vis kanske spretigheten och ojämnheten i materialet på dessa båda skivor är ett uttryck för den splittring som fanns i bandet vid den här tidpunkten. För om Guns N’ Roses någonsin hade varit ett harmoniskt band så var de dagarna sedan länge räknade när det var dags att spela in Use Your Illusion I och II. Drogmissbruk, girighet och kreativa meningsskiljaktigheter hade drivit bandmedlemmarna ifrån varandra. Det enda som gjorde att bandet inte kollapsade snabbare än vad det faktiskt gjorde var Axl Roses tjurskallighet, och de övriga bandmedlemmarnas gemensamma antipati gentemot den självupptagna frontmannen. …Allt enligt devisen att det finns ingenting som binder en grupp samman bättre än en gemensam fiende…

Här kommer mitt försök på Use Your Illusion som ett album:

  1. You Could Be Mine
  2. Double Talkin’ Jive
  3. 14 Years
  4. Knockin’ On Heaven’s Door
  5. Civil War
  6. Don’t Cry (Original)
  7. Pretty Tied Up
  8. Breakdown
  9. Estranged
  10. November Rain
  11. Dead Horse
  12. Coma

Bästa spår: 10. November Rain

Guns N’ Roses – The Spaghetti Incident (1993)

I dagarna skulle trummisen Matt Sorums nya bok ha släppts. Boken ska tydligen vara laddad med smaskigt skvaller om bandkamraterna från hans tid i Guns N’ Roses under 90-talet. Tydligen så laddad att Axl Rose har lyckats få den uppskjuten på obestämd tid. Lite konstigt egentligen, kan jag tycka. För inte kan väl gammalt skvaller om gubbsen i Guns N’ Roses vara något sprängstoff år 2020? Ut på nätet har boken hur som helst läckt ändå, så eventuell skada är redan gjord. Slash och Duff beskrivs båda som giriga och Axl Rose som en opiummissbrukare. Återföreningen dem emellan beskrivs som en ren och skär cynisk pengajakt.

Guns N’ Roses föll i bitar under 90-talets mitt. The Spaghetti Incident var det sista som spelades in med den något sådär klassiska uppsättningen. Izzy Stradlin och originaltrummisen Steven Adler var visserligen båda redan borta vid det här laget, men det hela hade ännu inte degraderats till den Axl Rose-cirkus med ständigt växlande bandmedlemmar som Guns N’ Roses kom att bli några år senare. The Spaghetti Incident spelades in under den maratonlånga ”Use Your Illusion”-turnén och består av covers på låtar och artister som inspirerat Guns N’ Roses genom åren. Albumtiteln anspelar på en händelse under rättstvisten mellan Steven Adler och de övriga bandmedlemmarna efter det att de hade sparkat honom från bandet och han i sin tur stämt dem över förlorade royaltyintäkter. När Adler ombads beskriva de orättvisor som han påstått sig behövt utstå under sin tid i bandet exemplifierade han detta med den s.k. ”spaghettiincidenten”. Den bestod helt enkelt i att han ska ha blivit kastad spaghetti på vid ett tillfälle när de var ute och åt tillsammans.

The Spaghetti Incident är faktiskt den första Guns-skiva som jag hade i min ägo. Jag måste ha varit elva-tolv år gammal när jag för min veckopeng köpte den via min farbror, som kunde få tag på cd-skivor billigt eftersom han jobbade i skivaffär. Jag tyckte att den var väldigt bra, men jag hade ju då ännu inte hört de överlägset mycket bättre plattorna som Guns hade släppt före denna – så mina referensramar var väl lite off.

Bästa spår: 06. Ain’t It Fun?

Guns N’ Roses – Appetite For Destruction (1987)

Många är snabba med att bunta ihop Guns N’ Roses med tramsiga pudelrockband som Poison eller Mötley Crue. Och visst, de kom fram under samma era, men Guns N’ Roses hade något punkrockigt, rått och äkta över sig som helt saknades hos deras gelikar. Ett av mina favoritklipp med Axl Rose är från en intervju på hårdrocksfestivalen Monsters Of Rock 1988, i vilken han på ett festligt sätt avfärdar idén att Guns N’ Roses skulle kunna ha någonting gemensamt med Dungeons & Dragons-rockarna Iron Maiden.

Appetite For Destruction gjorde till en början inte särskilt mycket väsen av sig. Det tog faktiskt ett helt år innan skivan slog på bred front. Det var då som tredjesingeln ”Sweet Child O’ Mine” blev en oväntad superhit och Guns N’ Roses-febern drabbade världen. Med tiden skulle Appetite For Destruction komma att bli ett av tidernas mest sålda album (till dags dato över 30 miljoner sålda ex.). Innan interna bråk och drogmissbruk slet isär originaluppsättningen av Guns N’ Roses hann bandet släppa ytterligare tre fullängdare. Ingen av dem kunde dock mäta sig med den fokuserade styrkan i debutalbumet. Från Slashs illavarslande introgitarrer i ”Welcome To The Jungle” till Axls sista skrik i ”Rocket Queen” är Appetite For Destruction ingenting mindre än ett fulländat hårdrocksmästerverk.

Guns N’ Roses började spela in Appetite For Destruction i januari 1987. Trummor, bas och gitarrer lyckades de i princip fånga under två effektiva veckor. Därefter var det Axl Roses tur… Han insisterade på att spela in sångspåren rad för rad med en sådan perfektionism att det gick hans bandkamrater på nerverna. Att han dessutom kom och gick som han behagade (och ibland inte dök upp i studion över huvud taget) underlättade inte för förståelsen.

Bästa spår: 09. Sweet Child O’ Mine

Guns N’ Roses – Chinese Democracy (2008)

Nej, detta är faktiskt inte så dåligt som ryktet gör gällande. Men tänker man i termerna låtkvalitet per investerad dollar går det inte att komma ifrån att Chinese Democracy hamnar på ett mycket blygsamt värde. Albumet är, enligt många källor, det dyraste som någonsin har spelats in. I minst fjorton år höll Axl Rose på med att slipa och polera på dessa, på det stora hela, ganska ordinära kompositioner. Notan för kalaset landade till slut på hela 13 miljoner dollar. Pengar som skivbolaget med nöd och näppe lyckades få igen när Chinese Demoracy väl släpptes, även om albumet floppade kommersiellt utifrån de högt ställda förväntningarna.

Det stora problemet med Chinese Democracy är att det känns och låter precis som den klippa och klistra-övning som det är. Axl och hans entourage av inhyrda musiker har fipplat så länge med dessa låtar att själen i musiken har dränkts någonstans på vägen i lager på lager av gitarrer, effekter och omtagningar. Om man hade valt att slänga alla dessa inspelningar i papperskorgen och spelat in albumet på nytt låt för låt live i studion kvällen innan release hade det antagligen resulterat i ett starkare album. Axl’s nu för tiden bedrövliga sångröst hade man dock inte kommit undan att autotuna.

Bästa spår: 06. There Was A Time

Guns N’ Roses – Use Your Illusion II (1991)

Med drömmande blick brukade jag titta på det häftiga videofilmsfordralet på hyrhyllan i Lockryds servicebutik. På omslaget satt muskelberget Arnold Schwarzenegger på en grym motorcykel. På sig hade han skinnställ och solglasögon, och i ena näven höll han ett gevär. Han såg bister ut. ”Terminator II” hade en åldersgräns på femton år och jag var egentligen alldeles för ung för att se den. Men en helg när min mor var bortrest passade min far på att hyra den ändå. Min fyra år yngre bror fick dock inte se den. Han var bara sju, så där någonstans gick väl gränsen antar jag. Men det hindrade honom förstås inte från att tjuvtitta genom nyckelhålet ändå.

”Terminator II” börjar med att Schwarzenegger medelst tidsmaskin anländer till nutida (nåja) Los Angeles. För det otränade ögat framstår han som vilken steroidpumpad kroppsbyggare som helst, men egentligen är han en skoningslös mördarrobot från framtiden (eller en cybernetisk organism om vi ska vara petiga). Det första han gör är att klampa in i en skum bar och klå upp ett helt mc-gäng. De är helt chanslösa. Därefter växlar berättelsen till tonårsligisten John Connor, som är den som Arnolds robot är utsänd för att ha ihjäl (fast egentligen skydda, men det vet man inte än). Med mördarroboten hack i häl studsar John Connor upp på sin trimmade moped och kör så att däcken skriker. Ungefär då tänker man att ”nu kan det väl ändå inte bli bättre”, och då börjar Guns N’ Roses häftiga ”You Could Be Mine” ljuda i högtalarna.

Tuffare än så här blir det inte.

1991 var Guns N’ Roses ett band i upplösning. Axl Rose oberäkneliga beteende och divalater hade börjat ta ut sin rätt. Gitarristen och låtskrivaren Izzy Stradlin hade i princip redan tröttnat. För honom kom droppen när han fick den färdiga Use Your Illusion II hemskickad till sig, bara för att upptäcka att Axl helt på eget bevåg hade lagt till den vedervärdiga elektroniska plojlåten ”My World” som sistaspår på albumet. Vad Slash och Duff McKagan anbelangar var de vid den här tiden så konstant borta på droger att de troligtvis inte ens märkte någon skillnad.

Om Guns N’ Roses hade gjort ett album av de två Illusion-plattorna hade det fullständigt krossat Appetite For Destruction. Nu är i stället båda skivorna spretiga och ojämna. Precis som ettan växlar Use your illusion II mellan det mediokra (”Yesterdays”, ”Get In The Ring”, ”Shotgun Blues”) och det briljanta (”Civil War”, ”Estranged”, ”You Could Be Mine”). Låtordningen på skivorna är dessutom ganska obegriplig. Den känns mest som att någon har tryckt på ”shuffle”-knappen. Om jag hade fått göra om den hade mitt första drag varit att lägga ”You Could Be Mine” som öppningsspår. Det hade varit ett lika hårt slag på käften som ”Welcome To The Jungle” som öppnade debutplattan. Det är klart att ”Civil War” är en fantastisk låt, men den är ju ett spår 7 eller 11 snarare än en öppnare.

Bästa spår: 11. Estranged