Green Day – Dookie (1994)

Inte ens den lilla bonnahåla som jag växte upp i under tidigt 90-tal kunde undgå de mäktiga svallvågorna ifrån amerikansk populärkultur. Jag minns hur en av de tuffare tjejerna i klassen en dag kom till skolan med Green Days nya cd Dookie i näven. För den elva år gamla Emil var denna brötiga punkrock någonting helt annat än den snälla svensktoppsmusik som jag vid det laget fortfarande lyssnade på. Det kändes faktiskt nästan lite farligt. Man visste ju liksom inte riktigt vad som skulle kunna hända med en om man lyssnade för mycket på den där bullriga musiken. Men gillade det gjorde jag! Green Day kom dock aldrig att bli något av mina favoritband, men med hitsinglar som ”Basket Case” och ”When I Come Around” kom de ändå att tjäna som en brygga över till andra, för mig mer betydelsefulla band, som t.ex. Nirvana och The Offspring.

Dookie var Green Days första skiva på ett större skivbolag (Reprise). Att de signade för Reprise fick många av deras mer hardcore fans att vända dem ryggen. De tyckte helt enkelt att Green Day hade ”sålt ut”. I själva verket var bandet mycket noggranna med att steget över till de stora skivbolagen skulle tas med så stor hänsynstagande till deras musikskapande och konstnärliga frihet som någonsin bara var möjligt. Efter att ha gjort sig ett namn i indiesvängen uppvaktades Green Day av tonvis av inställsamma producenter och skivbolagsrepresentanter. Enligt sångaren Billie Joe Armstrong var det bara producenten Rob Cavallo av alla som de träffade som de över huvud taget kunde känna någon slags samhörighet med. De uppskattade även hans tidigare arbete med The Muffs. Cavallo hade fastnat för Green Day efter att ha hört deras demo av ”Basket Case” i sin bil. Cavallo och Green Day spelade in Dookie mycket snabbt. Det tog bara tre veckor: ”Allting var redan skrivet, allt vi behövde göra var att spela låtarna”, sade Armstrong senare i en intervju med VH1.

Med 20 miljoner sålda exemplar världen över är Dookie Green Days kommersiellt mest lyckade album. Albumtiteln började som ett tämligen pre-pubertalt internskämt bland bandmedlemmarna: ”Liquid Dookie” var bandmedlemmarnas smeknamn för diarré, vilket de ofta åkte på under sina turnéer tidigt i karriären. Men eftersom skivbolaget menade att det vore för motbjudande att titulera skivan ”Liquid Dookie” fick det helt enkelt bli bara ”Dookie” i stället.

Bästa spår: 10. When I Come Around

Green Day – Father Of All Motherfuckers (2020)

Detta är alltså vad Green Day har förminskas till år 2020? Father Of All Motherfuckers utgörs av 26 minuters billiga hejaklacksmelodier ackompanjerade av generiska riff som Blink-182 hade kunnat rata. Att höra detta från ett band som under det nya millenniets första årtionde var i så perfekt samklang med sin samtid känns mest sorgligt. Samtidigt kanske ytligheten i Father Of All Motherfuckers säger någonting om vår influencer-styrda nutid också? Vad vet jag? Nu är ju varken Billy Joe Armstrong, Mike Dirnt eller Tre Cool några ungdomar längre, och punkrock är väl kanske den svåraste genren att göra med bibehållen värdighet efter fyllda fyrtio. Till Green Days försvar förefaller de till viss del ha accepterat sin gubb-status. ”Stab You In The Heart” är i princip ett rockabilly-nummer med distade gitarrer. Men det betyder inte att det är bra.

Bästa spår: 04. Meet Me On The Roof

Green Day – American Idiot (2004)

Här har vi ytterligare ett exempel på ett band som efter flera års ökenvandring plötsligt fick en kreativ pånyttfödelse. Green Day lyckades inte komma i närheten av genombrottsplattan Dookie varken med Nimrod (1997) eller Warning (2002). Nimrod genererade förvisso en jättehit i ”Time Of Your Life”, men den hade å andra sidan skrivits redan sju år tidigare – just för Dookie, men lämnats åt sidan eftersom den inte ansågs passa in på den skivan.

American Idiot tar avstamp ur ett kallare och hårdare Amerika post-9/11. Det är en punk-rock-opera om en desillusionerad generation orkestrerad till kulisserna av ett brinnande Irak-krig. Billie Joe Armstrong riktar vassa kängor mot Bush-administrationen och det rådande politiska läget. Det är ett sånt där album som verkligen andas tiden det är spunnet ur. På ett bra sätt, alltså.

Titelspåret skrev Armstrong efter att ha hört Lynyrd Skynyrds ”That’s How I Like It” på radion. Det är faktiskt inte första gången som Lynyrd Skynyrds bondtölpsrock har hamnat i polemik med andra (bättre) artisters verk. 1974 angrep Lynyrd Skynyrd Neil Young i deras ”Sweet Home Alabama”, som en replik på Youngs porträttering av den amerikanska södern i hans ”Southern Man” och ”Alabama”.

Green Day skulle egentligen faktiskt ha släppt ett album med arbetsnamnet Cigarettes And Valentines i stället för American Idiot. 2003 var Cigarettes And Valentines färdiginspelat och redo för mixning, men master-inspelningarna blev stulna och bandet blev tvungna att börja om från början. De valde då att göra ett helt nytt album i stället för att spela in samma låtar en gång till, vilket skulle visa sig vara ett klokt val…

American Idiot blev en supersuccé och genererade flera listhits. Och även om George W. Bush är sedan länge borta och Irak-kriget är slut fortsätter American Idiot att vara aktuellt. Dels är ju de politiska undertonerna åter på tapeten; Armstrong brukar passa på att flika in minst en Donald Trump-pik varje gång han framför titelspåret live. Albumet har dessutom gått och blivit en uppskattad Broadway-musikal, och det har även hintats om att en spelfilm baserad på musikalen ska vara i görningen.

Bästa spår: 02. Jesus Of Suburbia