Gram Parsons – Grievous Angel (1974)

Sommaren 1973 spelade Gram Parsons in sitt andra – och vad som även skulle visa sig bli hans sista – soloalbum. Till följd av ett långvarigt alkohol- och heroinmissbruk var han vid det här laget i ett mer eller mindre ständigt bedrövligt skick. Till inspelningssessionerna kom han alltid in sent, och då alltid i ett så pass berusat tillstånd att det var honom övermäktigt att prestera på ens en någorlunda hyfsad nivå. De inhyrda studiomusikerna fick därför tämligen fria händer med det låtmaterial som fanns till buds. Dock fanns det inte särskilt mycket låtmaterial till buds, så för att dryga ut den ganska tunna samling egna kompositioner som Parsons hade lyckats knåpa ihop sedan senaste skivan spelades även några covers in – samt några gamla låtar som Parsons redan hade gett ut tidigare under karriären. Slutresultatet är en mycket ojämn samling låtar, som bärs upp av Parsons och Emmylou Harris omisskännliga kemi snarare än kvaliteten på låtarna i sig. Något mästerverk är Grievous Angel verkligen inte. Men bitvis, som t.ex. i briljanta öppningsspåret ”Return Of The Grievous Angel”, bär albumet på en förnimmelse av vad som skulle kunna ha kommit om det inte vore för huvudpersonens plötsliga död bara några månader senare.

Grievous Angel släpptes fyra månader efter Gram Parsons död. Det fick positiva recensioner, men på det kommersiella planet föll albumet fullkomligt platt. Egentligen skulle albumet faktiskt ha titulerats ”Gram Parsons With Emmylou Harris – Grievous Angel”. Parsons änka var dock måttligt förtjust i tanken på att ge sin romantiska rival det erkännandet, så hon använde det inflytande hon hade för att få bort Emmylous namn ifrån titeln.

Bästa spår: 01. Return Of The Grievous Angel

Gram Parsons – G.P. (1973)

En mindre glättig bild av arbetslivet målas upp i fantastiska ”Streets Of Baltimore”. Gram Parsons gör en alldeles lysande version av denna på sitt första soloalbum G.P. Lyriken är så enkel att den egentligen gränsar till det banala, men med Parsons bräckliga stämma blir det blodigt allvar. Man känner verkligen för den stackars Parsons som sliter sitt anletes svett i den smutsiga fabriken medan frugan är ute och roar sig obekymrat på stan. Genialt!

Med detta album presenterades Emmylou Harris för världen. Hon hade visserligen gett ut ett soloalbum redan 1969, men då utan att nå någon större publik – och på country-scenen var hon fortfarande helt okänd. Parsons hade varit på jakt efter en duettpartner ett tag när hans forna bandkamrat Chris Hillman tipsade honom om Harris. Parsons passade tillsammans med sin fru då på att spana in Harris när hon uppträdde på en liten klubb som hette Clyde’s. Han blev helt betagen av hennes röst och resten är, som man säger, historia.

Gram Parsons söp och missbrukade sig igenom inspelningarna av G.P. Många gånger var han i så dåligt skick i studion att han varken kunde spela gitarr eller sjunga. Harris, som var ny i den här typen av kretsar, förbluffades över det hela: ”Jag hade inte spelat in särskilt mycket i mitt liv, men jag tänkte att om det är så här som folk gör skivor kan jag inte begripa det”, berättade hon 2004 i dokumentären ”Gram Parsons: Fallen Angel”.

G.P. blev ett kommersiellt fiasko. Både albumet och dess två singlar passerade obemärkta förbi. Å andra sidan var singelvalen ”She” och ”Cry One More Time”; två av de svagare spåren på skivan. Hade jag varit skivbolagshöjdare på Reprise Records 1973 hade jag släppt ”Still Feeling Blue” och ”A Song For You” som singlar i stället.

Bästa spår: 03. A Song For You

Gram Parsons – Sleepless Nights (1976)

1969 var Gram Parsons ute på världsturné med The Byrds. I London springer han på The Rolling Stones och ger sig ut i nattlivet tillsammans med dem. Ingen kan anklaga Parsons för att vara den som spottar i glaset. Han kan det här med festande och visar sig vara tillräckligt mycket festprisse för att få Mick Jagger att börja oroa sig för vilket föredöme denna amerikan kan tänkas utgöra för Keith Richards. Då är det nog rätt illa, tänker jag…

Efter stoppet i London var det meningen att The Byrds skulle resa vidare till Sydafrika för några ytterligare spelningar. Parsons vägrar dock att åka med. Uppgifterna går isär något kring varför. En version menar att detta var Parsons sätt att protestera emot apartheidregimen. En annan version menar att, även om Parsons inte var förtjust i apartheid, så handlade det nog mest om att han tyckte att det var så roligt att partaja med The Stones.

Oavsett vilket… The Byrds reser till Sydafrika och Parsons blir kvar i London, där han festar vidare med The Stones ett tag till. När Parsons sedan återvänder till staterna får han se sig om efter ett nytt band, och det är då han grundar The Flying Burrito Brothers.

The Flying Burrito Brothers blev ett ganska kortlivat projekt. Två album hann de släppa innan Parsons fick sparken p.g.a. sitt drog- och alkoholmissbruk. Ingen av skivorna är särskilt bra. Därför handlar detta inlägg inte om det material som de släppte, utan om det material som de inte släppte.

Sleepless Nights är tekniskt sett inget album, utan mer av en samlingsskiva. Det släpptes tre år efter Gram Parsons död och består av ett gäng tidigare ej utgivna country-covers som Parsons hade spelat in i två olika vändor. Nio av låtarna spelade han in 1970 tillsammans med just The Flying Burrito Brothers. Tanken var då att det hela skulle mynna ut i ett country-album av den klassiska skolan, vilket aldrig blev av. De tre kvarvarande låtarna kommer från sessionerna med EmmyLou Harris från 1973.

Jag gillar självklart Grams båda soloalbum GP och Grievous Angel, men jag har alltid tyckt att de har varit ganska ojämna – med briljans växlat med det mediokra om vartannat. När jag på senare år har lyssnat på Gram Parsons har jag märkt att det allt oftare är denna postumt utgivna samling som jag sätter på. Jag tycker den är grym. Det är i min mening en klockren country-platta. Att det bara är covers stör mig inte, för Parsons gör dem så jäkla bra.

Bästa spår: 12. The Angels Rejoiced Last Night