Foo Fighters – The Colour And The Shape (1997)

Foo Fighters är ett sånt där band som konsekvent genom karriären spottat ur sig precis lagom skapliga tre-stjärnors-album. Men eftersom Dave Grohl är så pass sympatisk av sig som han är, och så underhållande att titta på i intervjuer, vill man ju gärna att plattorna ska vara bättre än vad de faktiskt är. Bandets andra album The Colour And The Shape, släppt några år innan millennieskiftet, är väl det närmaste som Foo Fighers någonsin har kommit ett fyrstjärnigt album. Här återfinns flera av bandets mest omtyckta låtar, så som ”Everlong”, ”Monkey Wrench” och ”My Hero”. Den sistnämnda dedikerade Grohl till svenska läkaren Johan Sampson under bandets senaste Sverige-spelning, som tack för Sampsons hjälp med Grohls brutna fot under den klassiska Ullevi-spelningen 2015.

Många av låtarna på The Colour And The Shape speglar den skilsmässa som Dave Grohl genomled vid tidpunkten. Därav är texterna åt det mer introverta hållet denna gång. Dave Grohl tog sällskap av Pat Smear (gitarr) och Nate Mendel (bas) för att spela in The Colour And The Shape, vilket gör skivan till den första på vilken Foo Fighters faktiskt är ett regelrätt band och inte ett soloprojekt. Inledningsvis kompletterades lineupen även av trummisen William Goldsmith. Han valde dock att lämna bandet i affekt efter det att Grohl insisterat på att själv spela in alla hans trumspår på nytt. Grohl har i efterhand uttryckt ånger över hur han hanterade situationen, även om han också tillagt att det fanns flera orsaker till att Goldsmith inte riktigt funkade i Foo Fighters. Senare kom Taylor Hawkins att ta över trumpinnarna i bandet, och sitter än idag bakom trumsetet.

Bästa spår: 03. Learn To Fly

Foo Fighters – Medicine At Midnight (2021)

Dave Grohl har refererat till Medicine At Midnight som Foo Fighters eget Let’s Dance. Han tänker förstås då på David Bowies klassiska hitalbum ifrån 1983. Enligt Grohl har bandets ambition den här gången mest varit att ha kul: ”Det är nästan som ett dansalbum”, sa Grohl till NME i maj förra året; ”det har groove”. Medicine At Midnight skulle egentligen ha släppts under 2020, men blev – som så mycket annat – uppskjutet p.g.a. Covid-19-pandemin. Nu är plattan hur som helst här, och man får väl ge Dave Grohl och hans kamrater att de lyckats skapa en ganska trevlig samling rocklåtar – även om man kanske saknar lite spets i materialet.

Medicine At Midnight spelades in ganska snabbt, och det fanns två anledningar till det: Dels förlöpte den kreativa processen smärtfritt, men det kanske främsta skälet var nog ändå att det råkade spöka i huset som bandet spelade in i – vilket gjorde att de ville därifrån så fort som möjligt. Dave Grohl & co. hyrde ett gammalt 40-talshus i Los Angeles utkanter för inspelningarna av Medicine At Midnight. Enligt Grohl hände där konstiga saker mest hela tiden. Allt ifrån att gitarrerna stämdes om till att inspelade spår plötsligt och oförklarligt försvann. Bandmedlemmarna påstår sig t.o.m. ha fångat ett och annat spöke på film, men får p.g.a. sekretessavtal med hyresvärden (som letade ny köpare till huset) inte visa dessa videos för allmänheten.

Medicine At Midnight är egentligen ett ganska konventionellt Foo fighters-album. Visst gästspelar lite funk-takter och sådär, men på det stora hela känner man ju helt klart igen sig. Personligen tycker jag att det hör till det bättre materialet som bandet har levererat på senare år, men jag kan ju sakna det Foo Fighters som fanns på andra sidan millennieskiftet. Innan de blev så arenarocksaktiga av sig.

Bästa spår: 04. Waiting On A War

Foo Fighters – In Your Honor (2005)

Foo Fighters är ett sånt där band som jag verkligen gillar utan att riktigt förstå varför. Bandet har vid det här laget visserligen material nog för en relativt hygglig greatest hits-samling, men utan att egentligen någonsin ha gjort ett riktigt bra album. Det är väl helt enkelt Dave Grohls charm som gör det. Onekligen är det uppfriskande med en rockstjärna som inte tar sig själv på särskilt stort allvar. Och det kan väl ingen påstå att Dave Grohl gör?

Foo Fighters femte studioalbum, och uppföljaren till det hit-späckade One By One, är på tok för långt. Osäker på vad han skulle hitta på härnäst med Foo Fighters började Dave Grohl skriva akustiska låtar efter att bandet hade avslutat turnerandet på One By One. Ett tag övervägde han att låta Foo Fighters nästa skiva få bli en helt akustisk historia. I slutändan bestämde han sig för att inte göra på det viset: ”Jag måste ha högljudd rockmusik i mitt liv någonstans”, förklarade Grohl för Classic Rock 2005. In Your Honor fick då i stället bli en dubbelskiva. Den första plattan utgörs av gitarrdriven hårdrock och den andra av avskalade akustiska verk. Det är förstås en trevlig idé, men In Your Honor kryllar tyvärr av ointressanta fillers. Det hindrade inte skivan från att toppa listorna i fem länder och generera bandet fem grammy-nomineringar. Men Foo Fighters har nått högre höjder än så här.

Bästa spår: 03. Best Of You

Foo Fighters – Foo Fighters (1995)

Den 5:e februari släpps Foo Fighters nya album Medicine At Midnight. Albumet är bandets tionde i ordningen. Man kan lugnt säga att det har hunnit rinna ganska så mycket vatten under broarna sedan Foo Fighters självbetitlade debutalbum 1995. Bandet – som åtminstone sedan tjugo år tillbaka är en fullt utvecklad sextett – bestod då bara av Dave Grohl. Han spelade in de tolv spåren helt själv som ett sätt att fokusera tankarna på annat under sorgearbetet efter den nära vännen Kurt Cobains självmord. Musiken till nästan alla låtarna var skriven under Grohls tid i Nirvana. Hela skivan spelades in under bara en vecka i oktober 1994. Texterna hastade Grohl ihop på några minuter strax innan de skulle sjungas in. Ingen av dem har någon djupare innebörd, eller innebörd alls egentligen: ”När man spelar in femton låtar på sju dagar finns det inte mycket tid att sitta och fundera” menade Grohl senare.

Grohl hade inga ambitioner på att göra någon stor affär av sitt nya projekt, och hade till en början som plan att hålla sig anonym genom att gömma sig bakom bandnamnet. Namnet ”Foo Fighters” tog han ifrån flygvapnets benämning under andra världskriget på oidentifierade flygande farkoster (alltså UFOs). ”Om jag verkligen hade trott att jag skulle kunna göra en karriär på det här hade jag antagligen valt ett annat namn, för det är världens dummaste bandnamn”, sa Dave Grohl till Kerrang 2007.

Bästa spår: 03. Big Me

Foo Fighters – One By One (2002)

I början av 2002 var Foo Fighters på vippen att splittras. Inspelningen av bandets fjärde studioalbum gick trögt och bandmedlemmarna började gå varandra ordentligt på nerverna. I en studio i Virginia mixtrade de med samma dussintal låtar månad efter månad och resultatet blev bara sämre och sämre. Dave Grohl tyckte att bandet misslyckades med att ingjuta känsla i låtarna. Enligt honom lät det ungefär som ”ett annat band som spelar Foo Fighters låtar”. Trummisen Taylor Hawkins har i efterhand kallat det som de första inspelningssessionerna i Virginia mynnade ut i för ”million dollar demos”.

I april 2002 beslutade bandmedlemmarna sig för att lägga inspelningarna av One By One på is och låta var och en ägna sig åt egna projekt ett tag. Dave Grohl gav sig då ut på turné med Queens Of The Stone Age och gitarristen Chris Shiflett startade ett band med sin bror. Taylor Hawkins och Nate Mendel kanske byggde modelljärnvägar eller något.

Efter en välbehövlig paus och en lyckad spelning tillsammans på Coachella-festivalen 2002 bestämde sig bandet för att ge One By One en ny chans. Allt tidigare inspelat material slopades då och bandet spelade in samtliga elva låtar på nytt på bara två veckor. Resultatet blev en supersuccé. ”One By One” och ”Time Like These” blir båda hitsinglar och albumet vinner en Grammy för bästa rockalbum.

One By One är det enda Foo Fighters-album som jag köpte på cd. När jag lyssnar på det får det mig att tänka tillbaka på stunder framför tjock-tv:n i logementet på Kristinehamns regemente. ZTV var ofta på och Foo Fighters video till sköna ”One By One” gick för jämnan.

Bästa spår: 04. Times Like These

Foo Fighters – Sonic Highways (2014)

Jag gillar verkligen Dave Grohl och hans Foo Fighters. Det är liksom svårt att inte göra det. Grohl & co. känns som sympatiska människor som har fötterna stadigt på jorden. Om jag däremot tycker att de förtjänar sin plats som ett av planetens största arenarockband vette tusingen. Första halvan av Foo Fighters katalog hade egentligen inte alls ett sound byggt för att fylla ut arenor. När bandet väl började anamma arenarocksoundet, typ från In Your Honor och framåt, började i stället kvaliteten på låtmaterialet att svaja betänkligt.

Sonic Highways är någon slags Foo Fighters-variant på ”Jills Veranda”. Bandet spelade in de åtta låtarna i åtta olika amerikanska städer. Tanken var att energin och kulturen från de olika städerna skulle inspirera och skina igenom i skapandet. Lokala förmågor från respektive stad togs för säkerhets skull in för att gästspela på ”sin” låt.

Slutresultatet är faktiskt förvånansvärt ointressant.

Sonic Highways följde överraskande fort på det att Foo Fighters hade avslutat den nästan två år långa Wasting Light-turnén. Bandet hade från början gått ut med att de efter turnén skulle unna sig en längre och välförtjänt paus. Det kanske inte var en särskilt tokig idé egentligen?

Bästa spår: 03. Congregation