Foo Fighters – One By One (2002)

I början av 2002 var Foo Fighters på vippen att splittras. Inspelningen av bandets fjärde studioalbum gick trögt och bandmedlemmarna började gå varandra ordentligt på nerverna. I en studio i Virginia mixtrade de med samma dussintal låtar månad efter månad och resultatet blev bara sämre och sämre. Dave Grohl tyckte att bandet misslyckades med att ingjuta känsla i låtarna. Enligt honom lät det ungefär som ”ett annat band som spelar Foo Fighters låtar”. Trummisen Taylor Hawkins har i efterhand kallat det som de första inspelningssessionerna i Virginia mynnade ut i för ”million dollar demos”.

I april 2002 beslutade bandmedlemmarna sig för att lägga inspelningarna av One By One på is och låta var och en ägna sig åt egna projekt ett tag. Dave Grohl gav sig då ut på turné med Queens Of The Stone Age och gitarristen Chris Shiflett startade ett band med sin bror. Taylor Hawkins och Nate Mendel kanske byggde modelljärnvägar eller något.

Efter en välbehövlig paus och en lyckad spelning tillsammans på Coachella-festivalen 2002 bestämde sig bandet för att ge One By One en ny chans. Allt tidigare inspelat material slopades då och bandet spelade in samtliga elva låtar på nytt på bara två veckor. Resultatet blev en supersuccé. ”One By One” och ”Time Like These” blir båda hitsinglar och albumet vinner en Grammy för bästa rockalbum.

One By One är det enda Foo Fighters-album som jag köpte på cd. När jag lyssnar på det får det mig att tänka tillbaka på stunder framför tjock-tv:n i logementet på Kristinehamns regemente. ZTV var ofta på och Foo Fighters video till sköna ”One By One” gick för jämnan.

Bästa spår: 04. Times Like These

Foo Fighters – Sonic Highways (2014)

Jag gillar verkligen Dave Grohl och hans Foo Fighters. Det är liksom svårt att inte göra det. Grohl & co. känns som sympatiska människor som har fötterna stadigt på jorden. Om jag däremot tycker att de förtjänar sin plats som ett av planetens största arenarockband vette tusingen. Första halvan av Foo Fighters katalog hade egentligen inte alls ett sound byggt för att fylla ut arenor. När bandet väl började anamma arenarocksoundet, typ från In Your Honor och framåt, började i stället kvaliteten på låtmaterialet att svaja betänkligt.

Sonic Highways är någon slags Foo Fighters-variant på ”Jills Veranda”. Bandet spelade in de åtta låtarna i åtta olika amerikanska städer. Tanken var att energin och kulturen från de olika städerna skulle inspirera och skina igenom i skapandet. Lokala förmågor från respektive stad togs för säkerhets skull in för att gästspela på ”sin” låt.

Slutresultatet är faktiskt förvånansvärt ointressant.

Sonic Highways följde överraskande fort på det att Foo Fighters hade avslutat den nästan två år långa Wasting Light-turnén. Bandet hade från början gått ut med att de efter turnén skulle unna sig en längre och välförtjänt paus. Det kanske inte var en särskilt tokig idé egentligen?

Bästa spår: 03. Congregation