Fleetwood Mac – Tusk (1979)

Hur ska man följa upp tidernas bäst säljande rockalbum? Jo, genom att göra tiderna dyraste album förstås. Fleetwood Mac spelade in merparten av uppföljaren till megasuccén Rumours i en studio i Los Angeles som de hade byggt för förskottsroyalties. I slutändan kom bandet att spendera över en miljon dollar på Tusk, vilket gjorde det till det dittills dyraste albumet i pophistorien. Pengar brändes både på ditten och på datten under inspelningarna. Gitarristen Lindsey Buckingham insisterade exempelvis på att en exakt kopia av hans badrum skulle byggas inne i studion. Anledningen var att han gillade akustiken i sitt badrum så mycket. Det var där som han hade spelat in många av demosarna till Tusk.

Tusk är ganska mycket Fleetwood Mac att smälta. Delar av denna dubbelskiva tillhör det bästa som de har gjort, medan andra delar inte alls är lika minnesvärda. När man lyssnar igenom det kan man få lite intrycket av att de körde en låt-gå mentalitet på det mesta, men riktigt så var det inte. Bandmedlemmarna sprudlande av kreativitet kring den här perioden och bra material var det aldrig någon brist på. Stevie Nicks vackra ballad ”Sara”, som handlar om hennes relation med Don Henley, var sexton minuter lång i sin första version. Den version som till slut hamnade på albumet är nerbantad med nästan tio minuter.

Bästa spår: 05. Sara

Fleetwood Mac – Tango In The Night (1987)

Under det smaklösa musikårtiondet 80-talet skulle alla stora rocksinglar låta ungefär som TOTOs ”Africa”. Det gällde även band som tidigare hade varit ganska bra, som exempelvis Fleetwood Mac, så därför för man leva med den ganska gräsliga ljudbild som omger bandets fjortonde studioalbum Tango In The Night.

Tango In The Night är det sista albumet som spelades in med den klassiska Fleetwood Mac-line-up som tio år tidigare hade skapat megasuccén Rumours. Plattan började egentligen som ett soloprojekt av gitarristen Lindsey Buckingham, men en bit in i processen hade så många av Fleetwood Mac-medlemmarna gästspelat att Buckingham väl kände att detta lika gärna kunde få bli ett Fleetwood Mac-album. Graden av deltagande skiljde sig dock en del åt bland bandmedlemmarna. Sångerskan Stevie Nicks spenderade t.ex. bara två veckor i studion under skapandet av Tango In The Night, trots att albumet i sig tog nästan arton månader att färdigställa. Dels var hon upptagen med att marknadsföra sin solokarriär, dels var hon under en tid inskriven på den kända avvänjningskliniken Betty Ford för att tackla sitt kokainberoende. I sin frånvaro skickade hon sina bidrag till Tango In The Night som demos för resten av bandet att jobba färdigt på.

Tango In The Night är, näst efter Rumours, Fleetwood Macs kommersiellt mest framgångsrika album. Fyra singlar nådde topp-20 på Billboardlistan. Både ”Little Lies” och ”Everywhere” utgör kända hits som man direkt känner igen när man hör dem.

Ganska snart efter att Tango In The Night hade släppts hoppade Lindsey Buckingham av bandet efter ett häftigt bråk med Stevie Nicks. Bandet hann inte ens börja turnera på skivan. Ersättningsgitarrister anlitades förstås omgående, men Fleetwood Mac blev sig aldrig riktigt likt igen. Nicks höll ut ytterligare några år innan även hon hoppade av bandet 1991. Detta drygt trettio år gamla album har Fleetwood Mac inte lyckats överträffa sedan dess.

Bästa spår: 03. Everywhere

Fleetwood Mac – Rumours (1977)

Det är långt ifrån alltid som de skivor som säljer mest också är de bästa. Snarare kan man nästan argumentera för det omvända. Men Fleetwood Macs Rumours utgör ett undantag. Med 40 miljoner sålda exemplar placerar sig Rumours på en delad åttonde plats med soundtracket Saturday Night Fever och Shania Twains Come On Over över de skivor som har sålt mest genom alla tider. Till skillnad från de två andra är dock Rumours ett jäkligt bra album.

Rumours var Fleetwood Macs elfte(!) studioalbum, men bara det andra med sångerskan Stevie Nicks och gitarristen Lindsay Buckingham. Att Stevie Nicks hamnade i bandet berodde till en början faktiskt mest på att hon råkade vara Lindsay Buckinghams flickvän. När Mick Fleetwood på nyårsafton 1974 erbjöd Buckingham jobbet som gitarrist accepterade Buckingham med villkoret att Fleetwood även tog in Nicks som sångerska. Nicks försörjde vid tidpunkten dem båda med sitt lågbetalda jobb som servitris på en kedja som hette Clementine’s. Fleetwood gjorde som Buckingham sa, och det skulle visa sig vara ett klokt beslut. Stevie Nicks hade inte bara en stark sångröst, hon visade sig även vara en grymt bra låtskrivare och en naturlig frontfigur. Idag är det väl i princip Stevie Nicks som man tänker på när man tänker på Fleetwood Mac.

Rumours kan beskrivas lite som ljudet av ett förhållande som kraschar. Kärleksrelationen mellan Nicks och Buckingham knakade rejält i fogarna, och tog slut under inspelningarnas gång. De båda skrev låtar om och till varandra (Nicks skrev ”Dreams” och ”I Don’t want to know” till Buckingham och Buckingham skrev ”Second Hand News” och”Go Your Own Way” till Nicks). Samtidigt genomled Mick Fleetwood en skilsmässa vilket la ytterligare sordin över stämningen i studion. Men energin från uppbrotten i kombination med kopiösa mängder kokain genererade ett fantastiskt album. Chris Stone, som ägde inspelningsstudion i Sausalito där Rumours spelades in, beskrev sessionerna ungefär som att bandmedlemmarna brukade ramla in vid sjutiden på kvällen och börja partaja med en gång. Framåt 1-2 tiden på natten, när de oftast var alldeles för berusade för att kunna göra någonting vettigt över huvud taget, började de spela in. Att albumet tog ett helt år att färdigställa (jämfört med föregångaren som spelades in på tre månader) kanske inte var så konstigt.

Bästa spår: 05. Go Your Own Way