Elvis Presley – Elvis Sings The Wonderful World Of Christmas (1971)

Som ni förstår har jag mer eller mindre badat i julmusik under den senaste månaden. Det framgår till viss del av de skivor som jag har skrivit om här på bloggen, men ni ska veta att de utgör ändå bara en bråkdel av alla julplattor som jag har svalt ner i jakten på det rätta soundtracket till tomtens entré senare ikväll.

Man kan fråga sig huruvida det är sunt att plåga själen med så pass mycket julmusik under en och samma månad. Svaret på den frågan är förstås nej. Men den mer intressanta frågan lyder förstås:

Vilka kloka insikter har den här intensiva julmusiksperioden berikat mig med?

Jo, det ska jag berätta för er: Jag har kommit fram till att vem som helst kan inte göra ett bra julalbum. Även om man skulle råka vara en fantastisk artist i övrigt innebär inte det per automatik att julmusiksgenren ligger som ett öppet och oskyddat fält att erövra. Följande tre kriterier måste uppfyllas om man ska skapa ett riktigt bra julalbum:

  1. En stark baritonröst

Jag vet inte om det har att göra med man föreställer sig jultomtens röst som ganska basig av sig. Den klassiska Disney-tomten skrockar ju ”ho ho ho” med stark stämma och slår sig för magen. Men jag har insett att många av de klassiska jullåtarna tenderar att falla ganska platt om de framförs utan en ordentlig bariton. För att få den rätta julkänslan vill man liksom känna hur hela vardagsrummet vibrerar under första stofen av ”White Christmas”.

2. Traditionella arrangemang

Man får inte glömma att julen trots allt är en tradition. En ganska gammal sådan dessutom, om jag inte är helt ute och cyklar. Det funkar liksom bara inte att försöka hotta upp dessa mossiga låtar med något rap-parti eller något häftigt beat. Lyssna t.ex. på Whitney Houstons ytterst ansträngda RnB-version på ”Little Drummer Boy”. Det går emot hela låtens DNA att hitta på något sådant.

3. Igenkännbarhet

Detta tangerar lite punkt 2, men inte riktigt. När man lyssnar på julmusik vill man inte behöva tänka för mycket. Man har ju som ni vet fullt upp med annat: Det är klappar att öppna, nötter att knäcka, gröt att äta och julgrogg att dricka. Då passar det sig ganska bra att låtarna som spelas i bakgrunden är sådana som man känner igen, så att man slipper fundera över den saken också. Visst är det skoj med egenskrivna jullåtar. Men gör man ett julalbum måste man se till att det åtminstone till hälften är fyllt med de klassiska låtarna. Annars kan man lika gärna strunta i det.

Elvis Presley levde och verkade helt i enlighet med de tre budorden ovan. De två julalbum som han hann spela in under sin karriär utgör båda viktiga grundpelare inom genren. Hans första som kom 1957 är kanske det mer kommersiellt gångbara av de två, men Elvis Sings The Wonderful World Of Christmas ifrån 1971 bjuder även det på finstämd och trevlig julstämning. Det är den skivan som kommer att stå på hemma hos oss idag.

Önskar er alla en riktigt GOD JUL!

Bästa spår: 03. On A Snowy Christmas Night

Elvis Presley – Elvis’ Christmas Album (1957)

Elvis första julalbum är inte vilket julalbum som helst. Det är det bäst säljande julalbumet genom alla tider. Sedan Elvis’ Christmas Album släpptes 1957 har det sålt i över tjugo miljoner exemplar världen över, och det placerar det faktiskt även på en inte alls blygsam placering över bäst säljande album totalt – jultemat oaktat. Som jämförelse kan nämnas att Madonnas Like A Virgin och Britney Spears Oops!… I Did It Again! sålt i ungefär lika många exemplar.

Det var dock ingen självklarhet att Elvis’ Christmas Album skulle bli en succé. 50-talet var som bekant en annan tid och när Elvis på en presskonferens i San Francisco för första gången tillkännagav att han skulle ge ut ett julalbum var det många som förfärades. Elvis tydliggjorde nämligen vid tillfället även att hans album skulle garantera oss alla en ”rock n’ roll jul”. Julen är som alla vet en lugn och stillsam högtid som bäst firas i traditionens heliga tecken, och bara tanken på att blanda in vild otämjd rock n’ roll i den ekvationen sände chockvågor över Amerika. ”Den här gången har Elvis gått för långt”, skrev exempelvis Time Magazine.

Elvis’ Christmas Album tolkar Elvis klassiska julvisor som ”Silent Night” och ”O Little Town Of Bethlehem”. De två nyskrivna alstren ”Santa Claus Is Back In Town” och ”Santa Bring My Baby Back To Me” blandades också in in mixen. Mest uppmärksamhet väckte dock Elvis tappning av ”White Christmas”, som vid tidpunkten för releasen redan hade varit en julklassiker i Bing Crosbys version sedan 1942. Irving Berlin, som hade komponerat låten, tyckte att Elvis nyinspelning var en ren hädelse och en ”parodi på en älskad julklassiker”. Berlin gick så långt att han ringde runt till radiostationer både i USA och Canada med begäran om att låten omedelbart skulle sluta spelas. Den önskan fick han dock ingen vidare gehör för.

Bästa spår: 05. Blue Christmas

Elvis Presley – Moody Blue (1977)

Elvis Presleys sista studioalbum Moody Blue släpptes mindre än en månad före det att han avled i sitt hem i Graceland, bara 42 år gammal. De sex nyinspelade studiospåren fylldes ut med liveupptagningar ifrån spelningar i Ann Arbor och Memphis. Elvis var vid det här skedet i sin karriär i ett uselt skick såväl fysiskt som psykiskt. Han var kraftigt överviktig, med stor sannolikhet deprimerad och knaprade i sig receptbelagda läkemedel som andra äter frukosflingor. Hans intresse för att spela in ny musik var i princip obefintligt, så att fylla ut Moody Blue med liveupptagningar var skivbolagets enda sätt att få ihop tillräckligt mycket stoff för att det med någon form av värdighet skulle kunna passera som ett album. Producenten Felton Jarvis hade annars bokat en studio i Nashville för Elvis räkning, och de hade t.o.m. valt ut vika låtar som de skulle spela in tillsammans. Elvis brydde sig dock aldrig om att dyka upp. Han lät hälsa att han var sjuk och tvungen att stanna hemma för att krya på sig. Det var en ursäkt som inte var ny för Elvis. Han hade använt den frekvent under 60-talet för att slippa undan att spela in filmmusik för många av de usla filmer som han mer eller mindre frivilligt medverkade i under några år.

Bästa spår: 09. She Thinks I Still Care

Elvis Presley – From Elvis In Memphis (1969)

Elvis Presleys relation till sin manager överste Tom Parker har alltid fascinerat mig. Den påminner lite om den hos ett otryggt föräldralöst barn som hamnar i klorna på en snål och elak fosterfar. Tom Parker representerar själva nidbilden av den samvetslösa och pengahungriga managern som gör allt för att mjölka profit ur sin produkt (artist). Parkers avtal med Elvis var faktiskt så förmånligt för översten att han under delar av Elvis karriär tjänade bra mycket bättre än vad Elvis gjorde själv.

1969 var det nio år sedan som Elvis hade kommit hem ifrån sin militärtjänstgöring i Tyskland, och hans tidigare så enormt framgångsrika karriär hade trampat vatten sedan dess. Eftersom överste Parker hade insett att det fanns mer pengar att tjäna på Hollywoodfilmer än på traditionella album och livespelningar hade han sett till att Elvis under hela 60-talet nästan bara sysslat med filmer och soundtracks. I takt med att filmerna bara blev sämre och sämre hade detta urvattnat Elvis varumärke fullständigt. Den typ av musik som Elvis förknippades med var dessutom inte inne längre. Nu hade ju Beatles kommit, och Rolling Stones, och Bob Dylan! 34 år gammal betraktades Elvis mer eller mindre som en relik.

Men 1969 var det inte bara biopubliken som hade tröttnat på Elvis filmer. Det hade Elvis gjort själv också. Och han gjorde nu faktiskt någonting som han mycket sällan gjorde. Han trotsade överste Parkers vilja och bestämde sig för att spela in ett nytt studioalbum, vilket då skulle bli hans första sedan 1962 som inte hade någonting med någon dålig film att göra eller var en renodlad gospel-utsvävning. Till sin producent Steve Binder sa Elvis 1968: ”Jag ska aldrig mer sjunga en låt som jag inte tror på. Jag ska aldrig mer göra en film som jag inte tror på.”

From Elvis In Memphis fick ett gott mottagande. Singeln ”In The Ghetto” blev en hit och albumet har fått status som inte bara hans comeback-album, utan som ett av hans allra bästa. Även ”Suspicious Minds” blev en hit för Elvis i samma veva. Den hade spelats in samtidigt som Elvis In Memphis men släpptes endast som singel vid sidan av. I senare återutgivningar av Elvis In Memphis har den dock letat sig in på albumet den med.

Trots Elvis uttalanden till Steve Binder återvände han ändå till Hollywood efter Elvis In Memphis för att spela in den föga minnesvärda filmen ”Change Of Habit”. Troligtvis gjorde han det mest för att uppfylla kontraktuella åtaganden, för efter det blev det inga fler filmer för Elvis Presleys del.

Bästa spår: 12. In The Ghetto

Elvis Presley – Having Fun With Elvis On Stage (1974)

Having Fun With Elvis On Stage är beviset på att Elvis Presley knappast hade lyckats som standup-komiker. Det är även beviset för att det kanske inte var Elvis mellansnack som i första hand lockade publiken till konserterna.

Men idén är kul! Även om Elvis karriär vid det här laget hade passerat sin peak var det fortfarande en tid då man kunde sälja nästan vad som helst bara det stod Elvis namn på produkten. Elvis legendariska manager överste Tom Parker låg bakom det hela. Han kom på den geniala idén att om han bara undvek att ta med några faktiska låtar på ett Elvis-album så skulle albumet inte täckas av det kontrakt som Elvis hade med RCA Records. Detta skulle då innebära att Parker kunde ge ut albumet på sitt eget skivbolag och tjäna alla pengarna helt själv. Fullkomligt briljant, eller hur?! Parker klippte helt sonika samman mellansnacket från diverse Elvis-framträdanden. Materialet utgörs så omväxlande av tjut från publiken, hummanden och ”well, well, wells” från Elvis, korta anekdoter och ett och annat dåligt skämt. Samt introduktion av låtar som man aldrig får höra.

Tyvärr för överste Parkers del gick det inte hela vägen. RCA Records skickade snart sina allra elakaste advokater på Parker och fick honom att dra tillbaka Having Fun With Elvis On Stage. Därefter gav RCA Records ut skivan på nytt, fast med en RCA Records-logga på konvolutet. RCA Records var även hyggliga nog att upplysa konsumenten om att detta rörde sig om ett ”Talking Album Only”, genom att lägga till en liten text som förklarade detta på baksidan.

Having Fun With Elvis On Stage nådde som bäst plats 130 på Billboard-listan. Elvis Presley själv hatade skivan. Och det gjorde nog de flesta som köpte den också.

Having Fun With Elvis On Stage finns tyärr inte att åtnjuta på Spotify. Men på Youtube kan man hitta mästerverket i sin fulla prakt.