Elvis Presley – Moody Blue (1977)

Elvis Presleys sista studioalbum Moody Blue släpptes mindre än en månad före det att han avled i sitt hem i Graceland, bara 42 år gammal. De sex nyinspelade studiospåren fylldes ut med liveupptagningar ifrån spelningar i Ann Arbor och Memphis. Elvis var vid det här skedet i sin karriär i ett uselt skick såväl fysiskt som psykiskt. Han var kraftigt överviktig, med stor sannolikhet deprimerad och knaprade i sig receptbelagda läkemedel som andra äter frukosflingor. Hans intresse för att spela in ny musik var i princip obefintligt, så att fylla ut Moody Blue med liveupptagningar var skivbolagets enda sätt att få ihop tillräckligt mycket stoff för att det med någon form av värdighet skulle kunna passera som ett album. Producenten Felton Jarvis hade annars bokat en studio i Nashville för Elvis räkning, och de hade t.o.m. valt ut vika låtar som de skulle spela in tillsammans. Elvis brydde sig dock aldrig om att dyka upp. Han lät hälsa att han var sjuk och tvungen att stanna hemma för att krya på sig. Det var en ursäkt som inte var ny för Elvis. Han hade använt den frekvent under 60-talet för att slippa undan att spela in filmmusik för många av de usla filmer som han mer eller mindre frivilligt medverkade i under några år.

Bästa spår: 09. She Thinks I Still Care

Elvis Presley – From Elvis In Memphis (1969)

Elvis Presleys relation till sin manager överste Tom Parker har alltid fascinerat mig. Den påminner lite om den hos ett otryggt föräldralöst barn som hamnar i klorna på en snål och elak fosterfar. Tom Parker representerar själva nidbilden av den samvetslösa och pengahungriga managern som gör allt för att mjölka profit ur sin produkt (artist). Parkers avtal med Elvis var faktiskt så förmånligt för översten att han under delar av Elvis karriär tjänade bra mycket bättre än vad Elvis gjorde själv.

1969 var det nio år sedan som Elvis hade kommit hem ifrån sin militärtjänstgöring i Tyskland, och hans tidigare så enormt framgångsrika karriär hade trampat vatten sedan dess. Eftersom överste Parker hade insett att det fanns mer pengar att tjäna på Hollywoodfilmer än på traditionella album och livespelningar hade han sett till att Elvis under hela 60-talet nästan bara sysslat med filmer och soundtracks. I takt med att filmerna bara blev sämre och sämre hade detta urvattnat Elvis varumärke fullständigt. Den typ av musik som Elvis förknippades med var dessutom inte inne längre. Nu hade ju Beatles kommit, och Rolling Stones, och Bob Dylan! 34 år gammal betraktades Elvis mer eller mindre som en relik.

Men 1969 var det inte bara biopubliken som hade tröttnat på Elvis filmer. Det hade Elvis gjort själv också. Och han gjorde nu faktiskt någonting som han mycket sällan gjorde. Han trotsade överste Parkers vilja och bestämde sig för att spela in ett nytt studioalbum, vilket då skulle bli hans första sedan 1962 som inte hade någonting med någon dålig film att göra eller var en renodlad gospel-utsvävning. Till sin producent Steve Binder sa Elvis 1968: ”Jag ska aldrig mer sjunga en låt som jag inte tror på. Jag ska aldrig mer göra en film som jag inte tror på.”

From Elvis In Memphis fick ett gott mottagande. Singeln ”In The Ghetto” blev en hit och albumet har fått status som inte bara hans comeback-album, utan som ett av hans allra bästa. Även ”Suspicious Minds” blev en hit för Elvis i samma veva. Den hade spelats in samtidigt som Elvis In Memphis men släpptes endast som singel vid sidan av. I senare återutgivningar av Elvis In Memphis har den dock letat sig in på albumet den med.

Trots Elvis uttalanden till Steve Binder återvände han ändå till Hollywood efter Elvis In Memphis för att spela in den föga minnesvärda filmen ”Change Of Habit”. Troligtvis gjorde han det mest för att uppfylla kontraktuella åtaganden, för efter det blev det inga fler filmer för Elvis Presleys del.

Bästa spår: 12. In The Ghetto

Elvis Presley – Having Fun With Elvis On Stage (1974)

Having Fun With Elvis On Stage är beviset på att Elvis Presley knappast hade lyckats som standup-komiker. Det är även beviset för att det kanske inte var Elvis mellansnack som i första hand lockade publiken till konserterna.

Men idén är kul! Även om Elvis karriär vid det här laget hade passerat sin peak var det fortfarande en tid då man kunde sälja nästan vad som helst bara det stod Elvis namn på produkten. Elvis legendariska manager överste Tom Parker låg bakom det hela. Han kom på den geniala idén att om han bara undvek att ta med några faktiska låtar på ett Elvis-album så skulle albumet inte täckas av det kontrakt som Elvis hade med RCA Records. Detta skulle då innebära att Parker kunde ge ut albumet på sitt eget skivbolag och tjäna alla pengarna helt själv. Fullkomligt briljant, eller hur?! Parker klippte helt sonika samman mellansnacket från diverse Elvis-framträdanden. Materialet utgörs så omväxlande av tjut från publiken, hummanden och ”well, well, wells” från Elvis, korta anekdoter och ett och annat dåligt skämt. Samt introduktion av låtar som man aldrig får höra.

Tyvärr för överste Parkers del gick det inte hela vägen. RCA Records skickade snart sina allra elakaste advokater på Parker och fick honom att dra tillbaka Having Fun With Elvis On Stage. Därefter gav RCA Records ut skivan på nytt, fast med en RCA Records-logga på konvolutet. RCA Records var även hyggliga nog att upplysa konsumenten om att detta rörde sig om ett ”Talking Album Only”, genom att lägga till en liten text som förklarade detta på baksidan.

Having Fun With Elvis On Stage nådde som bäst plats 130 på Billboard-listan. Elvis Presley själv hatade skivan. Och det gjorde nog de flesta som köpte den också.

Having Fun With Elvis On Stage finns tyärr inte att åtnjuta på Spotify. Men på Youtube kan man hitta mästerverket i sin fulla prakt.