Dinosaur Jr. – Farm (2009)

Om jag hade samlat på vinyler hade jag definitivt sett till att införskaffa detta Dinosaur Jr-album. Inte så mycket för att albumet i sig är särskilt förträffligt bra (det är klart lyssningsvärt), men omslaget är mitt favoritskivomslag alla kategorier. Det är någonting oerhört coolt över de stora skogsjättarna som moloket vankar fram mot räddningen genom ett skitigt industrilandskap. Som ”Sagan Om Ringen” möter omslaget till Pink Floyds Animal ungefär. Genialt.

Omslaget gjordes av den ganska okända konstnären Marq Spusta, som blev kontaktad av Dinosaur Jr.-frontmannen J. Mascis manager efter att Mascis sett en tidig svartvit skiss av bilden på Spustas hemsida.

Farm är Dinosaur Jr.s nionde album totalt, och det andra på raken med den återförenade originaluppsättningen efter Mascis äventyr på egen hand under 90-talet. Det är genomgående stabil och brötig Dinosaur Jr.-rock med flera bra låtar, men på det stora hela känns Farm lite för lång för att hålla hela vägen.

Bästa spår: 04. Plans

Dinosaur Jr. – Green Mind (1991)

Indierockbandet Dinosaur Jr. hade skivdebuterat redan sex år tidigare med självbetitlade Dinosaur. Men det var med det tidiga 90-talets alternativrockvåg som bandet fick luft under vingarna på riktigt. Green Mind var bandets första album på ett större skivbolag, och det signalerade starten på Dinosaur Jr.s kommersiellt mest lyckade period.

Ditintills hade Dinosaur Jr. varit en trio. Men 1991 hade sångaren och gitarristen J. Mascis gjort sig ovän med basisten Lou Barlow, vilket resulterat i att denne hade lämnat bandet. Trummisen Murph var visserligen kvar, men han var så ointresserad av att lära sig de nya låtar som Mascis hade snickrat ihop att Mascis helt enkelt fick spela in de flesta trumspåren själv ändå. I princip kan man alltså betrakta Green Mind som ett Mascis-soloalbum.

Med Green Mind får man distad indierock som väsnas mycket och som är tryggt förankrad i Mascis fingerfärdiga gitarrspel. Jag har alltid gillat Dinosaur Jr. Men när jag återbesöker Green Mind inser jag att det inte alls är lika bra som jag mindes det som från när jag var tjugo. Jag börjar fundera på om Dinosaur Jr.s coola sound och aura gjort det till ett band som jag vill ska vara bra snarare än att det faktiskt är det?

Jag hade hur som helst detta verk på cd när det begav sig och gillade det skarpt på den tiden. Omslaget är förresten ett foto av fotografen Joseph Szabo, från en bok som heter ”Almost Grown”. Det var Sonic Youths Kim Gordon som tipsade Mascis om denna.

Bästa spår: 04. I Live For That Look