David Bowie – ”Heroes” (1977)

På min lista över pophistoriens fem bästa låtar finns David Bowies ”Heroes” med. Om man inte får gåshud av Bowies sex minuter långa rock-odyssé från drömmande romantiker till desperat självömkande har man ingen själ. Men det är den fullånga albumversionen man ska lyssna på, inte den nerbantade och ganska misshandlade singelversionen. Bowie inspirerades till låten av att från avstånd råka se vännen och producenten Tony Visconti omfamna en utomäktenskaplig älskarinna framför Berlinmuren. Den ödesmättade bilden av en på förhand dömd kärleksrelation med järnridåns förtryck fysiskt manifesterat i bakgrunden vägrade lämna Bowies näthinna. ”Heroes” var en av de första låtarna som Bowie spelade in instrumentalt för albumet, men det var inte förrän i slutet av inspelningssessionerna som Bowie lade på text och sång.

”Heroes” är den andra installationen i Bowies kända Berlintrilogi. Men av de tre skivorna är ”Heroes” faktiskt den enda som är helt inspelad i Berlin. Low spelades huvudsakligen in i Frankrike och Lodger i Schweiz och New York. Vad skivorna har gemensamt är dock en frisk experimentlusta och ett ljudlandskap tydligt influerat av dåtida tysk elektronisk musik. Precis som på föregångaren Low utgör ungefär halva ”Heroes” av instrumentala låtar, och en stor del av skivan är ganska utmanande lyssning. Till skillnad från Low är dock materialet – bortsett från det magnifika titelspåret – generellt lite svagare denna gång, och på det stora hela mer spretigt.

Jag köpte ”Heroes” på cd någon gång fram emot slutet av 90-talet, efter att i princip ha lyssnat sönder en Bowie Greatest hits-vinyl som min pappa hade som låten ”Heroes” fanns med på. Jag blev förstås besviken på att titelspåret var den enda i sitt slag på skivan, men kom efter hand att uppskatta även flera av de andra spåren; de instrumentala kompositionerna ”V-2 Schneider” och ”Neuköln” inte minst.

Bästa spår: 03. Heroes

David Bowie – The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars (1972)

T. Rex må ha skapat det första glamrockalbumet, men det var David Bowie som skapade det klart bästa. Med The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars kombinerade Bowie sin ypperliga låtskrivarbegåvning med ett sällsynt sinne för showmanship och skapade ett mästerverk. Att han vid tidpunkten även råkade backas upp av ett alldeles förträffligt band gjorde förstås inte saken sämre. Mick Ronsons gitarrer och hjälp med arrangemangen spelade en stor roll i att forma slutprodukten.

Ziggy Stardust gjorde David Bowie till stjärna över en natt. Hans tidigare plattor hade samtliga fått fin kritik, men inte riktigt nått ut till den stora massan. Med Ziggy Stardust i bagaget fick han plötsligt spela på ”Top Of The Pops” och åtnjuta höga listplaceringar både hemma i Storbritannien och borta i USA. Singeln ”Starman” blev skivans stora hit. Bowie baserade låtens medryckande refräng löst på Judy Garland-klassikern ”Over The Rainbow” från filmen ”Trollkarlen Från Oz”.

Senare i karriären kom Bowie ibland att uttrycka sig nedlåtande om Ziggy Stardust-dagarna. Han har kallat plattan både ytlig och lättillgänglig. Som att den sortens lättuggade poprock inte levde upp till de konstnärliga värden han eftersträvade i sin musik eller nåt. Lite fånig kulturfascistisk hållning kan jag tycka. Om det inte är konst att skriva så bra låtar som Bowie gjorde för Ziggy Stardust så vet jag inte vad som är det.

Bästa spår: 04. Starman

David Bowie – Hunky Dory (1971)

1968 fick David Bowie – som då jobbade som låtskrivare – i uppdrag att skriva en engelsk text till fransmannen Claude Francois låt ”Comme d’habitude”. Bowies bidrag, som han blev ganska nöjd med, kom att heta ”Even a Fool Learns to Love”. Det hann dock aldrig bli någonting av Bowies version innan Paul Anka köpte loss rättigheterna till originalet och skrev om låten till ”My Way”, som sedermera spelades in av Frank Sinatra och blev en superhit.

Några år senare gav Bowie igen. Han lånade ackordföljden till inledningen av ”My Way” och skrev utifrån det mästerverket ”Life On Mars”. I albumkonvolutet till Hunky Dory bjöd Bowie även på en nickning till ”My Way” genom att skriva ”inspired by Frankie” (alltså Frank Sinatra). ”Life On Mars” blev en av hörnstenarna på Bowies fjärde studioalbum Hunky Dory.

Hunky Dory formades till stor del av Bowies intryck av USA, som han turnerade för första gången 1971. Åtminstone tre av låtarna på skivan är direkt inspirerade av amerikanska förebilder; ”Song For Bob Dylan”, ”Queen Bitch” (Velvet Underground och Lou reed) och ”Andy Warhol”. Popart-konstnären Warhol var för övrigt inte särskilt imponerad av Bowies hyllningslåt. När Bowie spelade upp den för honom sa han bara ”jaha, ok” och gick sin väg. I efterhand fick Bowie veta att den fåfänga konstnären hade tagit illa vid sig av Bowies surrealistiska text, som bitvis kunde uppfattas som ett påhopp på Warhols utseende.

Bästa spår: 04. Life On Mars

David Bowie – Low (1977)

Idag börjar jag på nytt jobb. Det känns lite nervöst. Inte minst eftersom det är en chefstjänst, vilket är nytt för mig. Men jag försöker lugna mig själv genom att tänka att om Kim Jong-un, som ju faktiskt är yngre än vad jag är, klarar av att vara diktator för ett helt land på 25 miljoner människor borde väl jag kunna greja att vara chef för en liten enhet på åtta medarbetare? Eller?

Hur som helst. Ett nytt jobb i en ny stad – även om ”staden” i det här fallet kanske mer är en by – får mig osökt att tänka på Bowies ”A New Career In A New Town”. Det är ett av de instrumentala spåren på Bowies experimentella klassiker Low, som enligt många är Bowies kanske bästa verk.

Low är det första av tre album på raken som David Bowie spelade in i Berlin. För Bowie var Berlin lika mycket en tillflyktsort som en inspirationskälla. Han var trött på att bli igenkänd var han än rörde sig i Los Angeles. Han visste även att hans kokainmissbruk hade nått vägs ände och han behövde komma bort ifrån lockelserna. I Berlin var det ingen som brydde sig om honom, och han gillade den elektroniska musik som hade börjat växa fram i Tyskland. Dessutom hade han alltid fascinerats av den tyska impressionismen. Tillsammans med sin producent Tony Visconti relokaliserade han mot slutet av 1976 till Hansa-studion i Berlin. Med följde också Brian Eno, som hjälpte Bowie att hitta det sound som han letade efter. Det färdiga albumet refuserades först av Bowies skivbolag RCA Records. De skrev honom ett brev i vilket de uppmanade honom att göra ett album som 1975 års Young Americans i stället. Bowie struntade i uppmaningen, men hängde upp brevet på väggen i sitt hem som ett kul minne.

För att vara ett experimentellt album kom Low att sälja oväntat bra. Den udda förstasingeln ”Sound And Vision” blev t.o.m. en mindre hit. Men den som väntade på att Bowie skulle ge sig ut och turnera på låtarna väntade förgäves. Han gav sig i stället tillbaka in i studion och spelade in uppföljaren Heroes.

Bästa spår: 05. Always Crashing In The Same Car

David Bowie – Pinups (1973)

Inte ens David Bowie gjorde allting rätt på 70-talet. Efter den enorma succén med Ziggy Stardust kände han väl att han ville ”ge någonting tillbaka” och bestämde sig för att spela in denna samling covers på låtar som han själv hade inspirerats av och inte tyckte hade fått den uppmärksamhet som de förtjänade. Det är m.a.o. en del ganska obskyra låtval på Pinups. The Easybeats ”Friday On My Mind” är ett, The Mojos ”Everything’s Alright” är ett annat. Bowie backas av ett delvis nytt band, men den lysande gitarristen Mick Ronson är kvar. Det hjälper dock föga. Inte ens han kan få de dessa loja tolkningar på redan från början ganska intetsägande kompositioner att låta särskilt inspirerade.

Bowie hade tidigare spelat in musik både i Storbritannien och i USA, men Pinups var hans första skiva att spelas in i Frankrike, närmare bestämt på slottet Chateu d’Heroiville utanför Paris. Ett starkt bidragande skäl till detta ska ha varit det rent ekonomiska. Genom att spela in plattan i Frankrike slapp nämligen Bowie att betala brittisk skatt på royalty-intäkterna från albumet.

Bästa spår: 08. Sorrow

David Bowie – Diamond Dogs (1974)

Så som samhällsklimatet är för tillfället kan det väl vara på sin plats med ett dystopiskt album? I det syntiga introt till David Bowies Diamond Dogs sätter han ord på en mörk framtidsvision där tillvaron präglas av elände och misär. Lik ligger ruttnande i drivor och råttor stora som katter stryker runt på gatorna. Något Corona-virus nämner han visserligen inget om, men det är illa nog ändå.

När Bowie gjorde Diamond Dogs ville han bryta sig loss ifrån Ziggy Stardust-eran. Han kände att han kreativt hade uttömt glamrocken, och vid det här laget var han dessutom ganska trött på sitt band. Vad bandet anbelangar var känslorna ömsesidiga. De hade tröttnat på honom också. Bl.a. tyckte de att han betalade för dåligt, något som de inte hann ta upp med honom innan han plötsligt och oväntat deklarerade bandets upplösning vid konserten på Hammersmith Odeon den 3:e juli 1973. Man kan föreställa sig att de blev ganska snopna.

Diamond Dogs kretsar löst kring George Orwells berömda bok ”1984”. Från början hade Bowie tänkt att göra någon slags musikal av Orwells klassiker, men författaren ville inte ge honom rättigheterna till detta. Diamond Dogs innehåller några av Bowies starkaste låtar. Trots det tillhör albumet de svagare från hans 70-talskatalog, vilket säger en hel del om hur makalöst bra han var under det här decenniet.

Bästa spår: 06. Rebel Rebel

David Bowie – Let’s Dance (1983)

80-talet var som en kreativ baksmälla för David Bowie, som under 70-talet hade radat upp det ena mästerverket efter det andra. Det nya decenniet inleddes förvisso föredömligt med Scary Monsters, men sedan var det som om luften gick ur en ballong. 1983 års Let’s Dance var en medioker röra av post-disco och dance-pop. Bortom några fenomenala singlar fanns här inte mycket att glädjas åt. Betänker man dessutom att en av singlarna – dessutom den bästa av dem (”China Girl”) – var en nyinspelning av en låt som han hade spelat in sex år tidigare med Iggy Pop, börjar man inse att Bowies låtgruva började sina vid den här perioden.

Paradoxalt nog blev David Bowie större än någonsin med Let’s Dance. Såväl titelspåret som ”China Girl” blev jättehits och albumet hans bäst säljande under hela karriären. Senare skulle han komma att erkänna att den enorma framgången satte griller i huvudet på honom som gjorde det svårt att skriva musik så naturligt som han hade kunnat göra tidigare. Det skulle dröja ända in på 90-talet innan Bowie hittade tillbaka till formen igen.

Bästa spår: 02. China Girl

David Bowie – Station To Station (1976)

David Bowie påstod någon gång att han inte kunde komma ihåg ett skvatt ifrån skapandet av Station To Station. Det enda han visste var att skivan spelades in i Los Angeles, men det menade han att han bara hade koll på eftersom att han hade läst det i efterhand.

Station To Station skapades under kulmen av Bowies drogmissbruk. Hans favoritdrog var kokain, men han lär ha stoppat i sig det mesta. Enligt en skröna levde han på en diet bestånde av kokain, mjölk och paprika. Även om det kanske inte är helt sanningsenligt så dalade i alla fall hans vikt kraftigt under den här perioden. Bowies uppträdande blev även allt mer bisarrt. Han fördjupade sig i judisk ockultism och uppträdde excentriskt (t.o.m. för att vara Bowie) i offentliga sammanhang. I en känd intervju uttryckte han beundran för Hitler och kallade Führern för ”den första rockstjärnan”. Det förefaller förstås taktlöst, men man ska även ha klart för sig att han delvis agerade utifrån den osympatiska karaktären ”The Thin White Duke”, som han skapade och spelade inför Station To Station. Men hans beteende var otvivelaktigt även ett uttryck för hans allt mer tilltagande psykos. Bowie medgav långt senare att han mådde oerhört dåligt under den här tiden.

Station To Station formades ur Bowies drogalstrade vanvett. Det är ett märkligt och maniskt verk, men också väldigt fängslande. Öppningsspåret är en av hans absolut allra bästa låtar. Bowie refererade en gång till Station To Station som ”ett rop på hjälp”. Och det är precis vad det låter som.

Bästa spår: 01. Station To Station