Daniel Romano – How Ill Thy World Is Ordered (2020)

Jag har väl inte direkt stuckit under stolen med att denna kanadensare är en av mina absoluta favoritartister i nuläget. Allra bäst gillade jag egentligen hans mer klassiska country-period, men inte-alls-countryaktiga 2017 års Modern Pressure är hans klart bästa album – och var ett konstnärligt styrkebesked. Nya How Ill Thy World Is Ordered är en naturlig fortsättning på Modern Pressure och den än mer utspejsade Finally Free som kom härom året. På nya plattan driver Romano sitt sound än längre ifrån countryn, men står ändå tryggt kvar med båda fötterna i bekanta ljudlandskap från förr. How Ill Thy World Is Ordered låter analogt, äkta och väldigt retro. En väl inkörd blåssektion gör Romano sällskap på elva välskrivna låtar som alla lika gärna kunde ha serverats oss 1974. Albumet fångades i studion enligt några enkla men effektiva regler: För det första skulle låtarna spelas in i samma ordning som de påträffas på det färdiga albumet, för det andra tilläts max tre tagningar per låt och för det tredje fick inga överdubbningar göras. Den typen av inspelningsfilosofi har förstås goda förutsättningar att leda till ett slutresultat som andas spontanitet och energi (vilket How Ill Thy World Is Ordered också gör), men för den löjligt kreativa Daniel Romano är kanske upplägget ett rent måste för att han ska hinna med allt som han företar sig? How Ill Thy World Is Ordered är denna rastlösa kanadensares nionde(!) album bara i år. Dock är det bara det andra att släppas ”officiellt” och på fysisk cd. Mycket av Romanos material släpps annars under begränsad tid på Bandcamp och liknande.

Bästa spår: 03. Green Eye-Shade

Daniel Romano – Modern Pressure (2017)

Daniel Romano har en särskild relation till Sverige och Värmland. Hans bästa skiva Modern Pressure spelade han in själv i en liten stuga utanför Karlstad som han fick låna av klubbarrangören Roya Sarvestani. Han återgäldade tjänsten genom att skriva tredjespåret ”Roya” om och till henne.

Modern Pressure är något steg ifrån den renodlade country som Romano har ägnat sig åt på sina tidigare plattor. Soundet är mer moget och humorn ges inte utrymme på samma sätt som innan. Det är ett mycket starkt album. Snudd på fem stjärnor!

Bästa spår: 02. Modern Pressure

Daniel Romano – Daniel Romano’s Outfit: ”Okay Wow” (Live) (2020)

Vilket existensberättigande har egentligen livealbumet 2020? Inget alls, om ni frågar mig. I en tid när man inte ens behöver vara på samma kontinent för att följa sin favoritartists liveframföranden i realtid via Periscope eller Instagram känns det sådär intressant att insupa gamla studiopolerade liveversioner från härom året. Men att det var på ett annat sätt innan Internet och innan alla band turnerade för jämnan kors och tvärs över jordklotet förstår man ju.

Med det sagt är det förstås ändå sjävklart att Daniel Romano vill ge ut ett livealbum. Denna kanadensiska singer-songwriter är liksom själva definitionen av retro. I det sena 60-, tidiga 70-tal som all hans musik stammar från fanns det inte en artist med självrespekt som inte hade minst ett livealbum på sitt bälte. Daniel Romano vill inte vara sämre.

Nu råkar jag verkligen gilla Daniel Romano, så jag går ändå in i Okay Wow med en välvillig inställning. Jag har även sett Romano live flera gånger och håller de konserterna högt bland mina konsertminnen. Men Okay Wow lyfter inte. Alls. Och jag stör mig på om-arrangemangen av de många redan felfria låtarna.

Nej, jag lägger det här livealbumet till handlingarna och inväntar med spänning hans nästa studioalbum med nytt material.

Bästa spår: 13. Modern Pressure

Daniel Romano – Come Cry With Me (2013)

Jag blev helt såld på Romano när jag såg honom första gången på Pustervik för några år sedan. Det var en sån där konsert som man lämnade med lusten att säga upp sig från jobbet, dra på sig bootsen och cowboyhatten och ge sig iväg med första bästa tåg för att leva ett kringströvande bohemliv med gitarren över ryggen.

Det är ett bra betyg på en konsert.

Jag har sett honom live tre gånger till efter det, och fått samma känsla i kroppen varje gång. Sagt upp mig från jobbet har jag dock inte gjort ännu. Och egentligen är det nog lika bra det…

När man ger sig in på ett projekt som går ut på att skriva om en skiva varje dag får man försöka ha lite is i magen så att man inte slösar bort alla sina favoriter på en gång. Men nu kan jag inte hålla mig längre. Det är dags att ge Daniel Romano ett omnämnande, och jag väljer att göra det med detta, hans tredje album; countryalbumet Come Cry With Me. ”Ett countryalbum?” kanske ni tänker. Men som denna kanadensare gör country! Romano går all in; drar på sig hatten, bootsen och paljettjackan – och axlar rollen av den ensamma cowboyen som om han vore född på en hästrygg. Med smålustiga texter som i ”Two Pillow Sleeper” eller ”I’m Not Crying Over You” hade det ironiska inslaget (för det finns självklart en stor portion sådant) riskerat välta över hela projektet till dålig buskis, om det inte vore för att Daniel Romano är en fantastisk låtskrivare och en innerlig framförare. När han sjunger att han måste sova med två kuddar för att den ena blir så blöt av alla hans hjärtesorgstårar tror man honom helt enkelt.

Come Cry With Me är ett riktigt bra album, men det är inte Daniel Romanos bästa. Det väljer jag att hålla på ett litet tag till…

Bästa Spår: 05. He Lets Her Memory Go (Wild)