Damien Rice – O (2003)

Jag minns att någon skitnödig recensent gav O det nedvärderande epitetet ”varuhusbakgrundsmusik” när det kom. Och det stämmer förvisso att Damien Rice lågmälda melankolipop kom att utgöra bakgrundsbruset i mängder av varuhus världen över under det tidiga tvåtusentalet. Men det beror helt enkelt på att O utgör ett av de där exemplen när det kommersiellt gångbara och lättlyssnade går hand i hand med den konstärliga ambitionen. O är inte skrivet för att bli en hit. Det blev en hit bara för att det är så jäkla bra.

Irländaren Damien Rice skrev låtarna till O under några års kringflackande liv runt Europa. Han spelade in albumet i sin hemstudio som han kunde bygga med hjälp av ett lån på 500 pund från sin far. Efter att O släppts i Storbritannien 2002 gavs det året efter ut även internationellt på det då nystartade indie-skivbolaget Vector. Rice ville inte signa till ett stort skivbolag eftersom han var rädd för att han då skulle behöva kompromissa med sin musik.

Damien Rice har inte skämt bort oss med särskilt många releaser sedan O kom för nästan tjugo år sedan. Kanske beror det på att han har svårt att toppa detta debutmästerverk?

Bästa spår: 03. The Blower’s Daughter