Crosby, Stills & Nash – Crosby, Stills & Nash (1969)

En vacker dag 1969 promenerade herrarna David Crosby, Stephen Stills och Graham Nash förbi ett övergivet hus i West Hollywood. På husets veranda stod en gammal sliten soffa. De tänkte direkt att ett porträtt av de tre sittandes på soffan vore en perfekt bild för omslaget till debut-LP:n som de just då höll på att jobba med. De kallade in sin kompis – fotografen Henry Diltz – för att knäppa bilden. Bara några dagar senare bestämmer de sig dock för att kalla bandet ”Crosby, Stills & Nash” i stället för ”Nash, Stills & Crosby” (som de från vänster till höger sitter som på bilden). Men när de kommer tillbaka till huset för att ta kortet på nytt visar det sig att huset är rivet och allt som är kvar är en timmerhög.

Inte för att det har någon egentlig betydelse, men historien ovan är anledningen till att trion sitter i fel ordning i förhållande till albumtiteln på omslaget till debutskivan Crosby, Stills & Nash.

Crosby, Stills & Nash debutalbum är den enda relevanta skivan med bandet. Man kan egentligen nöja sig med att lyssna på den, och strunta i deras drygt tio andra. Albumet kom ut i maj 1969 och genererade två hitsinglar; ”Suite: Judy Blue Eyes” och ”Marrakesh Express”. Den första skrev Stephen Stills om sin romans med sångerskan Judy Collins, och den andra inspirerades Graham Nash att skriva efter att han besökt Marocko och åkt tåg mellan Casablanca och Marrakesh.

Jag köpte Crosby, Stills & Nash på cd någon gång kring millennieskiftet. Det är en helt OK folk-skiva tycker jag, även om jag aldrig riktigt fastnade för den. Det gjorde nog inte Iggy Pop heller. 2003 kallade han ”Marrakesh Express” för ”den sämsta låten som någonsin skrivits”.

Bästa spår: 02. Marrakesh Express

Crosby, Stills & Nash – Live It Up (1990)

När vi ändå är inne på temat skivomslag måst vi ju ägna en liten stund åt ett riktigt ohyggligt ett också. Crosby, Stills & Nash tionde album pryds av en bild på jorden sedd från månen, med grillkorvar spetsade på telefonstolpar som några tekniker klättrar uppför i förgrunden. Det är ett album som ofta rankas högt i olika ”fulaste skivomslaget”-omröstningar. Och det kan man ju förstå. Man undrar liksom vad de tänkte på.

Tyvärr för Crosby, Stills & Nash del är musiken på Live It Up nästan lika bedrövlig som omslaget. Trions bottenlösa fantasilöshet drev dem till att konsultera proffslåtskrivare för att få fart på låtsnickeriet. Ändå är inget av de tio spåren bättre än mediokert, och idag låter de till råga på allt oerhört daterade i sin smaklösa 80-talsproduktion. Men det finns självklart de som påstår sig gilla det. Legendproducenten Rick Rubin ska i ett förvirrat ögonblick ha refererat till Live It Up som en av trions starkaste plattor.

Själv håller jag Crosby, Stills & Nash som ett av rockhistoriens mest överskattade band. Något bättre blev de under de korta perioder som Neil Young förstärkte lineupen, men ändå inte tillräckligt för att bli intressant.

Bästa spår: 04. Haven’t We Lost Enough