Bryan Adams – So Far So Good (1993)

När jag var elva tyckte jag att Bryan Adams var världens mest begåvade artist. Han gjorde grymma låtar och hade en bra sångröst. Dessutom hade han en fräck frisyr som man gärna ville efterlikna. Den där sidokammade uppåt-luggen är väl ungefär samma stil som jag kör än idag. Men sannolikt säger det mer om min egen trendkänslighet än om frisyrens nutida trendriktighet.

So Far So Good var en av de första skivorna som jag hade på cd. Det är ett greatest hits-album på vilket ”Please Forgive Me” var den enda nya låten. Den släpptes som singel i samband med albumsläppet och blev förstås en hit, likt allt annat Adams släppte vid den här tiden i sin karriär. I låtens refräng ber Adams sin käresta om förlåtelse för att han inte kan sluta älska henne. Den sortens smäktande kärleksförklaring representerar ganska väl den verkshöjd som denna mjukrockande kanadensare generellt jobbar på. De himlastormande kärleksballaderna avlöser varandra med en sådan frenetiskt intensitet att man undrar hur någon vid sina sinnens fulla bruk skulle orka vara i en relation med denna über-romantiska fåntratt. Undantaget heter väl då ”Summer Of 69”, som ju faktiskt ändå är en hyfsat bra låt. Men är det inte lite konstigt att han påstår sig ha spelat i ett band och att en av hans bandkompisar gifte sig 1969? Bryan Adams var tio år gammal då.

So Far So Good finns tydligen inte på Spotify, så jag lade upp en annan av Adams greatest hits-samlingar i stället. Det är ungefär samma låtar på ändå, och i den mån det skiljer sig så låter ju låtarna ändå ungefär likadant.

Bästa spår: Summer Of ’69