Bruce Springsteen – Nebraska (1982)

1982 hade Bruce Springsteen tröttnat på att ständigt behöva förklara för kollegorna i The E Street Band hur hans låtar skulle spelas. Den gamla kassettbandspelare som han hade använt sig av i många år hade gjort sitt. Han bestämmer sig för att inhandla en portabel inspelningsstudio i syfte att bättre och snabbare kunna illustrera sina visioner för dem. Rak i ryggen stövlar Springsteen in i en av New Yerseys många musikaffärer och lämnar butiken en stund senare med en toppmodern 4-spårs portastudio under armen. Väl hemma kliar han sig i huvudet en stund, och ringer sedan upp sin gitarrtekniker Mike Batlan, som får komma över och hjälpa honom att rigga upp den nya apparaten inne i bossens sovrum. Därefter trycker Springsteen på REC och spelar på studs in femton nya låtar som han nyligen skrivit. Allt händer under en och samma dag: den 3:e januari 1982.

De demo-inspelningar som Springsteen fångade på band den dagen är samma inspelningar som nio månader senare kom att släppas som Nebraska. Det gjordes några försök att stöpa om låtarna i full bandmundering, men både Springsteen och E Street Band landade snart i att dessa sombra kompositioner inte klädde något vidare i rockorkesterskruden. Sedan dess är varje Springsteen-fantasts våta dröm att lägga vantarna på den elektriska version av Nebraska som enligt ryktet ska finnas undangömd någonstans.

Nebraska är mitt favoritalbum av Springsteen. De tio avskalade och uppgivna spåren beskriver alla marginaliserade människors olika tragiska livsöden, det ena eländigare än det andra. Låtarna är nästan som egna små noveller. Av en av låtarna gjordes t.o.m. film. Sean Penns regidebut ”The Indian Runner” från 1991 baserades på texten till ”Highway Patrolman”. En ung Viggo Mortenson spelar olyckskorpen Frank; Joes bror som hela tiden hamnar i trubbel.

Bästa spår: 05. Highway Patrolman

Bruce Springsteen – Born In The U.S.A. (1984)

Trots att Ronald Reagan sedan länge är död (2004), hånas fortfarande han och hans anhängare titt som tätt för att de för fulla halsar sjöng med till låten ”Born In The U.S.A.” på något republikanskt konvent, i tron att den var någon slags patriotisk hyllningshymn till ”the US and A”.

Men egentligen var det väl inte det särskilt konstigt att de gjorde det? Lagom till Born In The U.S.A.-plattan hade ju bossen antagit skepnaden av någon slags amerikansk Hercules. Han hade tränat upp musklerna i fin strandraggarform, hade perfekt solbränna och poserade med The Star Spangled Banner både på skivomslaget och i musikvideon till titelspåret. Visst att texten i verserna utgör ganska uppenbara ledtrådar på att det inte rör sig om någon lovsång till Amerika. Men den typen av människor som besöker republikanska konvent är nog i allmänhet inte de som sitter och analyserar låttexter. Särskilt inte texterna i verserna. De finns ju bara där för att man ska komma till refrängen.

Bombastiska Born In The U.S.A. följde upp lågmälda Nebraska, men skivorna spelades faktiskt in mer eller mindre parallellt. Springsteen övervägde t.o.m. under en tid att ge ut alltihopa i ett dubbelalbum. Bossen skrev bulkvis med låtar under de här åren. Till Born In The U.S.A.-sessionerna ryktas om att det fanns runt ett åttiotal låtar att välja bland. Men producenten Jon Landau tyckte ändå att det saknades en hitsingel. Springsteen, smått förnärmad, svarade Landau att ”då kan du skriva den själv”. Bossen samlade sig dock, gick hem och komponerade ihop ”Dancing In The Dark” senare samma kväll. Landau höll käften efter det.

Videon till ”Dancing In The Dark” innehåller för övrigt en mycket ung Courtney Cox (alltså ”Vänner”-Monica). Hon är tjejen som bjuds upp att dansa med Springsteen på scenen. Det blev starten på Cox Hollywoodkarriär och landade henne snart en roll i den inte fullt lika minnesvärda (och kortlivade) tv-serien ”Misfits Of Science”, i vilken hon spelade en tonårig superhjältinna med telekinetiska krafter.

Bästa spår: 06. I’m On Fire

Bruce Springsteen – The River (1980)

Tack vare min mammas vinylsamling blev jag tidigt exponerad för The River. Titelspåret lyssnade jag i princip sönder. Skulle man lägga den skivan och det spåret på spelaren idag skulle man nog bara höra knaster. Jag tyckte (och tycker) att den låten var helt fantastisk.

Självklart var jag också nyfiken på vad ”The River” egentligen handlade om. Det här var långt innan internet, och på den tiden (det glada nittiotalet) var tolvåringar inte lika haja på engelska som de är idag. Jag minns att jag satt med en engelsk-svensk ordbok från 70-talet i knät och försökte översätta texten. Det mesta lyckades jag klura ut. Men ett stycke förbryllade mig:

"We went down to the courthouse
And the judge put it all to rest
No wedding day smiles no walk down the aisle
No flowers no wedding dress"

I min gamla ordbok översattes ordet ”aisle” till ”flygplansgång” – alltså mittgången i ett flygplan (vilket det givetvis också betyder, men inte i det här sammanhanget). Jag kunde inte för mitt liv begripa varför Bruce Springsteen skulle gå nerför en flygplansgång eller varför han var så bestört över att han inte fick göra detta. Vad de hade i tingsrätten att göra förstod jag förresten inte heller. Hade han begått något brott?

Hur som helst.

The River var Springsteens första (och hittills enda) dubbelalbum. Under den här perioden var han oerhört kreativ och spottade ur sig några av sina bästa skivor under loppet av bara några år. Jag kan inte på rak arm påminna mig något dubbelalbum som inte hade varit bättre nedkortat till enkelalbum, och det gäller väl i detta fallet också. Men precis som att man inte jämför tiderna mellan de som springer 100 meter och de som springer 400 meter får man nog betrakta enkel- och dubbelalbum som lite av två olika grenar.

Jag gillar The River för vad det är, men det går inte att komma ifrån att det är en ojämn lyssning. Till skillnad från resten av svenska folket har jag aldrig varit superförtjust i den där publikfriande blåsorkester-gladrocken som bossen envisas med att återvända till (typ ”Ramrod”, ”Cadillac Ranch”, ”I’m A Rocker”). Men när det blir mer allvar och nerv som i ”Point Blank”, ”Independence Day” eller titelspåret är det förstås ingenting mindre än magnifikt.

Kul kuriosa: ”Hungry Heart” skrev Springsteen egentligen för The Ramones, men hans manager och producent Jon Landau övertygade honom att behålla den själv. Landau var trött på att se Springsteen-skrivna låtar bli hittar för andra i stället för för honom själv. Det hade tidigare hade hänt med bl.a. ”Because The Night” (Patti Smith) och ”Blinded By The Light” (Manfred Mann’s Earth Band).

Bästa spår: Det blir väl bara fånigt att påstå att det skulle vara något annat än The River va?