Bob Dylan – Self Portrait (1970)

Bob Dylan rivstartade 70-talet med sitt dittills sämsta bidrag till musikhistorien. Self Portrait består ungefär till hälften av dåliga covers och till andra hälften av mycket undermåliga egna kompositioner. I efterhand har Dylan själv kallat albumet för ”ett skämt”. I en intervju med Rollingstones Kurt Loder 1984 förklarade han att enda anledningen till att han valde att göra ett dubbelalbum av eländet var att det ändå inte hade hållit måttet som ett enkelalbum: ”Då hade det verkligen blivit dåligt”, menade han; ”Om man ändå tänker lägga på en massa skräp kan man ju lika gärna ladda upp med det ordentligt”.

Å andra sidan har Dylan även sagt om Self Portrait att det ”finns en jäkla massa bra musik där på”. Det lilla han har yttrat om skivan på mer sentida dagar har dock tenderat att vara mer åt det negativa hållet. Många har gjort tolkningen att Dylan gjorde Self Portrait dåligt med mening, helt enkelt för att slippa all den hype som fanns kring hans person vid den här tiden. Dylan var trött på att ständigt omnämnas som någon slags profet som skulle vara talesman för sin generation.

Man vet aldrig riktigt med Dylan.

Bästa spår: 23. Wigwam

Bob Dylan – Desire (1976)

Bob Dylans sjuttonde album är han sista riktigt stora. Efter detta har vi fått hålla till godo med lösryckta stunder av briljans, men Desire är genialt från början till slut.

Desire följde upp det mycket personliga skilsmässoalbumet Blood On The Tracks, och utgör på sätt och vis en kontrast gentemot detta. Efter att mest ha sjungit om sig själv och sina egna bekymmer på Blood On The Tracks så tacklar Dylan åter sociala ämnen på Desire. Öppningsspåret ”Hurricane” handlar t.ex. om den svarta boxaren Rubin ”Hurricane” Carter, som på tvivelaktiga grunder dömdes till fängelse för mord. Dylan besökte Carter i hans cell i fängelset i New Jersey, och fastnade för hans livsöde. Carter kom att frias från brotten till slut, men det skulle komma att dröja ytterligare nio år efter det att Desire hade släppts.

I ”Joey” sjunger Dylan om New York-gangstern Joey Gallo. I låten beskrivs Gallo som något av en välmenande gangster som varken gillade vapen eller våld. Porträttet är kanske lite väl romantiserande ifrån Dylans sida. Gallo var långt ifrån någon duvunge. Han spenderade många år av sitt liv i fängelse, och även om inget av dem var för mord misstänktes han ändå för att ha legat bakom flera mord i New Yorks under värld.

Desire avslutas trots allt med en av Dylans kanske mest personliga låtar i hela karriären: ”Sara” är ett tragiskt och vackert bokslut över ett döende förhållande. Enligt myten stod Dylans fru Sara och lyssnade från andra sidan glaset i studion medan han spelade in den. ”This one’s for you” ska Dylan ha sagt och sedan bara börjat spela.

Desire skapades till största del under en paus i Dylans berömda Rolling Thunder Revue-turné. Alla låtarna utom två skrev han tillsammans med Jacques Levy, som han hade träffat några år tidigare via The Byrds Roger McGuinn. Samarbetet med Levy innebar första gången som Dylan tog hjälp av en medförfattare till texterna.

Bästa spår: 09. Sara

Bob Dylan – Knocked Out Loaded (1986)

Det är svårt att tänka sig ett mer schizofrent album än Dylans Knocked Out Loaded. Skivan var bara ett av många magplask som Dylan låga bakom under sitt inspirationslösa 80-tal. På Knocked Out Loaded serveras vi den ena usla kompositionen efter den andra. Man kan inte låta bli att häpnas över att detta hobbybygge kommer ifrån samma man som gav oss mästerverk som Blood On The Tracks och Desire. …Men plötsligt. .. Efter fem bottennapp på raken kommer så det magiska elva minuter långa eposet ”Brownsville Girl”. Det är faktiskt en fullkomligt fantastisk låt. Den lite jobbiga 80-talsproduktionen till trots hör den lätt till Dylans bästa någonsin.

I övrigt finns det egentligen inte mycket värt att nämna om Knocked Out Loaded. Dylan beskrev själv i sina memoarer hur tömd på inspiration och skapandelust han var under de här åren. En nyfunnen vänskap i Tom Petty skulle så sakteliga hjälpa honom tillbaka på banan igen. De gav sig ut på en gemensam turné och startade ett par år senare supergruppen Traveling Wilburys tillsammans med Roy Orbison, Jeff Lynne och George Harrison.

Bästa spår: 06. Brownsville Girl

Bob Dylan – Highway 61 Revisited (1965)

Den 25:e juli 1965 kliver en 24 år gammal Bob Dylan upp på scenen på Newport Folk Festival på Rhode Island. De förväntansfulla festivalbesökarna gnuggar händerna av förtjusning. Äntligen kommer han. Festivalens stora behållning! Vilken av alla sina trevliga akustiska folk-sånger ska han öppna med den här gången? ”Blowin’ In The Wind”? ”Chimes Of Freedom”? …Eller kanske ”The Times They Are-A-Changin'”? Döm om deras förvåning när Dylan dyker upp tillsammans med ett helt band, pluggar in en elgitarr i förstärkaren och vrider upp volymratten till max för att därefter börja spela sin nya brötiga singel ”Like A Rolling Stone”. Publiken vet först inte vad de ska tro. Vad i hela världen är det här? Det låter ju förfärligt. Ett sånt oväsen! Några låtar senare lämnar Dylan scenen till en kakafoni av busvisslingar och burop. Men Dylan ångrar ingenting. Han har lämnat folk-musiken bakom sig och kommer fr.o.m. nu att ägna sig åt att spela rock n’ roll. Och han nöjer sig inte med det. Han kommer dessutom att bli en av de mest tongivande nyckelpersonerna i formandet av hela genren.

Så här nästan 60 år senare kan det vara svårt att förstå varför Dylans fans förfärades så över att han började lira elgitarr. Det man behöver komma ihåg är Dylan hade gjort sig ett namn som en viktig folk-sångare och som en som stod på barrikaderna i olika social justice-frågor. Rock n’ roll betraktades vid den här tidpunkten som någonting ytligt, lättillgängligt och kommersiellt. Det var helt enkelt ingenting som Dylans fans – som antagligen såg sig som i allmänhet mer intellektuella än de flesta andra – ville förknippas med. En modern motsvarighet skulle kunna vara om kritiker-ansedda Radiohead plötsligt bestämde sig för att börja göra europop tillsammans med E-Type.

Highway 61 Revisited släpptes en dryg månad efter att den berömda konserten på Newport Folk Festival hade gått av stapeln. Albumets titel är en nickning till bluesen och dess betydelse för Dylan. Den kända motorvägen löper nämligen längs musikgenrens geografiska ursprung i Mississippi och New Orleans. Dylan fick dock kämpa för att verkligen få lov att kalla plattan Highway 61 Revisited. De flesta på hans skivbolag Columbia tyckte att det var ett idiotiskt namn på en skiva.

Detta var det första Dylan-album som jag införskaffade mig. Det majestätiska sistaspåret ”Desolation Row” ensamt ger i princip bra valuta för pengarna. Men det är en fantastisk skiva rakt igenom.

Bästa spår: 09. Desolation Row

Bob Dylan – Rough And Rowdy Ways (2020)

En gång i tiden var han mer relevant än någon annan. Sin generations stora poet. Hans låtar byggde lika mycket på geniala melodier som på sylvass och aktuell samhällskritik. Men 2020 är det ungefär tre decennier sedan som han senast släppte en riktigt bra låt (”Brownsville Girl”), och han ägnar sig numera åt sövande gubb-blues kring ämnesval så rykande heta som ett över 50 år gammalt presidentmord. Eftersom Bob Dylan uppnått status som fridlyst mot negativ kritik hyllas förstås ändå nya Rough And Rowdy Ways unisont bland musikjournalisterna som ännu ett mästerverk. Ur Dylans mer sentida katalog är det väl i princip bara mega-bottennappet Christmas In The Heart som inte blivit upphöjt till skyarna som briljant, men musikkritikerna kände sig då i stället tvungna att ursäkta det hela med att Dylan säkert inte menat allvar med plattan.

Jag har svårt att uppbåda något större engagemang för Rough And Rowdy Ways. Jag tycker att det är både medelmåttigt och segdraget. Men jag får erkänna att ”Key West (Philosopher Pirate)” faktiskt är en riktig fullträff.

Bästa spår: 09. Key West (Philosopher Pirate)

Bob Dylan – Blood On The Tracks (1975)

Musik med politisk slagsida i all ära. Men jag tenderar att uppskatta de konstverk som är skapade ur det personliga lidandet bäst. Bob Dylan utgör inget undantag. Visst är hans protestsånger från 60-talet fantastiska, men det är de gripande låtarna om trasig kärlek från Blood On The Tracks som verkligen kryper in under skinnet på en.

1974 hänger Bob Dylans äktenskap med Sara Dylan på en skör tråd. Att Bob då börjar vänstra med en kvinna på sitt skivbolag var sannolikt inte den injektion som relationen behövde. Bob tar dessutom med sig nämnda kvinna till konstnären Norman Raebans gård, där han – förutom att lära sig måla – skriver lejonparten av låtarna till vad som skulle komma att bli Blood On The Tracks; hans femtonde studioalbum. Blood On The Tracks släpps i januari 1975 och två år senare skiljer sig Bob och Sara.

Till en början tänkte sig Dylan att Blood On The Tracks skulle bli en elektrisk rock n’ roll-historia ungefär i stil med Highway 61 Revisited. Men efter några fiaskoartade inledande sessioner med Mike Bloomfield, som hade spelat lead-gitarr på Highway 61, gav Dylan upp idén och riktade i stället in sig på ett mer akustiskt sound. Slutresultatet spelades in i New York respektive Minneapolis under några kreativa dagar i september och december 1974.

Att Blood On The Tracks handlar om Dylans sönderfallande äktenskap har kommit bli en vedertagen sanning, trots att Dylan själv ivrigt hävdat motsatsen genom åren. I sin självbiografi påstår han att hela skivan egentligen bygger på några obskyra noveller av den ryska författaren Anton Chekhov. Det förekommer dock väl många textmässiga paralleller med skeenden i hans eget liv kring den här perioden för att det hela ska vara en slump. Och det talar inte heller för Dylans case att hans egen son ogiltigförklarat hans bortförklaringar: ”När jag lyssnar på ”Subterranean Homesick Blues” rockar jag med precis som vem som helst”, sa Jacob Dylan till Michael Gray 2006; ”men när jag lyssnar på Blood On The Tracks, då är det mina föräldrar det handlar om”.

Bästa spår: 08. If You See Her, Say Hello

Bob Dylan – Blonde On Blonde (1966)

För en studiomusiker i Nashville 1965 var ett gig för Bob Dylan ett sällsynt bra gig. Vid det här laget var Dylan var så högt aktad hos sitt skivbolag att de inte bekymrade sig över merkostnader för eventuella musiker som bara satt och drällde i studion. För keyboardisten Al Kooper, som ändå var van vid det erkänt kostnadsmedvetna klimatet i Nashvilles musikindustri, framstod upplevelsen som smått bisarr: ”Det fanns dagar när vi bara satt och väntade i sex timmar medan han jobbade på texterna”, berättade han. I en intervju 1968 beskriver Dylan själv hur inspelningen av legendariska Blonde On Blonde gick till: ”Musikerna satt och spelade kort medan jag skrev en låt. Vi spelade in den och sedan fortsatte de att spela kort.”

Blonde On Blonde var Dylans sjunde album och det första att spelas in i countryns huvudstad Nashville. Det är dock inte mycket country över Blonde On Blonde. Det är mer av ett rock och blues-album egentligen. Dylan hamnade i Nashville på inrådan av sin producent Bob Johnston, som sedan tidigare hade god erfarenhet av studiomusikernas professionalitet i staden, och som hade uppmärksammat Dylans missnöje över resultatet från de inledande inspelningssessionerna i New York. Johnston menade att den avgörande skillnaden mellan New York och Nashville var att i Nashville improviserade musikerna, medan de i New York mest spelade det som man sa åt dem att spela. Det förstnämnda passade Dylans spontana approach till skapandeprocessen bättre.

Blonde On Blonde spelades in under två ganska korta vändor i Nashville. Själv blev Dylan mycket tillfreds med albumet. Han har omnämnt det som det album vars sound kom allra närmast att efterlikna den ljudbild som han hade föreställt sig i sitt eget huvud.

Kul kuriosa: Vem tror ni jobbade som vaktmästare i studion medans Bob Dylan spelade in Blonde On Blonde om inte en ung Kris Kristofferson? Han gick där och tömde papperskorgar och skruvade upp hyllor samtidigt som han mäkta imponerad bevittnade Dylan skapa sitt mästerverk. Kristofferson vågade aldrig prata med Dylan, men kom i alla fall att växla några ord med Dylans fru. Senare skulle Kristofferson få till en inte helt oäven musikkarriär själv.

Bästa spår: 06. Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again

Bob Dylan – Slow Train Coming (1979)

När Dylan-frälsta vill omvända Dylan-skeptiker är det sällan trilogin av skivor som inleddes med Slow Train Coming som de viftar med (eller Michael Bolton-samarbetet -91 heller för den delen). Slow Train Coming utgör nämligen startskottet på det som har kommit att bli känt som Dylans kristna period. Låtarna från denna tid kretsar nästan samtliga kring teman om kristen andlighet och tro och referenser till bibeln är flitigt förekommande. Perioden betraktas ofta som Dylans kreativa lågvattenmärke.

Slow Train Coming görs Dylan sällskap av Mark Knopler (gitarr) och Pick Withers (trummor) från Dire Straits. Tillsammans har de skapat en skiva som är lite sådär, kan man säga. Även om man helt väljer att bortse från temat och har den mest välvilliga inställningen till Dylan är det svårt att inbilla sig att man hittar någonting tillnärmelsevis lika inspirerat som, säg ”Changing Of The Guards”, från plattan innan denna.

Vid tidpunkten fanns det de som tvivlade på uppriktigheten i Dylans predikande. Det insinuerades (mer eller mindre explicit) att Dylan vände sig mot den kristna marknaden mest för pengarnas skull. Keith Richards hänvisade t.ex. till Dylan som ”profitens profet” vid något tillfälle. Och visserligen blev Slow Train Coming framgångsrikt (det sålde bättre än både Blood On The Tracks och Blonde On Blonde). Men sanningen är den att det inte fanns mycket till kristen marknad för rockmusik innan den i princip skapades av Slow Train Coming.

För en del har Slow Train Coming säkert funkat som en gateway in i mer intressanta delar av Dylans katalog. Father John Misty har t.e.x. berättat att Slow Train Coming var ett av mycket få rock-album som han tilläts ha hemma under sin strikt religiösa uppväxt; helt enkelt eftersom han kunde hävda att det var kristen musik.

Bästa spår: 08. Man Gave Names To All The Animals

Bob Dylan – The Times They Are A-Changin’ (1964)

Jag är inte en av de där tokstollarna som besinningslöst hyllar allt som Dylan tar sig för. I själva verket tycker jag inte att det finns särskilt mycket att hämta ur hans katalog efter 1978 års Street Legal.

Med det sagt…

The Times They Are A-Changin’… Bättre än så här blir det liksom bara inte. Till sitt tredje album hade Dylan blommat ut till en fulländad låtskrivare byxad att axla rollen som sin generations stora skald. Hela albumet andas viktigt verk.

Jag vet inte riktigt vad som ska sägas om det här som inte redan har sagt miljoner gånger tidigare, så jag nöjer mig med att helt enkelt skriva några rader om mina två favoritlåtar på albumet, vilka är ”The Times They Are A-Changin'” och ”The Lonesome Death Of Hattie Carrol” (som för övrigt båda platsar på min topp-5 Dylan-låtar-of all time):

På titelspåret ”The Times They Are A-Changin'” lyckas Bob Dylan med konststycket att få en röst, ett munspel och en akustisk gitarr att låta som en hel världsrevolution. Det är ganska svåröverträffat. Zack Snyder använde låten på ett effektfullt sätt i inledningen till sin underskattade film ”Watchmen” från 2009. Jag såg precis om dessa öppningsscener, och insåg att scenerna i sig inte är i närheten så bombastiska som jag faktiskt mindes dem. De storslagna slagfält och explosioner som jag såg framför mig lyste helt med sin frånvaro. Att min minnesbild förvrängts så mycket tycker jag någonstans illustrerar kraften i ”The Times They Are A-Changin'”. Den får en liksom att känna som att man står mitt i epicentrum av något viktigt och avgörande historiskt ögonblick.

…Och så var det ”The Lonesome Death Of Hattie Carrol”… Politiska låtar är ett svårt hantverk. Det är inte många som klarar att leverera politiska låtar övertygande nog för att det för lyssnaren ska kännas som att budskapet verkligen kommer ifrån avsändarens hjärta. Dylan kan det (eller kunde i alla fall). När Dylan besjunger den stackars Hattie Carrols tragiska livsöde och de fruktansvärda orättvisor hon fick utstå som svart kvinna i sextiotalets amerikanska södern gör han det med sådant sting i sång och text att man blir märkbart berörd. Man hade kunnat tänka sig att Dylan, för att få till lite dramatisk effekt, valt att överdriva delar av historien en smula. Men i allt väsentligt gick det faktiskt till precis så som Dylan beskriver: William Zantzinger hade ihjäl Hattie Carrol helt utan anledning och han fick ynka sex månaders fängelse för detta, eftersom han var en välbärgad vit plantageägare och hon var en fattig svart kvinna.

William Zantzinger var själv (han dog 2009) inte jätteimponerad av Dylans låt. Han menade att Dylan var en lögnhals och ett ”scum of a scum bag of the Earth”, som minsann borde sitta i fängelse. Det är dock svårt att uppbåda några större sympatier för Zantzinger, som av allt att döma var mer illvillig och samvetslös än Gargamel, Ebenezer Scrooge och Skeletor tillsammans. Efter sina sex månader i fängelset gav han sig nämligen in i fastighetsbranschen, och gjorde sig ett gott leverne på att hyra ut extremt undermåliga bostäder till socialt utsatta människor till ockerpriser.

Bästa spår: 09. The Lonesome Death Of Hattie Carroll